Konsten att ha tur

DET ÄR SPÄNNANDE med jour­nal­is­tiska upp­slag. De finns runt omkring oss, kon­sten är att upp­täcka dem.
His­to­ri­erna finns gömda i kom­mu­nala han­dlin­gar, i tingsrät­tens ären­den eller på gatan. Som­liga kol­leger är fenom­e­nala på att hitta dem.
Hur är det man brukar säga? Öra för språket, öga för detal­jer och näsa för nyheter. (Se även här.)
Eller som Hen­rik Tikka­nen uttryckte det: ”Kon­sten att upp­täcka det alla kan se.”
Det kan vara ett enda ord i en han­dling, som när min kol­lega på GP, krim­i­nal­re­portern Peter Linné, var på sitt dagliga besök hos tingsrät­ten och bläd­drade igenom stämn­ingsan­sökningarna. Då fast­nade hans öga på ett enda ord: ”Axesskuten”.
Axes­sakuten är en pri­vat vård­cen­tral i Haga i Göte­borg. Bakom det för­van­skade ordet i åtalet fanns en skräm­mande his­to­ria. Så här bör­jar Lin­nés text:
För­sik­tigt frå­gar förhörsledaren var den lille femårin­gen bor.
– Axesskuten, svarar han i ett försök att uttala Axes­sakuten.
Nu åta­las mam­man för grov frid­skränkn­ing mot sina söner.
Den 32-åriga kvin­nan, bosatt i Högsbo, mis­stänks för att ha mis­shand­lat sina barn under tre års tid.

Pojken hade varit så ofta på vård­cen­tralen att han förväxlade den med sitt eget hem. Kanske kände han sig tryg­gare på ”Axesskuten” än hemma.
Exem­plet visar två vik­tiga förut­sät­tningar för att hitta berät­telserna. 1: att ha ruti­ner för kol­lar. 2: att vara nyfiken och ha öga för nyheter.
I sådana här fall hand­lar det aldrig om tur. Turen kan vem som helst trilla över. En pro­fes­sionell reporter söker upp den.

 

Musiken i reportaget

JAG SÅG EN Beatles-dokumentär i hel­gen. Den hand­lade om deras första år. En stund in i fil­men lade jag märke till en sak: det fanns ingen Beat­lesmusik! Ofta tonade det in musik, men den var anonym och lite allmänt 60-talsaktig.
Inte ens när någon berät­tade om hur drab­bande det var att första gån­gen höra Please Please Me, fanns låten med. Film­makarna hade helt enkelt inte fått rät­tigheter att spela någon Beat­lesmusik (antagli­gen den gnidne Paul McCart­neys förtjänst). Och när man väl som tittare upp­täckt det sjönk lik­som doku­men­tären ihop. Skill­nad då på den efter­föl­jande fil­men om George Har­ris­son som var full av hans musik.
Ett lik­nande dilemma kan man råka ut för som reporter. Huvud­käl­lan vill inte ställa upp. Som reporter vill man komma så när kär­nan i his­to­rien som möjligt. Jag vill inte tala med en pres­sans­varig, jag vill tala med vd:n själv. Man vill nå den som är när­mast nyheten, hän­delsen.
Det kan hända att man tvin­gas lägga ner helt och hål­let. Men ibland måste man skriva ändå. Då finns bara en möj­lighet: att jobba hår­dare. Ringa fler, åka ut, slänga nätet över ett större område. Job­bar man med reportage finns möj­ligheten att ändå kunna rekon­struera en hän­delse på ett till­fredsstäl­lande sätt. Risken är att man tap­par de där vik­tiga detal­jerna.
En gång blev jag intresserad av ett miss­ly­ckat rån mot en bank i Gull­spång. En arg gubbe inne i banken höll på att över­manna rånarna, därefter star­tade inte fly­k­t­bilen. De kom undan men greps alla tre inom ett dygn.
Ingen av rånarna ville ställa upp, inte heller bankper­son­alen. Jag kanske borde lagt ner, men var så upp­tänd av sto­ryn att jag fort­satte.
Detta hand­lade om ett brott och det fanns en förun­der­sökn­ing. Den ger ofta en gan­ska detal­jerad bild av vad som hänt. Läser man en brottsutred­ning har man automa­tiskt många ingån­gar, vare sig man ska skriva en nyhet­s­text, reportage eller en kom­menterande krönika. Det finns inga gen­vä­gar. Läs alla sex­hun­dra sidorna!
Jag lutade mig mot den och en resa i rånar­nas fot­spår. Och det blev ett reportage som kunde pub­liceras. Jag tycker nog att det fanns lite musik i det också.
Nu är jag extremt dålig på att över­tala folk. Backar kanske allt för tidigt. Job­bar man på tv eller radio får man mer trän­ing på att över­tala helt enkelt där­för att man är tvin­gad.
Vad gör ni när ni inte får folk att ställa upp?

 

Skrivandet som ingenjörskonst

Grun­den läggs i skrivbygget.

LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske för­fattaren och jour­nal­is­ten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda pub­licerar sig bland annat i New Yorker).
Det hand­lade om hur man byg­ger en text. Hochschild frå­gade en gång en stu­dent som läste till civilin­gen­jör vad skill­naden var mel­lan en arkitekt och en ingen­jör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en per­son som planerar hur huset ska se ut från utsi­dan. En ingen­jör är en per­son som ser till att det inte faller sam­man.“
Hochschild menar att när vi skriver läg­ger vi för stor vikt vid arkitek­turen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprud­lande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struk­tur, bud­skap, förmed­lan­det av infor­ma­tion på ett sådant sätt att läsaren fort­sät­ter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena sty­cket till det andra, men om inte den inre ingen­jörskon­sten finns där kan den ändå uppl­evas som oin­tres­sant.
Detta är särskilt vik­tigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända per­soner som måste pre­sen­teras för läsaren. Detta sät­ter rib­ban högre.
En nyckel till McPhees för­måga att få läsaren engagerad lig­ger i hans ingen­jörskonst, en mästare på att bygga lit­terära skyskra­por.
Andra skriben­ter kan ha mer glit­trande prosa eller bät­tre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intres­sant kon­struk­tion.
När jag läser andra, även erkänt skick­liga skriben­ter får jag känslan att själva struk­turen är en efter­hand­skon­struk­tion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inled­ning finns i inled­nin­gen och den som verkar sum­mera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom his­to­riens struk­tur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exem­pel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hov­ing som var chef för New York’s Met­ro­pol­i­tan Museum of Art.
En nor­mal reporter kanske hade följt Hov­ing en tid och vävt sam­man det mate­ri­alet med bak­grun­der om hans barn­dom och kom­mentarer från per­soner som kän­ner honom.
Men McPhee gör det annor­lunda. Han sam­lar ett dussin scener från Hov­ings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det för­flutna: prob­lem i skolan, jobb i en klädaf­fär och upp­täck­ten att detta inte var något för honom.
Näs­tan allt byg­ger på väl observerad eller återkon­struerad dia­log mel­lan Hov­ing och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kro­nol­o­gisk ord­ning.
McPhee vari­erar sina kon­struk­tioner för varje ämne. Som i boken Lev­els of the Game, som är byggd kring en enda ten­nis­match mel­lan Arthur Ashe och Clark Graeb­ner i US Open på 60-talet.
Den bör­jar med öpp­n­ingsser­ven och slu­tar med match­bollen. Men mel­lan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skil­jer sig radikalt i spel­stil, bak­grund, poli­tiska åsik­ter, ras och förhål­lande till livet.
Mäster­sty­cket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encoun­ters with the Arch­druid som först pub­licer­ades i New Yorker, som många av McPhees tex­ter.
Brower var en mil­i­tant, kom­pro­miss­lös försvarare av den amerikan­ska vild­marken. Han slogs hela sitt liv mot alle­handa exploatörer.
McPhee byg­ger sin bok på tre långa batal­jer mel­lan Brower och per­soner som hatar allt han står för, till exem­pel geolo­gen Charles Park som hela sitt liv exploat­erat gru­vfyn­digheter varhelst de dykt upp.
En van­lig reporter hade antagli­gen först inter­vjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemen­sam veck­olång camp­ing i ett vild­mark­som­råde i staten Wash­ing­ton.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gru­vfyn­digheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kom­mer argu­menteran­det igång och de båda eld­själarna förser sam­tidigt McPhee med ”writer´s gold”: dia­log.
Struk­tur är inte ett mön­ster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur mate­ri­alet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts mate­r­ial som behöver sam­las in.”
Hochschilds essä John McPhee and the arch­druid i Nie­man Sto­ry­board var särskilt trevlig att läsa efter­som denna blogg också föror­dar ingen­jörskonst i skri­van­det – men också arkitek­tur: Grun­den– Bärande väg­gar – Byg­g­ste­nar och Heminredning.