Category Archives: Research

Nobelpris till det litterära reportaget

Posted on by — No Comments ↓

Foto: Mar­garita Kabakova

NÄR SVETLANA ALEKSIJEVITJ tillde­lades nobel­priset i tors­dags var det också ett stort lyft för det lit­terära reportaget. En röst jag hörde ifrå­gasatte om jour­nal­is­tik verk­li­gen kan vara lit­ter­atur. Men dessa två gen­rer har alltid över­lap­pat varan­dra.
En roman kan vara mer sann än en doku­men­tär. En text baserad på fakta kan låna skön­lit­terära stil­grepp.
Svet­lana Alek­si­je­vitj är utan tvekan en värdig nobel­prista­gare. Hon är en berättare. Lit­ter­atur är berät­telser, det är även jour­nal­is­tik.
Alek­si­je­vitj använ­der en jour­nal­is­tisk arbetsme­tod när hon gör research till sina böcker. Mate­ri­alet bear­be­tas lit­terärt.
Någon pås­tod att Svet­lana Alek­si­je­vitj hit­tat på en egen genre med sina omfat­tande inter­vjuer omvand­lade till lit­terära berät­telser. Men inget är nytt under solen.
Den amerikan­ska för­fat­tarin­nan och jour­nal­is­ten Mary McCarthy (1912–1989) sa: “What I really do is take real plums and put them into an imag­i­nary cake.“
Men det är egentli­gen en annan amerikan jag tänker på i sam­band med Alek­si­je­vitj: Studs Terkel (1912–2008). Han skrev böcker om Viet­namkriget, Rasprob­lem, depres­sio­nen, åldrande. Alla baser­ade på ett digert inter­vju­ma­te­r­ial.
På Studs Terkels gravsten står det: “Curios­ity did not kill this cat”. Vid begravnin­gen beskrevs hans livs­gärn­ing på föl­jande sätt: “Han var över­ty­gad om att alla män­niskors röster hade rätt att bli hörda och att de hade något vik­tigt att säga. Han var där för att lyssna, att doku­mentera och att se till att deras his­to­rier inte blev glömda
En beskrivn­ing som också kunde gälla för Svet­lana Alek­si­je­vitj.
Studs Terkel skil­drade amerikansk his­to­ria och det amerikan­ska samhäl­let. Under 45 år hade han ett radio­pro­gram i Chicago varje vecka där han inter­vjuade en per­son. Pod­cast är inte heller någon ny genre.
På Studsterkel.org finns 9000 tim­mar inter­vjuer, bland annat med en rad fem­i­nis­ter.
Vad sa han själv om sin arbetsme­tod? Jo, först måste man vaska fram guld­ko­r­nen i det digra mate­ri­alet. Men det är inte klart med det. Sedan ska man tillverka ett smy­cke av guldet.
Det är en sådan guldsmed som nu fått nobel­priset i litteratur.

Att malla en nyhetstext

Posted on by — No Comments ↓

DET SKRIVS MÅNGA lärda böcker om reportageteknik och berät­tande jour­nal­is­tik men inte så mycket om de vardagliga bruk­sjobben, de korta nyhet­s­tex­terna.
De ska också skri­vas och det går att göra dem på olika sätt. Ofta är tiden knapp. Då kan en mall vara bra att ha i bakhu­vudet.
Det finns vissa ingre­di­enser som nor­malt brukar finnas i en nyhet­s­text. Fem delar:
1) Hän­delsen
2) Vit­tnen
3) Bak­grund
4) Kom­mentarer
5) Framtid
Alltså berätta vad som hänt, följt av citat från någon som var så nära hän­delsen som möjligt, sedan en bak­grund och därefter kom­mentarer från sådana som kan ge per­spek­tiv på hän­delsen. Till sist vad som kom­mer att hända nu.
De två första punk­terna häm­tar man helst på plats. Ord­nin­gen kan naturligtvis ändras. Kanske är det frsamti­den som är vinkeln när skolan brun­nit ner.

TEXTCOACHEN DON FRY berät­tar om en intres­sant metod i sin bok Writ­ing your way. Man försöker besvara frå­gan “Vad hand­lar det här om?”. Sedan skriver man ner ett antal huvud­meningar som sam­man­fat­tar sto­ryn. De blir första menin­gen i varje sek­tion av tex­ten. Sedan fyller man på sek­tion­erna med ytterli­gare mate­r­ial.
I prin­cip ska man kunna plocka ut dessa bärande meningar och få en ful­lödig sam­man­fat­tning.
Jag hit­tade en text i GP (15 nov 2013) av Dick Hen­riks­son som hand­lar om fall­skär­mar för chefer inom Väs­tra Göta­land­sre­gio­nen — apropå Kookai-skandalen i Göte­borg. Han måste ha läst Don Fry.
Här har de sam­man­fat­tande meningarna blivit en ingress:

VG-regionen har inga fall­skär­mar för top­pchefer. Inga kred­itkort. Rep­re­sen­ta­tion kan bara två per­soner god­känna. Troll­hät­tans kom­mun har varit en förebild.

I bröd­tex­ten föl­jer sedan en förd­jup­n­ing för varje del. Gan­ska nära Fry-metoden i alla fall.
En vari­ant är att skriva en frågor-och-svar-text. Man skriver ner frå­gorna som man anser att läsarna behöver svar på. Efteråt stryks frå­gorna eller skrivs om till påståen­den.
Att ha läsar­nas frå­gor som led­stjärna är A och O i allt nyhetsskri­vande. I samma GP hit­tade jag en TT-text om att Norge går i schack­feber när nor­rman­nen Mag­nus Carlsen spelar en VM-match i Indien. Men man fick inte veta vad mot­stån­daren heter eller hur ställ­nin­gen var, trots att “tis­da­gens match” nämns (i själva ver­ket var det den tredje omgån­gen. Carlsen leder i skri­vande stund över mästaren Anand med 3–2 efter fem omgån­gar).
Den tex­ten var schack matt redan från början.

Sju tips för sanningssökare

Posted on by — No Comments ↓

ÄVEN OM MAN IBLAND kan tvivla på det, är jour­nal­is­tikens inner­sta väsen att söka san­nin­gen. Någon sa att san­nin­gen med litet s är vad som hän­der. San­nin­gen med stort S är vad som sker bakom det som hän­der.
Jag hit­tade ett gam­malt klipp från Cen­ter for Inves­tiga­tive Report­ing i USA med sju punk­ter om att söka san­nin­gen. Här är de i min egen tappning:

1.  Varn­ing för anta­gan­den. Det som är det luriga med anta­gan­den är att de flesta är rätt. Men då och då är plöt­sligt verk­ligheten en annan än den man tror sig hitta i källmaterialet.

2. Folk berät­tar vad de tror sig veta. Få män­niskor kan skilja på vad de verk­li­gen vet och vad de tror sig veta. De berät­tar vad de mis­stänker, tror, hört från andra utan att rik­tigt veta. En bra fråga är “Hur vet du det?“Ställ den gärna till dig själv också.

3. Använd sunt för­nuft. Ofta får man olika ver­sioner av samma hän­delse. Leta efter vad som verkar vara van­ligt sunt för­nuft. Tänk logiskt. Försök att se saker som de är, inte som du vill att de ska vara. En story som verkar för bra för att vara sann, är ofta det. Inte sann.

4. Folk ljuger inte till 100 pro­cent. Van­ligtvis finns en kärna av san­ning i alla his­to­rier. De flesta är inte kapabla att berätta en helt igenom falsk his­to­ria. En grun­dregel: de berät­tar den ver­sion som bäst pas­sar deras posi­tion. Ett kort “Nej” kan vara en kom­plett lögn, men en län­gre mening innehåller ofta några fakta.

5. Upp­täck vad som fat­tas. Under arbetet kan det vara bra att göra en lista på vad man inte vet. Särskilt när man har ett bra mate­r­ial och kanske är lite stolt över vad man fått fram. Leta alltid efter hålen!

6. Hetsa inte fram san­nin­gen. Okej, det finns dead­lines. Men en dead­line är aldrig någon ursäkt att skriva det du inte vet. Om du ändå måste skriva, tala om för läsarna vad du inte vet. Kom ihåg att det är bät­tre att vara tvåa med en sann story än först med en osann.

7. Odla oro­ligheten. Var alltid rädd för att ha fel. Om man har den grundin­ställ­nin­gen är chansen större att allt blir rätt.

Till sist kan man tillägga: Berätta san­nin­gen men döm inte män­niskor i onö­dan. Låt män­niskors gärningar tala för sig själva. Du är reporter, inte Gud.

Pulitzervinnare berättar

Posted on by — No Comments ↓

PÅ MÅNDAG pre­sen­teras årets Pulitzer Price-vinnare. I vän­tan på dessa kan man förd­jupa sig i några av förra årets vinnare när de berät­tar om hur de job­bade med sina reportage.
De del­tog i ett sem­i­nar­ium som finns ban­dat här.
Matt Apuzzo och Eileen Sul­li­van från AP hade till­sam­mans med två kol­leger avs­lö­jat New York-polisens hem­liga avdel­ning för ter­ror­ists­pi­oneri (Läs: mus­lims­pi­oneri).
Deras första reportage bör­jar med att polisen och FBI kallades till en lägen­het i New Jer­sey där en skräck­sla­gen vicevärd hit­tat mas­sor av ter­ror­istlit­ter­atur och datorer. Det visade sig att det inte var ett ter­ror­ist­näste utan New York-polisens (NYPD) hem­liga spi­onavdel­ning som var helt obekant för FBI (och som dessu­tom oper­erade långt utan­för sitt område).
Apuzzo hade fått nys om denna avdel­ning av en hän­delse när han inter­vjuade en polis. Under inter­vjun ham­nade polisen ibland på stick­spår och Apuzzo lät honom prata på för att själv komma ifatt i anteck­n­ings­blocket. Men när han sedan lyssnade på inter­vjun upp­täckte han att det bästa mate­ri­alet fanns just där. Polisen pratade om ter­rors­pi­oneri.
För att hitta per­soner att prata med googlade de sökord + Linkedin och fick fram ett antal namn.
De sökte per­soner som var insatta på deras kon­tor. De som inte ville svara gick de hem till och knack­ade på dör­ren.
– Åttio pro­cent slängde igen dör­ren, berät­tar Matt Apuzzo. Men bland de övriga tjugo fick vi de bästa inter­vjuerna vi någon­sin fått.
Var­för ville de prata med jour­nal­is­ter? Där­för att de var stolta över sitt arbete som de ansåg förhin­drat nya ter­ro­rat­tacker i New York.
Men spi­oner­iet gick långt in i män­niskors pri­vatliv och kränkte deras integritet. Poliser infil­tr­erade bland annat mus­lim­ska för­sam­lin­gar.
Många käl­lor var anonyma men det ser inte Apuzzo/Sullivan som något anmärkn­ingsvärt. “Anonyma käl­lor är gjorda just för den här typen av jobb”, i övrigt kan man vara kri­tisk.
De sål­lade bort mycket mate­r­ial som de inte hade täck­n­ing för. Men de var rätt ute visade det sig. Först efter den inledande artikeln fick de tag i doku­menten som bevisade det de pås­tod.
Många som utsattes för spi­onaget hade länge mis­stänkt att de var för­följda, andra blev chock­ade. De fick nu komma till tals, vilket de säl­lan får annars i amerikansk press.
AP:s avs­lö­jande ledde bland annat till krav i kon­gressen på en utred­ning.
Apuzzo: — Jag är så trött på att 9/11 används som motiv till att stänga infor­ma­tion till massme­dierna av  “säk­er­hetsskäl”. Men om Bin Ladens död vet vi allt efter­som de inblandade ville ha bra publicitet.

Slow journalism i gångtakt

Posted on by — No Comments ↓

Paul Salopek, gångtrafikant.

DET ÄR ÅTSKILLIGA mil man gått i tjän­sten genom åren, van­drat på gator, vägar, sti­gar, i indus­tri­om­rå­den och bland höghus. Det är basic-journalistik och mycket givande. Men att gå 3.500 mil i sju år?
Det är vad den amerikanske jour­nal­is­ten Paul Salopek ska göra när han den 10 jan­u­ari tar sitt första steg i pro­jek­tet Out of Eden. Han kallar det ett exper­i­ment i slow jour­nal­ism.
Salopek är två­faldig Pulitzer-vinnare, har varit utrikesko­r­re­spon­dent i stora delar av världen och är utbil­dad biolog.
– Den stora volym av nyheter som idag gener­eras från pro­fes­sionella jour­nal­is­ter, tweets, blog­gar, face­book och annat är nästa självförgörande, säger Paul Salopek på pro­jek­tets hem­sida. Det är en tsunami av infor­ma­tion som är så frag­menterad att den näs­tan inte går att bear­beta.
– Vi behöver inte mer infor­ma­tion, vi behöver mer mening, säger han. Jag kom­mer att simma mot­ströms i den stora infor­ma­tions­flo­den.
– Det krävs att man sak­tar ner för att se hur dagens stora glob­ala his­to­rier, kli­mat­förän­dringar, kon­flik­ter, fat­tig­dom eller mass­mi­gra­tion, är sam­mankop­plade.
Genom att röra sig i marknivå bland van­liga män­niskor kom­mer van­drin­gen att avs­löja glömda grundläg­gande san­ningar, menar Salopek.
Han ser Out of Eden som ett jour­nal­is­tiskt lab­o­ra­to­rium, ett kon­tin­uerligt porträtt av hur världen ser ut 2013–2020.
Var hun­drade mile, cirka 16 mil, tar Salopek ett ”kärn­prov” av det som just då finns runt om honom: ljud, bilder på mark och him­mel, en panora­mavideo och en inter­vju med någon som råkar vara i hans närhet.
Han star­tar sin van­dring i Etiopien där de första män­nisko­rna bör­jade röra sig österut i den första män­skliga migra­tio­nen för cirka 60.000 år sedan, via Indien och Kina och över Behrings sund till den Amerikan­ska kon­ti­nen­ten vars västkust han föl­jer ända ner till Patag­o­nien längst ner i Sydamerika, den sista delen som kolonis­er­ades i denna första migra­tion för 12.000 år sedan.
Han har bara med sig det som får plats i en ryg­gsäck. Där lig­ger bland annat en Mac­Book, en satel­lit­tele­fon, en Sony HXR-NX7OU för film och still­bilder, en GoPro kam­era, en band­spelare och en GPS.
Han kom­mer att gå mest ensam men har ord­nat med guider och tolkhjälp längs vägen – och visum. Han passerar runt tret­tio gränser. Ett av de svåraste prob­le­men blir att ta sig igenom Iran.
Salopek har under sina långa för­bere­delser tagit hjälp av forskare på Har­vard.
Allt mate­r­ial han pro­duc­erar kom­mer att sam­las för att bli en erfaren­hets­bank i slow jour­nal­ism.
– Det bästa av gam­mal och ny media möts i det här exper­i­mentet, säger Paul Salopek.
Det går att följa van­drin­gen via hash­taggen #eden­walk eller pro­jek­tets hem­sida www.outofedenwalk.com