NÄR EN REDAKTÖR säger följande: “Det där är ju jätteintressant, det borde du flytta upp i texten”, är jag på min vakt. Visst, det kan ligga något i det. Ibland kan till och med hela vinkeln hittas långt ner i texten.
Men om en deskredaktör vill flytta något som är bra längre upp i texten beror det oftare på ett slentriantänkande. Det går ut på att allt som är bra ska ligga så tidigt som möjligt i texten. Och vad händer då med det som ligger längre ner, när det dräneras på bra material?
Just det, bara tråkigare och tråkigare för läsaren. Detta tänkande kring journalistiskt skrivande kallas den upp– och nedvända pyramiden. Det allra viktigaste först, sedan det näst viktigaste, därefter det tredje viktigaste och sedan det som inte är särskilt viktigt och sist det som egentligen är helt ointressant.
Så skrevs alla nyhetsartiklar förr (och dessvärre ganska många fortfarande). En av anledningarna var att man skulle kunna kapa texten från slutet i sätteriet om den var för lång utan att något viktigt gick förlorat.
Texterna pusslades ihop på sidorna av en ombrytare, en grafiker. Sedan började sidorna ritas av en redigerare som då hade bättre koll på textlängder, men ändå hängde pyramiden kvar. Nu verkar vi vara tillbaka i sätterivarianten när redigeraren häller in texter i färdiga mallar.
Vad betyder det för läsaren att skriva på detta sätt? Förutom att läsaren snart förstår att det bara blir tråkigare och tråkigare att fortsätta, får densamme inget sammanhang, texten blir svårförståelig. Den är helt enkelt inte skriven för läsaren.
För vad är det som är tråkigt? Jo, alla fakta och sammanhang. Det som ger läsaren insikt och förståelse. Detta vill någon med pyramidtänkande trycka ner så långt som möjligt.
Det underliggande budskapet är: läs inte vidare, det blir bara tråkigare och tråkigare.
Just därför behöver man bra material även längre ner i texten. Guldmynt, brukar man kalla det. Särskilt i längre texter är det viktigt att dessa guldmynt kommer då och då som en slags belöning till läsaren. Något som på nytt väcker intresse och nyfikenhet.
Det kan vara en spännande anekdot, ett träffande citat, en välformulerad mening, en berättande detalj som ger insikt — kort sagt alla möjliga spänningsknep man kan hitta på. Eller rättare sagt, som man kan hitta i sitt researchmaterial.
Och har man lagt ut ett guldmynt, skapar det förväntan på ett nytt och om det kommer också är läsaren fast, för nu är den övertygad om att det kommer fler.
Det upp-och nedvända pyramidtänkandet placerar alla guldmynt i början i en stor hög, vilket ger besvikna och förvirrade läsare.
Så be din redaktör att noga motivera varför du ska flytta upp det som är “jätteintressant”, när det i själva verket gör bättre nytta längre ner i texten.
Category Archives: 4. HEMINREDNING
När det är snålt med tecken
INGET ÄR SÅ hjärtskärande för en reporter som när den egna texten måste slaktas ner. Man stryker och stryker men till slut hamnar man i ett läge där det bara inte går längre: “Det blir ju ingenting kvar!” Allt viktigt man skrivit ner, alla man pratat med och nyanserna och förklaringarna och sätta-in-i-sitt-sammanhang-raderna.
Det slutar ofta med att man blir tvärsur och låter någon annan verkställa slakten. Varför ska man anstränga sig när det blir så här?
Situationen uppstår oftast när förutsättningarna ändrats. Om man redan från början vet att det måste vara kort är det enklare. Men ändå inte.
Det kräver träning. När jag en gång praktiserade på GT fick jag följa med en sportreporter på en hockeymatch mellan Bäcken och Tingsryd i Frölundaborg. Blekinge Läns Tidning ville ha tre manuslappar och jag fick äran att skriva (och tjäna 50 spänn extra). När jag hade skrivit mina tre manuslappar var jag framme i mitten på andra perioden.
Att skriva kort är en konst. Minns Mark Twains inledning på ett brev: “I apologize for writing you a long letter. I didn´t have time to write you a short one.“
Det är som alla vet lättare att skriva långt. Därför är det viktigt att få veta längden när man ska börja skriva. För det mesta är det färre tecken än man skulle önska.
Min erfarenhet är dock att desken ofta håller igen. De vill inte lämna över för långa artiklar till natten. Därför kan det vara värt att ta ett snack med redigeraren, om man har möjlighet. Nästan alltid säger denne: “Nej, du kan skriva lite längre, det fixar sig.“
Något att tänka på när man ska skriva kort är att inte komprimera. Det första budet i kortskrivningens konst är: utelämna.
Sedan kan man fundera över hur mycket som behöver förklaras för läsaren. Om det är en text som kräver lite förklaring är det lättare att skriva kort.
Man ska förstås också undvika slingrande inledningar. Gå direkt på köttbenet! Hoppa in i storyn.
Minimera antalet pratminus. De tar plats och varje person som ska vara med i texten ska ha namn och titel.
Man kan förledas att tro att om man ska skriva kort behövs inte lika mycket research. Fel! Ju mer man vet om ämnet desto lättare att styra in på det väsentliga.
Om det finns bild med utnyttjar man naturligtvis bildtexten, så har man fått några rader till.
Liksom tiden är en kreativ faktor i skrivande är också begränsat utrymme det.
Till sist kan jag inte låta bli att visa ett exempel på kortskrivande när det är som bäst. Det är ett stycke ur Harry Martinsons Nässlorna blomma. En hel roman på 668 tecken:
En av backstugorna hade en son som var värvad vid Kronprinsens husarer. Varje höst och vår kom han hem och glänste i skogarna. Framtill såg hans uniform ut ett skrattande spjälverk eller ett glödande eldgaller. “Vi husarer kalla dem revben”, sade han till pigan, vars hjärta han sakta halstrade på sitt husargaller. I september kom hans slutbrev med några förklarande husarfraser på. Det var vitt och dött som en kalkplatta — nu gick hon i sjön. Drogs upp den tredje oktober, uppsvälld som en boj av fostret och dödsprocessen. Socknen talade på ytterst övligt sätt om händelsen. Husaren tog sig nästa gång en flamma i Torup. Där var torra land överallt och inga sjöar.
Texten som fyllnadsmaterial
HAR NI HÖRT historien om förmannen Oskar från Göteborg som övervakade ett smärre grävprojekt på Såggatan i Majorna på 50-talet?
Kommunalarbetarna höll på att gräva en djup grop. Den minste i gängen (i Göteborg heter det “gängen” även i bestämd form singular) stod längst ner och grävde. Ungefär en gång i halvtimmen hade han fyllt skottkärran vid kanten.
En av de andra gubbarna som stod bredvid körde bort och tömde kärran som sedan ställdes tillbaka. Den lille fortsatte gräva nere i hålet. När de nästan var klara råkade den som skulle köra iväg med skottkärran tappa balansen och sakta, sakta gled all lera tillbaka ner i gropen igen.
Snart stod en väldig skugga vid mannens sida. Det var Oskar. Men den förväntade utskällningen kom inte. Oskar tittade tyst ner i hålet och sa: “Fyllde änna gött dö!“
Detta var värre än en utskällning. Mannen var förkrossad.
Jag hörde historien en gång av språkprofessorn Bo Ralph som var vittne till händelsen. Ralph höll ett seminarium som handlade om språkets valörer och språket som kommunikationsverktyg.
Saker och ting kan sägas på många olika sätt. Det viktiga är att budskapet går fram. Oskar hade en väl inövad känsla för detta.
Det är en känsla som också borde finnas hos alla skrivande journalister. Språket kan som bekant skymma budskapet också. När vi själva grävt klart ska vi inte schabbla bort det vi med så stor möda grävt fram.
Därför är det glädjande att flera programpunkter på det kommande grävseminariet handlar om att göra en bra berättelse av det stora materialet.
Jag tänker också på vår roll i det dagliga arbetet, att avslöja själva språket. Att granska makthavarna även på det språkliga planet, för språket är också ett vapen.
Det gäller att se språket, uttrycken, orden. Vilka ord använder politikern? Ofta väl valda, ibland utslungade i stundens hetta.
Så är det även med oss själva. Ofta väl valda ord men ibland går det lite för snabbt.
Då kan det uppstå smått komiska rader, ja rent av någon slags ofrivillig poesi: “Livet har blixtlås bak” (modereportage) eller “Ökad kollektivtrafik i farozonen” (vem vågar åka där?). Samt: “Medryckande musik av Hemvärnet — så man nästan hade lust att göra på stället marsch” (bild på dirigenten, en enbent militär).
Man brukar säga att dagstidningsjournalister skriver i sanden. Det är värre än så, vi sitter inne i ett timglas och skriver sanden. Då kanske man kan tro att det inte är så speciellt noga med språket — det är ju snart glömt.
Det händer att vi tvingas koka soppa på en spik, det är också en talang. Men det kan bli plågsamt krystat när en tidning bestämmer sig för att “hålla i” nyheten några dagar till. På fjärde dagen brukar den där spiken komma. Man har egentligen inget nytt att säga men bestämmer ändå att “hålla i”.
Ibland önskar man att utrymmet bestämdes av innehållet. Men det kanske är att kräva för mycket.
Vi reportrar är ju så olika (tack och lov!). Det finns alla sorter, från den språkligt medvetne petimätern med bestämda åsikter om varje skiljetecken, till nyhetsjägaren som öser ur sig texter som är ett slags råmaterial för redigeraren. Frågan är vilken kategori den senare föredrar?
Det är inte språklig virtuositet jag efterlyser, bara lite mer tanke bakom det vi skriver. Ökad språkmedvetenhet. Inget okritiskt anammande av modeord, fackuttryck, svengelska glosor och språkliga dimridåer.
Då slipper vi också risken att få höra den trötte nattredaktören Oskars replik när vi lämnat: “Tack! Fyllde änna gött dö.
Faran med att skriva på dator
DET ÄR KANSKE svårt för en yngre generation reportrar att tänka sig att de först måste sätta i ett papper i maskinen för att över huvud taget kunna börja skriva. Sedan inte kunna ändra annat än med xxxxxxx-metoden eller dra ur papperet och sätta i ett nytt eller klippa och klistra ihop texten.
Men så var det de första femton åren av min och andra gammelreportrars tid i yrket. Jag minns när vi fick elektriska skrivmaskiner med raderband (man kunde ta ur dem och läsa orden man raderat, som att läsa en lång dikt av Åke Hodell). Vi kände oss som futuristiska reportrar.
Jag skulle inte vilja byta tillbaka, men det fanns faktiskt fördelar med de gamla skrivmaskinerna. För det första tänkte man igenom texten bättre innan man började skriva, för att slippa ovanstående krångel. Men visst gick det åt en del manuslappar, “mackor”, innan ingressen var klar.
En annan fördel var att man kunde hålla hela texten i handen och få överblick. Det kan man idag också, men då måste man gå tillbaka till gammelstadiet och skriva ut en kopia.
Datorerna blev en revolution. Men allt blev inte bättre. Ingen kvalitetsökning har kunnat beläggas i vetenskapliga studier. Däremot längre och fler texter.
Vidare:
* Datorn medger enkla ändringar i texten under hela skrivprocessen. Det är lätt att komma igång men det kan leda till ett krångligt skrivsätt.
* Datorreportern ändrar mer jämfört med den som skriver på papper, ofta små detaljer. Man reviderar hela tiden snarare än att vänta till slutet.
* Datorskrivande ger ett mer fragmentariskt skrivsätt. Många små pauser, små täta ändringar. Detta är en fälla: att fixa till när man behöver planera, att tvätta när man behöver skriva om.
* Det finns en tendens att börja skriva tidigare med dator, innan texten är planerad i sin helhet.
* De flesta vill ha texten på papper. Det kan bli för många texter att hålla reda på.
Jag skulle alltså inte vilja byta tillbaka, men måste till sist ändå framhålla ytterligare ett par fördelar med den gamla skrivmaskinen:
* Den var inte ett dugg “smart” och ändrade i texten hela tiden, till exempel till stor bokstav efter frågetecken (som man inte vill ha efter pratminus).
* Man kunde inte googla på den eller läsa mail och twitter eller blogg– och facebookposter, någon patiens gick inte att lägga, vilket sparade mycket tid för det man hade betalt för: att skriva texter.
* Och kanske den allra största fördelen: det hände aldrig att en text plötsligt försvann spårlöst i maskinen.
Glöm inte textredigeringen!
ALLT FÖR MÅNGA reportrar tror att texten är klar när den är färdigskriven. Men glöm inte den sista delen av skrivprocessen: textredigeringen.
Det är först efter den sista genomgången som texten blir klar. Det är där det kritiska ögat ska dansa över raderna och slå ner obarmhärtigt där texten kan förbättras. Som tidigare sagts: släpp kritikern inom dig vid skrivandet, släpp fram kritikern vid den slutliga genomgången.
En text kan förbättras åtskilligt om man nagelfar den och stryker och ändrar och skriver om. Detta bör göras även när det är bråttom. Den som lämnar en slarvigt skriven text lämpar över jobbet på någon annan.
DN:s Catarina Grünbaum skrev en språkspalt, ”Värna om fladdermössen”, som handlade om en tråkig artikel som räddades till ett bättre öde. Den ursprungliga ingressen löd:
I söndags trädde en europeisk skyddskonvention för fladdermöss i kraft. En första effekt kan bli en ändrad dragning av nya E4:an i Uppland. Enligt förslag ska den dras över ett våtmarksområde mycket viktigt för fladdermöss, vilket väckt protester.
Som en torr tjänstemannarapport. Den skrevs om, nu med fladdermusen som huvudperson och med mindre myndighetsprosa. Så här:
I söndags fick fladdermössen sin egen FN-konvention. Den kan bli avgörande för var nya E4:an i Uppland hamnar. Vägen är planerad över ett våtmarksområde som är mycket viktigt för fladdermöss.
Även brödtexten reviderades och artikeln hamnade inte längst ner på sidan 15 som den antagligen gjort i den ursprungliga versionen. Nu lyftes den fram och fick en puff på förstasidan.
Det kan alltså löna sig att ägna en stund åt textredigering.
Se även under “I korthet”.