Redaktörens pyramidala feltänkande

Felvänt tänkande. Ur Don Frys Writ­ing your way

NÄR EN REDAKTÖR säger föl­jande: “Det där är ju jät­tein­tres­sant, det borde du fly­tta upp i tex­ten”, är jag på min vakt. Visst, det kan ligga något i det. Ibland kan till och med hela vinkeln hit­tas långt ner i tex­ten.
Men om en deskredak­tör vill fly­tta något som är bra län­gre upp i tex­ten beror det oftare på ett slen­tri­antänkande. Det går ut på att allt som är bra ska ligga så tidigt som möjligt i tex­ten. Och vad hän­der då med det som lig­ger län­gre ner, när det drän­eras på bra mate­r­ial?
Just det, bara tråki­gare och tråki­gare för läsaren. Detta tänkande kring jour­nal­is­tiskt skri­vande kallas den upp– och ned­vända pyra­mi­den. Det allra vik­ti­gaste först, sedan det näst vik­ti­gaste, därefter det tredje vik­ti­gaste och sedan det som inte är särskilt vik­tigt och sist det som egentli­gen är helt oin­tres­sant.
Så skrevs alla nyhet­sar­tik­lar förr (och dessvärre gan­ska många fort­farande). En av anled­ningarna var att man skulle kunna kapa tex­ten från slutet i sät­teriet om den var för lång utan att något vik­tigt gick för­lorat.
Tex­terna pus­s­lades ihop på sidorna av en ombrytare, en grafiker. Sedan bör­jade sidorna ritas av en redi­g­er­are som då hade bät­tre koll på textlängder, men ändå hängde pyra­mi­den kvar. Nu verkar vi vara till­baka i sät­terivari­anten när redi­g­er­aren häller in tex­ter i färdiga mal­lar.
Vad bety­der det för läsaren att skriva på detta sätt? Föru­tom att läsaren snart förstår att det bara blir tråki­gare och tråki­gare att fort­sätta, får den­samme inget sam­man­hang, tex­ten blir svår­förståelig. Den är helt enkelt inte skriven för läsaren.
För vad är det som är tråkigt? Jo, alla fakta och sam­man­hang. Det som ger läsaren insikt och förståelse. Detta vill någon med pyra­midtänkande trycka ner så långt som möjligt.
Det under­lig­gande bud­skapet är: läs inte vidare, det blir bara tråki­gare och tråki­gare.
Just där­för behöver man bra mate­r­ial även län­gre ner i tex­ten. Guld­mynt, brukar man kalla det. Särskilt i län­gre tex­ter är det vik­tigt att dessa guld­mynt kom­mer då och då som en slags belön­ing till läsaren. Något som på nytt väcker intresse och nyfiken­het.
Det kan vara en spän­nande anek­dot, ett träf­fande citat, en väl­for­mulerad mening, en berät­tande detalj som ger insikt — kort sagt alla möjliga spän­ningsknep man kan hitta på. Eller rättare sagt, som man kan hitta i sitt research­ma­te­r­ial.
Och har man lagt ut ett guld­mynt, ska­par det förvän­tan på ett nytt och om det kom­mer också är läsaren fast, för nu är den över­ty­gad om att det kom­mer fler.
Det upp-och ned­vända pyra­midtänkan­det plac­erar alla guld­mynt i bör­jan i en stor hög, vilket ger besvikna och förvir­rade läsare.
Så be din redak­tör att noga motivera var­för du ska fly­tta upp det som är “jät­tein­tres­sant”, när det i själva ver­ket gör bät­tre nytta län­gre ner i texten.

När det är snålt med tecken

INGET ÄR hjärt­skärande för en reporter som när den egna tex­ten måste slak­tas ner. Man stryker och stryker men till slut ham­nar man i ett läge där det bara inte går län­gre: “Det blir ju ingent­ing kvar!” Allt vik­tigt man skrivit ner, alla man pratat med och nyanserna och förk­laringarna och sätta-in-i-sitt-sammanhang-raderna.
Det slu­tar ofta med att man blir tvär­sur och låter någon annan verk­ställa slak­ten. Var­för ska man anstränga sig när det blir så här?
Sit­u­a­tio­nen upp­står oftast när förut­sät­tningarna ändrats. Om man redan från bör­jan vet att det måste vara kort är det enklare. Men ändå inte.
Det kräver trän­ing. När jag en gång prak­tis­er­ade på GT fick jag följa med en sportre­porter på en hock­ey­match mel­lan Bäcken och Tingsryd i Frölund­aborg. Blekinge Läns Tid­ning ville ha tre manus­lap­par och jag fick äran att skriva (och tjäna 50 spänn extra). När jag hade skrivit mina tre manus­lap­par var jag framme i mit­ten på andra peri­o­den.
Att skriva kort är en konst. Minns Mark Twains inled­ning på ett brev: “I apol­o­gize for writ­ing you a long let­ter. I didn´t have time to write you a short one.“
Det är som alla vet lättare att skriva långt. Där­för är det vik­tigt att få veta läng­den när man ska börja skriva. För det mesta är det färre tecken än man skulle önska.
Min erfaren­het är dock att desken ofta håller igen. De vill inte lämna över för långa artik­lar till nat­ten. Där­för kan det vara värt att ta ett snack med redi­g­er­aren, om man har möj­lighet. Näs­tan alltid säger denne: “Nej, du kan skriva lite län­gre, det fixar sig.“
Något att tänka på när man ska skriva kort är att inte kom­primera. Det första budet i kort­skrivnin­gens konst är: utelämna.
Sedan kan man fun­dera över hur mycket som behöver förk­laras för läsaren. Om det är en text som kräver lite förk­lar­ing är det lättare att skriva kort.
Man ska förstås också und­vika slin­grande inled­ningar. Gå direkt på köt­tbenet! Hoppa in i sto­ryn.
Min­imera antalet prat­mi­nus. De tar plats och varje per­son som ska vara med i tex­ten ska ha namn och titel.
Man kan förledas att tro att om man ska skriva kort behövs inte lika mycket research. Fel! Ju mer man vet om ämnet desto lättare att styra in på det väsentliga.
Om det finns bild med utnyt­t­jar man naturligtvis bild­tex­ten, så har man fått några rader till.
Lik­som tiden är en kreativ fak­tor i skri­vande är också begrän­sat utrymme det.
Till sist kan jag inte låta bli att visa ett exem­pel på kort­skri­vande när det är som bäst. Det är ett sty­cke ur Harry Mar­tin­sons Näss­lorna blomma. En hel roman på 668 tecken:

En av back­stu­gorna hade en son som var vär­vad vid Kro­n­prin­sens husarer. Varje höst och vår kom han hem och glän­ste i skog­a­rna. Framtill såg hans uni­form ut ett skrat­tande spjälverk eller ett glö­dande eldgaller. “Vi husarer kalla dem revben”, sade han till pigan, vars hjärta han sakta hal­strade på sitt husar­galler. I sep­tem­ber kom hans slut­brev med några förk­larande husar­fraser på. Det var vitt och dött som en kalk­platta — nu gick hon i sjön. Drogs upp den tredje okto­ber, uppsvälld som en boj av fos­tret och död­sprocessen. Sock­nen talade på ytterst övligt sätt om hän­delsen. Husaren tog sig nästa gång en flamma i Torup. Där var torra land över­allt och inga sjöar.

 

Texten som fyllnadsmaterial

HAR NI HÖRT his­to­rien om för­man­nen Oskar från Göte­borg som över­vakade ett smärre grävpro­jekt på Såg­gatan i Majorna på 50-talet?
Kom­mu­nalar­be­tarna höll på att gräva en djup grop. Den min­ste i gän­gen (i Göte­borg heter det “gän­gen” även i bestämd form sin­gu­lar) stod längst ner och grävde. Unge­fär en gång i halv­tim­men hade han fyllt skot­tkär­ran vid kan­ten.
En av de andra gub­barna som stod bred­vid körde bort och tömde kär­ran som sedan ställdes till­baka. Den lille fort­satte gräva nere i hålet. När de näs­tan var klara råkade den som skulle köra iväg med skot­tkär­ran tappa bal­ansen och sakta, sakta gled all lera till­baka ner i gropen igen.
Snart stod en väldig skugga vid man­nens sida. Det var Oskar. Men den förvän­tade utskäll­nin­gen kom inte. Oskar tit­tade tyst ner i hålet och sa: “Fyllde änna gött dö!“
Detta var värre än en utskäll­ning. Man­nen var förkrossad.
Jag hörde his­to­rien en gång av språkpro­fes­sorn Bo Ralph som var vit­tne till hän­delsen. Ralph höll ett sem­i­nar­ium som hand­lade om språkets valörer och språket som kom­mu­nika­tionsverk­tyg.
Saker och ting kan sägas på många olika sätt. Det vik­tiga är att bud­skapet går fram. Oskar hade en väl inö­vad känsla för detta.
Det är en känsla som också borde finnas hos alla skri­vande jour­nal­is­ter. Språket kan som bekant skymma bud­skapet också. När vi själva grävt klart ska vi inte sch­ab­bla bort det vi med så stor möda grävt fram.
Där­för är det gläd­jande att flera pro­gram­punk­ter på det kom­mande grävsem­i­na­r­iet hand­lar om att göra en bra berät­telse av det stora mate­ri­alet.
Jag tänker också på vår roll i det dagliga arbetet, att avs­löja själva språket. Att granska mak­thavarna även på det språk­liga planet, för språket är också ett vapen.
Det gäller att se språket, uttrycken, orden. Vilka ord använ­der poli­tik­ern? Ofta väl valda, ibland utslun­gade i stun­dens hetta.
Så är det även med oss själva. Ofta väl valda ord men ibland går det lite för snabbt.
Då kan det upp­stå smått komiska rader, ja rent av någon slags ofriv­il­lig poesi: “Livet har blixtlås bak” (mod­ere­portage) eller “Ökad kollek­tiv­trafik i faro­zo­nen” (vem vågar åka där?). Samt: “Medryckande musik av Hemvär­net — så man näs­tan hade lust att göra på stäl­let marsch” (bild på diri­gen­ten, en enbent mil­itär).
Man brukar säga att dagstid­ningsjour­nal­is­ter skriver i sanden. Det är värre än så, vi sit­ter inne i ett tim­glas och skriver sanden. Då kanske man kan tro att det inte är så speciellt noga med språket — det är ju snart glömt.
Det hän­der att vi tvin­gas koka soppa på en spik, det är också en talang. Men det kan bli plågsamt kry­s­tat när en tid­ning bestäm­mer sig för att “hålla i” nyheten några dagar till. På fjärde dagen brukar den där spiken komma. Man har egentli­gen inget nytt att säga men bestäm­mer ändå att “hålla i”.
Ibland önskar man att utrym­met bestämdes av innehål­let. Men det kanske är att kräva för mycket.
Vi repor­trar är ju så olika (tack och lov!). Det finns alla sorter, från den språk­ligt med­vetne petimätern med bestämda åsik­ter om varje skil­jetecken, till nyhet­sjä­garen som öser ur sig tex­ter som är ett slags råma­te­r­ial för redi­g­er­aren. Frå­gan är vilken kat­e­gori den senare före­drar?
Det är inte språk­lig vir­tu­ositet jag efterl­yser, bara lite mer tanke bakom det vi skriver. Ökad språkmed­veten­het. Inget okri­tiskt anam­mande av mod­e­ord, fack­ut­tryck, sven­gel­ska glosor och språk­liga dim­ridåer.
Då slip­per vi också risken att få höra den trötte nat­tredak­tören Oskars rep­lik när vi läm­nat: “Tack! Fyllde änna gött dö.

Faran med att skriva på dator

Gam­mel­re­porterns bäste vän.

DET ÄR KANSKE svårt för en yngre gen­er­a­tion repor­trar att tänka sig att de först måste sätta i ett pap­per i mask­i­nen för att över huvud taget kunna börja skriva. Sedan inte kunna ändra annat än med xxxxxxx-metoden eller dra ur pap­peret och sätta i ett nytt eller klippa och klis­tra ihop tex­ten.
Men så var det de första fem­ton åren av min och andra gam­mel­re­por­trars tid i yrket. Jag minns när vi fick elek­triska skriv­mask­iner med rader­band (man kunde ta ur dem och läsa orden man raderat, som att läsa en lång dikt av Åke Hodell). Vi kände oss som  futur­is­tiska repor­trar.
Jag skulle inte vilja byta till­baka, men det fanns fak­tiskt förde­lar med de gamla skriv­mask­in­erna. För det första tänkte man igenom tex­ten bät­tre innan man bör­jade skriva, för att slippa ovanstående krån­gel. Men visst gick det åt en del manus­lap­par, “mackor”, innan ingressen var klar.
En annan fördel var att man kunde hålla hela tex­ten i han­den och få överblick. Det kan man idag också, men då måste man gå till­baka till gam­mel­stadiet och skriva ut en kopia.
Dator­erna blev en rev­o­lu­tion. Men allt blev inte bät­tre. Ingen kvalitet­sökn­ing har kun­nat beläg­gas i veten­skapliga studier. Däre­mot län­gre och fler tex­ter.
Vidare:
* Datorn medger enkla ändringar i tex­ten under hela skrivprocessen. Det är lätt att komma igång men det kan leda till ett krång­ligt skrivsätt.
* Dator­re­portern ändrar mer jäm­fört med den som skriver på pap­per, ofta små detal­jer. Man rev­iderar hela tiden snarare än att vänta till slutet.
* Datorskri­vande ger ett mer frag­men­tariskt skrivsätt. Många små pauser, små täta ändringar. Detta är en fälla: att fixa till när man behöver plan­era, att tvätta när man behöver skriva om.
* Det finns en ten­dens att börja skriva tidi­gare med dator, innan tex­ten är plan­erad i sin hel­het.
* De flesta vill ha tex­ten på pap­per. Det kan bli för många tex­ter att hålla reda på.
Jag skulle alltså inte vilja byta till­baka, men måste till sist ändå framhålla ytterli­gare ett par förde­lar med den gamla skriv­mask­i­nen:
* Den var inte ett dugg “smart” och ändrade i tex­ten hela tiden, till exem­pel till stor bok­stav efter frågetecken (som man inte vill ha efter prat­mi­nus).
* Man kunde inte googla på den eller läsa mail och twit­ter eller blogg– och face­book­poster, någon patiens gick inte att lägga, vilket spa­rade mycket tid för det man hade betalt för: att skriva tex­ter.
* Och kanske den allra största förde­len: det hände aldrig att en text plöt­sligt försvann spår­löst i maskinen.

Glöm inte textredigeringen!

ALLT FÖR MÅNGA repor­trar tror att tex­ten är klar när den är färdigskriven. Men glöm inte den sista delen av skrivprocessen: tex­tredi­gerin­gen.
Det är först efter den sista genomgån­gen som tex­ten blir klar. Det är där det kri­tiska ögat ska dansa över raderna och slå ner obarmhär­tigt där tex­ten kan för­bät­tras. Som tidi­gare sagts: släpp kri­tik­ern inom dig vid skri­van­det, släpp fram kri­tik­ern vid den slut­liga genomgån­gen.
En text kan för­bät­tras åtskil­ligt om man nagel­far den och stryker och ändrar och skriver om. Detta bör göras även när det är bråt­tom. Den som läm­nar en slarvigt skriven text läm­par över job­bet på någon annan.
DN:s Cata­rina Grün­baum skrev en språkspalt, ”Värna om flad­der­mössen”, som hand­lade om en tråkig artikel som räd­dades till ett bät­tre öde. Den ursprung­liga ingressen löd:
I söndags trädde en europeisk sky­ddskon­ven­tion för flad­der­möss i kraft. En första effekt kan bli en ändrad dragn­ing av nya E4:an i Upp­land. Enligt förslag ska den dras över ett våt­mark­som­råde mycket vik­tigt för flad­der­möss, vilket väckt pro­tester.
Som en torr tjän­ste­man­narap­port. Den skrevs om, nu med flad­der­musen som huvud­per­son och med min­dre myn­dighet­sprosa. Så här:
I söndags fick flad­der­mössen sin egen FN-konvention. Den kan bli avgörande för var nya E4:an i Upp­land ham­nar. Vägen är plan­erad över ett våt­mark­som­råde som är mycket vik­tigt för flad­der­möss.
Även bröd­tex­ten rev­ider­ades och artikeln ham­nade inte längst ner på sidan 15 som den antagli­gen gjort i den ursprung­liga ver­sio­nen. Nu lyftes den fram och fick en puff på förstasi­dan.
Det kan alltså löna sig att ägna en stund åt tex­tredi­ger­ing.
Se även under “I korthet”.