Category Archives: Textredigering

Rubrik om rubriker

Posted on by — No Comments ↓

Kruka till rubrik

MÅNGA REDIGERARE är fenor på rubriker. Men så finns det några som är särskilda fenor. De är en bland­ning av jour­nal­is­ter och copy­writer, språk­ligt inno­v­a­tiva och med en för­måga att skala bort, hitta syn­onymer, allit­ter­a­tioner och smarta anspel­ningar.
Alltså så långt bort man kan komma från söm­n­druckna klå­par­rubriker som CHOCKEN, BLÅSNINGEN, FIASKOT och lik­nande över­skrifter.
När jag var ung och job­bade på GT hände de inte säl­lan att redi­g­er­aren plock­ade bort den slagkraftiga första ingress-meningen man med stor möda lyck­ats åstad­komma och la den som rubrik i stäl­let. Ett lika enkelt som tids­be­sparande trick.
I min första lärobok i jour­nal­is­tik, Bo Carl­sons “Tid­ning­spro­duk­tion Jour­nal­is­tiska ele­menta och grafisk teknik” från 1971, ställs fem krav på rubriker: Språk­ligt kor­rekt, infor­ma­tiv, rätt utfor­mad, lät­tläst och adek­vat.
Gå igenom en dagstid­ning och pricka av hur många rubriker som upp­fyller alla fem kraven. Det är som allt annat i en tid­ning att det finns en del som är bra och en del som är min­dre bra.
Här två exem­pel ur Göteborgs-Posten nyli­gen.
En rik­tigt bra rubrik var den som hand­lade om det nedläg­gn­ing­shotade City­varvet:
Klockan kläm­tar för sista varvet
Full­ständigt lysande, man blir glad och upprymd. Det är inte alltid en sådan dubbel­ty­dighet lyckas. Ibland frestas redi­g­er­aren att tumma på innehål­let för en bra for­mu­ler­ing.
Ett exem­pel är ingen rubrik utan den skylt som satt på den nu (sor­g­ligt sym­bol­iskt) ned­mon­ter­ade fyren Sälö knapp som GP länge spon­srade. Det stod “Lyser på grund av GP”. I mina språköron är “på grund av” neg­a­tivt. Det borde stått “Lyser tack vare GP”. Men då mis­sar man dubbel­syft­nin­gen med grun­det. Men det kan inte hjäl­pas, skyl­ten var ingen bra språk­lig reklam för GP.
Till sist en usel rubrik från GP:s mag­a­sin Två Dagar:
Keramikens återtåg
Här verkar redi­g­er­aren inte ha läst ingressen och helt mis­sat vad det hand­lar om. Tex­ten berät­tar näm­li­gen om att keramik tvär­tom är på modet igen. Alltså inte på reträtt. Återkomst hade varit språk­ligt kor­rekt, infor­ma­tivt och adekvat.

 

Bildtexter — en bortglömd genre

Posted on by — No Comments ↓

BILDTEXTER ÄR EN bort­glömd jour­nal­is­tisk genre. Just detta, att den har så svårt att bli erkänd just som en egen genre. Man är äntli­gen klar med tex­ten… visst ja, det ska ju skri­vas bild­tex­ter också. Äh, jag plockar något ur tex­ten.
Det är det första felet, att slappt upprepa något som redan står i tex­ten och missa tillfäl­let att ge läsaren något extra. Och det största felet: att inte knyta an till bilden.
Flera under­sökningar visar hur läsarens blick går över tid­ningssi­dan: Rubrik — Bild — Bild­text — Ingress — Text.
Bild­tex­ten kom­mer alltså före ingressen som vi läg­ger ner så mycket krut på. Bild­tex­ten har högt läsvärde, lägg där­för ner lite omsorg på den.
Den gamla reportagetid­nin­gen Life anställde kända skriben­ter, enbart för att skriva bild­tex­ter. Så vik­tigt var det. Och så svårt.
Det är på detal­jerna, till exem­pel bild­tex­ter, som man märker om en tid­ning är gjord av duk­tigt yrkesfolk.

JAG BRUKAR tänka på två saker. 1: att spara något i tex­ten till bil­dun­der­skriften (det kan också vara ett knep att få med lite mer än den stip­uler­ade textläng­den). 2: när jag skriver bild­tex­ten tänker jag att läsaren sit­ter bred­vid. Vi tit­tar gemen­samt på bilden.
Innan dess är det bra om man tit­tar på bilderna till­sam­mans med fotografen också. Fotografen vet tanken bakom bilden och har ett intresse av att den ska fungera ihop med bild­tex­ten. Sedan väl­jer nat­tredi­g­er­aren en helt annan bild. Det kan man aldrig gardera sig mot.
Här är några för­num­stiga råd i kon­sten att skriva bra bildtexter.

  • Grun­dregeln: om en bild pub­liceras ska det alltid finnas en bildtext.
  • Nam­nen ska vara lika många som per­son­erna på bilden och i rätt ord­ning från vän­ster. Gärna rättstavade också.
  • Den som skriver ska se bilden.
  • Bild­text och bild ska arbeta gemen­samt för fokus. De behöver inte matcha helt och hål­let, bara hålla varan­dra i handen.
  • Försök att få ny infor­ma­tion i bild­tex­ten. Und­vik citat ur tex­ten — om du inte hin­ner annat försök åtmin­stone att for­mulera om citatet.
  • Beskriv inte bilden, läsaren är förhopp­n­ingsvis seende.
  • Se bild­tex­ten som en “för-ingress” som kan locka läsaren in i tex­ten. Avs­luta gärna med en krok, något som gör läsaren nyfiken.
  • Varn­ing för bild­tex­trubriker. Den lockar till ett ord­vit­sande som kanske inte pas­sar med texten.
  • Lämna inte läsaren i sticket! Om det är något i bilden som måste förk­laras, gör det! Om det går en myrslok bakom per­so­nen på bilden måste detta kom­menteras (såvida det inte är ett reportage från en myrsloksfarm).

Några exem­pel.

KOMMENTERA! …“passerar Lesjö­fors”? Jag tycker det ser ut som om de passer­ade en stugknut med en förvå­nad gubbe.

KOMMENTERA! Rede­bergslids nyförvärv pre­sen­teras. Men vad gör han på sjukhuset? Är han skadad? (Nej, långt ner i tex­ten får vi förk­larin­gen: han gillar sjukhusfiket).

LOCKA IN LÄSAREN! En bild på ett van­ligt hus kan bli spän­nande med rätt bildtext.

BRYT INTE ILLUSIONEN! Ing­mar Bergman sa att om han pås­tod att någon på  film­duken var döden så tror pub­liken det. Här hand­lar det om en familj på Hisin­gen som måste ringa på bussen en timma i förväg. Famil­jen, hållplat­sen, tele­fo­nen — det funkar. Men om man tänker efter: skulle ni gå ut till hållplat­sen och ringa?

VISSA BILDER KRÄVER BILDTEXT! Den övre: han visar ärret efter hennes hjärt­trans­plan­ta­tion. Den undre: hon såg en varg och visar hur den gri­nat mot henne.

 

Att korta en text innan den är skriven

Posted on by — No Comments ↓

DEN SOM SKA SKRIVA kort måste vara en bra och dis­ci­plin­erad tex­tredi­g­er­are. För det mesta hand­lar det om att stryka ner tex­ten, men man kan också skriva kort redan från bör­jan.
Om detta talade jag på Ander­sem­i­na­r­iet i jour­nal­is­tik “Kortare och fort­are” på uni­ver­sitetet i Karl­stad den 10 decem­ber (se förra blog­g­posten).
Först några råd när man ska korta en text:
Titta på dis­po­si­tio­nen. Iden­ti­fiera de stora delarna som tex­ten är upp­byggd av för att få en överblick. Att stryka en text kan lik­nas vid trädbeskärn­ing, först tar man de stora grenarna sedan kvis­tarna. Först såg sedan sekatör. Börja inte med att peta på ord­nivå.
Grenar som växer i kors är meningar som säger samma sak, klipp bort den ena. En gren som växer inåt i trädet håller inte fokus, klipp bort!
Med sekatören tar vi bort ord..
… som gör tex­ten lud­dig och oskarp (en slags, fak­tiskt, gan­ska, näs­tan, verkar)
… som återup­prepar andra ords mening (“lud­dig och oskarp”, diverse olika delar, rund oval)
… som förstärker (oer­hörd tragedi, jättestor, fruk­tans­värd)
… som är onödigt långa (prob­lematik, starta upp, ringa upp)
Och ersät­ter fraser med ord (i hän­delse av = om)
Ju kortare text desto större vikt vid varje ord. Men det finns förstås gränser för hur mycket man kan stryka ner en text. Ibland måste den tänkas om och skri­vas om.
Det kan vara bra att tänka kort redan från bör­jan. Vad det är som sparar utrymme? Här är några saker:

  • Begränsa dig redan från bör­jan. Av de klas­siska frå­gorna: Vem? Vad? Var? När? Var­för? Hur? kanske du ska kon­cen­tr­era dig på en eller två.
  • Färre citat. Ta bara med de bästa, skriv med egna ord.
  • Pang på! Und­vik slin­grande inled­ningar. Hoppa in i storyn.
  • Grundlig research. Som­liga tror att korta tex­ter kräver min­dre research. Fel. Ju mer man vet desto lättare är det att se det väsentliga.
  • Berät­tande detal­jer. Hitta sym­boler. Få läsaren att se.
  • Sam­man­drag. Gör ett avs­nitt kort-kort. Men bara ett avs­nitt. Kom ihåg att strin­gens får man genom att välja bort, inte komprimera.
  • Notera när du skrivit hälften. En snabb avstämn­ing: håller min plan?

Twitter och andra korttexter

Posted on by — No Comments ↓

Ny bok för kortskrivare

EN HOLLYWOODREPORTER gjorde en gång en inter­vju med Cary Grant men hade und­vikit den känsliga frå­gan om hans ålder. Redak­tören beor­drade honom att ta reda på det. Reportern tordes inte ringa utan skick­ade ett telegram: “How old Cary Grant?”. Han fick snabbt svar: “Old Cary Grant fine. How are you?“
Telegram­språket var kort­fat­tat efter­som man fick betala för varje bok­stav. Ett slags föregån­gare till dagens twit­ter.
I sin nya bok “How to write short. Word crafts for fast times” ger den amerikanske skriv­coachen Roy Peter Clark åtskil­liga exem­pel på kort­skri­vande. Och fram­förallt på hur effek­tivt det kan vara: Shake­speares sonet­ter, Mar­tin Luther Kings I have a dream, Fader vår, reklam­slo­gans. Tusen ord kan säga mer än en bild.
Att skriva kort är svårare än att skriva långt. Det är en gam­mal san­ning som jag tror de flesta jour­nal­is­ter kan skriva under på. Det är gan­ska ovan­ligt att man blir upp­manad att skriva lite län­gre.
Clark iden­ti­fierar två slags skri­vare när det gäller korta tex­ter: the putter-inners och the taker-outers.
De förra skriver först långt och kor­tar sedan. De tar bort det som inte hör till tex­tens fokus. De skriver tweets på 260 tecken, stryker ner till 140.
The taker-outers kor­tar medan de skriver. De tar bort det som inte är fokus redan under tiden. Se skriver tweets på 100 tecken och läg­ger eventuellt till 40.
Att tänka kort redan från bör­jan är naturligtvis inte så dumt. Själv hör jag defin­i­tivt till den första kat­e­gorin. Jag skriver alltid för långt. Alltid. Men med­vetet. Om tex­ten ska vara 6.000 tecken kan jag skriva det dub­bla först och sedan gå till­baka och stryka ner.
Jag skriver siffran på textläng­den sist, stryker och skriver dit en ny siffra. Ofta får jag hålla på åtskil­liga gånger innan det är klart. (Är dock irrit­erad på Word som visar antalet ord och inte tecken när man skriver och har heller inte funk­tio­nen att man kan få läng­den där markören är.)
När jag strukit så mycket det bara går ham­nar jag alltid på plus 500–800 tecken. Det slår aldrig fel.
Då åter­står två alter­na­tiv: anti­n­gen skära sig själv in på bara benen eller lägga över en del av tex­ten i fakataruta eller bild­text (alltid lurar det någon redak­tör).
När man har bråt­tom går det naturligtvis inte att skriva med­vetet för långt. Då hand­lar det om fokus redan från bör­jan, att ha tex­ten i huvudet innan man bör­jar skriva.
Eller som det rådet Roy Peter Clark ger: Börja så nära slutet som möjligt.

Rengör luddfiltret!

Posted on by — No Comments ↓

IBLAND SITTER det en arg lapp i tvättstu­gan: ”Rengör lud­dfil­tret!” Men jag har aldrig hört upp­manin­gen vid manustvätt.
Den borde annars vara ständigt aktuell. Vem vill läsa lud­diga artik­lar i tid­nin­gen?
De förekom­mer dessvärre. Det är tex­ter som inte har någon klarhet och där frågeteck­nen hänger i luften efter läs­nin­gen.
Det ska helst inte finnas några frågetecken alls efter att man läst en text. Reporterns uppgift är att besvara läsarens frå­gor. Då får inte väsentliga svar uteläm­nas.
Var kom­mer lud­det i tex­terna ifrån?
Det kan vara lathet, brist på ork, slarv, för stor arbets­börda, stress. En annan van­lig orsak är att reportern inte rik­tigt förstår vad det hand­lar om.
Ett bil­ligt trick att komma undan är prat­mi­nus­me­to­den. Man låter den där experten prata på i spal­ten med förhopp­nin­gen att åtmin­stone några läsare förstår vad det hand­lar om.
En vik­tig förut­sät­tning att skriva klart och tydligt är att man behärskar ämnet.
En god research och ett klart språk. Det är så lud­det kan hål­las borta från spalterna.