I GÅR UPPMÄRKSAMMADES 50-årsdagen av ett av de värsta rasistdåden i USA: bomben i Birmingham, Alabama, den 15 september 1963. Den morgonen exploderade en dynamitladdning i 16th Street Baptist Church och dödade fyra svarta flickor som var i söndagsskolan: Addie Mae Collins, Cynthia Wesley, Carole Robertson, samtliga 14 år, och 11-åriga Denise McNair. Flera andra skadades.
Addie Maes blodiga sko togs omhand och visades. Den andra satt kvar på hennes fot och det var tack vare den som hennes storasyster kunde identifiera Addies svårt sargade kvarlevor.
I dag är det 50 år sedan en av de mest uppmärksammade krönikorna i amerikansk press publicerades. Den skrevs av Gene Patterson, kolumnist på The Atlanta Constitution.
På söndagseftermiddagen var Patterson hemma i sin villa och klippte gräset med sin nioåriga dotter Mary i närheten när telefonen ringde. Han fick budskapet om det hemska dådet och satte sig omedelbart i bilen och körde ner till tidningen.
Där skrev han en krönika som publicerades dagen därpå. Den var så kraftfull att Gene Patterson blev kontaktad av Walter Cronkite som bad honom att läsa upp den i CBS Evening News samma kväll.
Mellan åren 1960 och 1968 skrev Patterson över 3.000 dagliga krönikor (ett urval gavs ut 2002). Många handlade om rasismen och de svartas rättigheter. 1967 fick han Pulitzerpriset för dem.
Han blev senare redaktör för S:t Petersburg Times i Florida och ordförande i Poynter Institute. Han dog tidigare i år, 89 år gammal.
Här är hans krönika: A Flower for the Grave
Category Archives: Krönikor/Kåserier
Några kåserianvisningar
MAN HAR BETT MIG nedteckna några kortfattade råd uti den ädla konsten att förfärdiga kåserier. “Vad i herrans namn ska det tjäna till? undrar ni. Frågan är dessvärre befogad. Finns det någon som helst nytta med kåserier? Har de något berättigande i dagens massmediala stekos? Och om de mot förmodan har det, varför ska just jag skriva dem?
Det är dessa tunga frågor en kåsör ständigt brottas med. Vadan, varthän, typ.
Skitsamma! Hur gör man då? Man kan till att börja med vara avväpnande och självironisk som jag var alldeles nyss i denna inledning. Då har vi redan klarat av två viktiga punkter i det tunga ämnet om lätta texter.
Tre förresten. Avväpning, självironi och: överdrift. Om man överdriver ett ämne till en viss grad uppstår en komisk effekt. Svårigheten är bara att veta i hur hög grad. En alltför liten överdrift märks kanske inte och man framstår som en pretentiös tråkmåns.
En alltför stor överdrift kan å andra sidan få läsaren att känna sig förlöjligad, stungen av en okänslig hyperbolgeting till skribent.
Å tredje sidan kan en mega-överdrift bli ganska kul: “De kan ta upp vad som helst på elräkningen, jag fattar ändå ingenting: moms, oms, a-kassa, flygtillägg eller avbetalning på Älvsborgs lösen”.
Fyra förresten. Avväpning, självironi, överdrift och: stilbrott. Jag började lite uppblåst med en ganska styltig och tillgjord mening i antikverad byråkratstil. “Man har bett mig… uti” och “…förfärdiga”. Denna följdes av en rapp replik i en mer talspråkslik stil (“Vad i herrans namn…”) och plötsligt har vi kastats från det högtravande till det mustigt jordnära. I kåseriskrivande är det fritt fram för sådana tvära kast.
FEM OM MAN så vill. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott och läsarkontakt. En god kåsör skriver inte för läsarna utan samtalar med dem. Det är inte helt fel att redan i inledningen dra med sig läsaren. Ett billigt trick är just detta ni nyss läste i början av denna text: “…undrar ni”. Och genast är ni själva med i texten vare sig ni undrat eller ej.
Sex, absolut. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt och: språktrendighet. En god kåsör lyssnar. Trendiga ord snappas upp och används med ironisk distans. “Vadan, varthän, typ” är förstås exempel på stilbrott men även på språktrendighet, även om ordet “typ” mist en del av sin ironiska användbarhet. Annars finns det tokroliga managementspråket som en rik källa att ösa ur.
Sju är det nog. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet och: överraskning.
Efter den här textens styltiga inledning, som för varje mening närmar sig ren depression, kommer ett glatt “Skitsamma!”.
Någon liten klurgubbe inne i kåsörens huvud säger till när det räcker och då kan det vara effektfullt att bara kasta sig i lianen rakt över till den motsatta sidan. Den glada i det här fallet.
FÖR ATT INTE säga åtta. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet, överraskning och: motsats. Att använda motsatser är vanligt i allt skrivande. Som kåsör finns det en del humoreffekter att utvinna. “… det tunga ämnet om lätta texter” är kanske inte så jättekul och originellt men man kan ju inte lyckas varje gång.
Ni får ursäkta, men det finns faktiskt en punkt till. Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet, överraskning, motsats och: ordlek.
Vad är en kåsör om inte en lekledare i ord? Jag använder rimlexikon när jag vill ordleka lite. En vågad vridning, en sällsam sammansättning, en nyfiken närläsning och gärna en allitteration. “Hyperbålgeting” är helt okej, om jag får säga det själv.
TJA, UNGEFÄR DETTA kan man tänka på. Inledningsvis. Låt oss repetera Avväpning, självironi, överdrift, stilbrott, läsarkontakt, språktrendighet, överraskning, motsats, ordlek och: skratt. Se där, en tionde punkt.
Alltså, vad ni än gör när ni skriver kåserier, skratta inte! Håll masken. Var kylig. Knip ihop. Var gärna lite kissnödig, det speedar upp texten på ett välgörande sätt.
Men framför allt, var allvarsam. Kom ihåg att det är en plågsam uppgift ni tagit på er. Det är tungt många gånger. Mycket tungt. För att inte säga direkt plågsamt.
Men skitsamma!
P.S. Min kåserisignatur (sedan 1981!) på GP:s kåserisida Världens gång är Tyko. Varannan fredag. Ojämna veckor.
Det är förresten bra att använda en signatur, då slipper man stå där med skammen om kåset blivit platt, krystat och plumpt. Detta råd gav jag en gång Tykos alter ego.