EN SEMESTERVECKA i Dalarna och läsning av lokaltidningar. Det är alltid en bonus när man är ute och reser, att få läsa tidningar man sällan ser.
Jag blir tokig när hotellen på landsorten bara har DN och Svenskan till frukost (om de över huvud taget är civiliserade nog att ha några morgontidningar). En gång på Strandbaden i Falkenberg fick jag gå in i köket för att hämta Hallands Nyheter som de trodde bara personalen var intresserad av.
Är man ledig finns också tid att verkligen lusläsa tidningarna. Lusläsning är faktiskt ännu ett semester-privilegium, att gräva ner sig i minsta petitnotis och division V-tabell. Vilken njutning! Tänk så mycket man missar vid normal frukostläsning.
Kanske borde även de ansvariga redaktörerna/redigerarna ägna sig lite mer åt denna syssla, nu när lusläsningsavdelningarna (korret) avskaffats. Då skulle å andra sidan läsarna missa en och annan tryckfelspärla.
Som denna ur Dala-Demokraten om pistolfältskytten Lars Hagman från Hedemora som sköt fullt vid kretstävlingen i Lima. Prestationen att skjuta 48 fullpoängare i rad är desto mer beundransvärd med tanke på skyttens tillstånd: “Hagman briljerade — sköt full i två klasser.“
Nu vill jag inte vara elak mot just Dala-Demokraten, Tryckfels-Nisse jobbar som bekant på alla tidningar. Det är nog den medarbetare som håller ut längst i branschen. Han klarar samtliga varsel och tackar nej till alla avgängsvederslag.
Category Archives: SPRÅKBRÅK
SPRÅKBRÅK: Statoils unkna bensinångor
STATOIL HAR STARTAT en reklamkampanj där de försöker slå i oss att bensin inte är bensin längre. Hos Statoil ska den hädanefter kallas “miles”.
Namnbytet lanseras bland annat i en mer än lovligt töntig video där de bara på drygt tre minuter lyckas förklara att blyfri 95 och 98 nu ska heta “miles 95″ och “miles 98″ och dieseln “miles diesel”.
Med namnbytet får jag som kund “ännu mer positiva effekter”. Vilka framgår inte riktigt.
De vill i alla fall tydliggöra för mig som kund att deras bensin skiljer sig från andra bensinbolags. Det räcker tydligen inte med att jag ser en stor skylt som det står Statoil på när jag ska tanka, även själva bensinen behöver kallas något annat så att jag är helt säker på att det är just Statoil-bensin jag spiller i min bil.
Särskilt dieselbilister ska vara glada för den nya dieseln, förlåt miles-dieseln, eftersom den har ett “multifunktionellt additiv”. Jag tror att de menar tillsats med flera egenskaper, men är inte riktigt säker.
Miles-dieseln har testats “av tredje part” och bland annat visat sig ge “upp till” två procent lägre förbrukning. Men bilens ålder, förarens körstil och vägförhållanden påverkar som vanligt förbrukningen mer än detta “additiv”. Så vida inte Statoil har börjat räkna liter per mile förstås.
Med “miles diesel” kommer man “längre till samma pris” påstår Statoil. Men det gäller inte gamla kunder, de kommer precis lika långt som förut. Denna hårt lanserade “miles diesel” är nämligen samma diesel som funnits i flera år.
I själva verket är alla nya “miles-produkter” samma gamla bensin och diesel som förut. På Statoils automatstationer heter produkten fortfarande “blyfri 95″ men det är samma produkt som på de större stationerna kallas “miles”.
Statoil säger att de med namnbytet vill “tydliggöra” att deras produkter håller hög kvalitet. Det enda som tydliggörs är att det finns företag som med lullull och dimridåer inte drar sig för att lura i oss konsumenter att de gamla produkterna är nya.
Och vad det där “additivet” är får vi inte veta. Antagligen har de blandat i lite Preem bara.
SPRÅKBRÅK: Nix-registret ett skämt
NIX-TELEFONREGISTRET är ett skämt. Hela telemarketingbranschen är full av skojare. Nu diskuteras om man ska kunna “spärra” sin mobil för säljsamtal, när man i stället borde diskutera att förbjuda denna verksamhet helt och hållet.
Just ordet spärra är i dessa sammanhang behäftat med en ganska ihålig tolkning.
Det ringer på telefonen och man rusar upp från matbordet för att svara. Men det är ingen där. Den som ringt upp svarar inte! En otrevlig handling och en usel telefonmoral.
Anledningen är att telefonförsäljarna ringer upp flera nummer samtidigt och tar den som svarar först och skiter i de andra.
Detta är bara ett exempel på alla de olägenheter som telefonförsäljningen orsakar oss konsumenter. Det finns förstås värre exempel, alla som blir blåsta av oseriösa försäljare. I USA erbjuder de till och med motsvarande NIX-registreringar — mot en avgift.
Nix i Sverige är ett skämt eftersom så många helt enkelt struntar i min registrering. Dessutom är det krångligt att registrera sig. Man måste ringa två gånger med ett par dagars mellanrum och sedan kan försäljningen fortgå i tre månader eftersom företagen bara behöver uppdatera sina Nix-listor med den intervallen.
I USA:s motsvarighet National Do Not Call Registry kan man anmäla sig enkelt via ett mail (samma hos TPS i England) och där måste företagen uppdatera varje månad.
En annan nackdel med Nix-registret är att det inte omfattar företag jag har avtal med (har inte räknat hur många gånger Bredbandsbolaget ringt och erbjudit saker jag tackade nej till redan vid det första samtalet).
Om jag Nix-registrerar mig gör jag det för att jag inte vill störas av några telefonförsäljare. Då spelar det ingen roll om de ringer från företag jag har avtal med eller inte. Det är faktiskt precis lika störande.
I USA har det varit möjligt att spärra sin mobil sedan 2003. Nu, fjorton år sedan starten, har Nix planer på detsamma.
Men i Ekot säger konsumentombudsmannen Gunnar Larsson att detta inte är bra eftersom det i stället skulle öka antalet säljsamtal. Det finns redan nu en överenskommelse i branschen att inte ringa på mobiler och om det blir en Nix-registrering är det fritt fram att ringa alla andra.
Problemet är att det redan idag rings allt oftare på mobilen. Nix-registreringarna respekteras dåligt helt enkelt.
Däremot är Gunnar Larssons grundtanke bra, nämligen att ansvaret förs över till branschen genom att tvinga den att skaffa tillstånd för sina försäljningssamtal från varje telefoninnehavare.
Grunden för min kritik mot telefonförsäljning är, förutom det otrevliga intrånget i mitt privatliv, att denna försäljningsmetod är väldigt ojämlik. Som konsument är man i underläge. Den som ringer upp är väl förberedd och har kanske till och med gått kurs i hur samtalet ska läggas upp, medan jag som svarar plötsligt ställs inför ett val jag över huvud taget inte funderat på. Jag ska på stående fot fatta ett köpbeslut. Försäljaren kan till och med kräva att jag ska byta telefonoperatör utan att göra några jämförelser med andra bolag.
Därför är det allra bästa att förbjuda denna tveksamma verksamhet över huvud taget. Den gör ingen samhällsnytta alls.
SPRÅKBRÅK: Skrivarbläckskapitalismen
I SENASTE NUMRET av Råd&Rön har de gjort en test av skrivare: “Skrivaren slukar bläck”. Där avslöjas att skrivarens automatiska självrengöring blåser oss på flera hundra utskrifter per bläckpatron.
Aha! Saker och ting börjar ibland falla på plats. Det är alltså för att dyrbart bläck slösas på rengöring av patronmunstyckena som de så ofta tar slut. Och det är därför som min skrivare håller på i evigheter med att köra vagnen med patronerna fram och tillbaka innan man kan skriva ut.
Den skrivare jag har (hp-Photosmart) är tydligen den i särklass värsta. Den har en extra bläckanvändning på hela 349 procent, det näst sämsta märket har 147 procent. Detta om man skriver ut då och då under en treveckorsperiod.
I artikeln sägs att skrivarbläck har ett literpris på 16.000 kronor, nästan fyra gånger så dyrt som Systembolagets dyraste champagne (vilket i och för sig inte stämmer, Billecart Salmon Nicolas Francois –61 Magnum, kostar 21.933 kr/l).
Men vad vi aldrig får veta är varför skrivarbläcket är så löjligt dyrt. Jag väntar fortfarande på denna förklaring.
Det verkar som om innehållet i patronbältet som kostar över 600 spänn varje gång, är mer exklusivt än saffran. Utvinns det från någon sällsynt bläckfisk som lever längst ner i Marianergraven?
Inte nog med att de tar ut ockerpriser för bläcket, de tillverkar dessutom skrivare som slösar med det så mycket det går.
Råkapitalism är bara första bokstaven i förnamnet. Rensa kvaddet!
SPRÅKBRÅK: Politiker som inte vill svara
VAD GÖR MAN åt politiker som inte vill svara på frågor? Ett gammalt klassiskt problem. I Ekots lördagsintervju illustrerade energiminister Anna-Karin Hatt ( c ) detta.
Det handlade om dem som är motståndare till vindkraftsutbyggnaden och hon fick frågan av Ekot:s Ci Holmgren: “Vad tror du det är som gör att de inte vill ha vindkraft?“
Det är en god idé att låta den intervjuade själv definiera ett problem, då är det lättare för reportern att gå vidare än om reportern själv lägger grunden för frågan. Det är ju detta som Carl Bildt så ofta använder sig av, nämligen att ifrågasätta premisserna för frågan.
Men att få en politiker att så att säga tala för motståndarna är ingen lätt sak.
Så här svarade Anna-Karin Hatt: ” Generellt sett finns det ett väldigt starkt stöd för utbyggnad. Forskare vid Göteborgs universitet gjorde en undersökning 2011 där de kunde visa att 88 procent av alla svenskar ville att vi skulle satsa lika mycket eller ännu mer på att bygga ut vindkraften.“
Ny fråga: “Men de som inte vill då?“
Hatt: “Det är klart, ska man sen få ett stöd för en lokal etablering — - — så är det viktigt att vindkraftsbolagen är duktiga på att — - — finns en bra förankring…“
Svaret är dubbelt så långt och handlar fortfarande om hur man ska förankra besluten.
Ci Holmgren gör ett tredje försök: “Men de som ändå inte vill, vad tror du det är de inte vill ha?“
Hatt: “Framförallt tror jag det är så att om man känner att man får något tydligt tillbaka…“
Svaret är nu ännu längre men handlar fortfarande om att bolagen ska förankra och föra dialog. Ci Holmgren ger upp.
Eftersom det var inledningen på programmet kanske hon skulle avbrutit och startat om med uppmaningen “svara gärna på mina frågor”.
Jag tycker åtminstone det är bra om reportern förtydligar för lyssnaren/läsaren att politikern inte ville svara på frågan. Eller i det här fallet själv framfört motståndarnas argument, dessa fick nu inte komma fram och politikern slapp konfronteras med dem.
I P1-morgon var det infrastrukturminister Catarina Elmsäter (m) som hade svårt att svara på frågor om 15-minutersgräns för försenade tåg.
Hon utgick från en premiss som inte fanns, nämligen att berömma sig själv för att de valt att mäta (som om någon var emot det). Hon valde också politikertricket att föra fram en färdig fras: “För resenären är ett försenat tåg alltid ett försenat tåg oavsett minuter”.
Dessvärre upprepade hon denna korkade och meningslösa sentens tre gånger.
Här behövdes inget förtydligande. Elmsäter klarade på ett utmärkt sätt av att illustrera sin egen svarslöshet.