SPRÅKBRÅK: Lusläsningens njutning

Mis­sad lusläsning.

EN SEMESTERVECKA i Dalarna och läs­ning av lokaltid­ningar. Det är alltid en bonus när man är ute och reser, att få läsa tid­ningar man säl­lan ser.
Jag blir tokig när hotellen på land­sorten bara har DN och Sven­skan till frukost (om de över huvud taget är civilis­er­ade nog att ha några mor­gon­tid­ningar). En gång på Strand­baden i Falken­berg fick jag gå in i köket för att hämta Hal­lands Nyheter som de trodde bara per­son­alen var intresserad av.
Är man ledig finns också tid att verk­li­gen lus­läsa tid­ningarna. Lus­läs­ning är fak­tiskt ännu ett semester-privilegium, att gräva ner sig i min­sta petit­no­tis och divi­sion V-tabell. Vilken njut­ning! Tänk så mycket man mis­sar vid nor­mal frukostläs­ning.
Kanske borde även de ans­variga redaktörerna/redigerarna ägna sig lite mer åt denna syssla, nu när lus­läs­ningsavdel­ningarna (kor­ret) avskaf­fats. Då skulle å andra sidan läsarna missa en och annan tryck­fel­spärla.
Som denna ur Dala-Demokraten om pis­tolfält­skyt­ten Lars Hag­man från Hedemora som sköt fullt vid kret­stävlin­gen i Lima. Presta­tio­nen att skjuta 48 fullpoän­gare i rad är desto mer beun­drans­värd med tanke på skyt­tens till­stånd: “Hag­man bril­jer­ade — sköt full i två klasser.“
Nu vill jag inte vara elak mot just Dala-Demokraten, Tryckfels-Nisse job­bar som bekant på alla tid­ningar. Det är nog den medar­betare som håller ut längst i bran­schen. Han klarar samtliga varsel och tackar nej till alla avgängsvederslag.

SPRÅKBRÅK: Statoils unkna bensinångor

Oty­dligt varumärke

STATOIL HAR STARTAT en reklamkam­panj där de försöker slå i oss att bensin inte är bensin län­gre. Hos Sta­toil ska den hädanefter kallas “miles”.
Namn­bytet lanseras bland annat i en mer än lovligt töntig video där de bara på drygt tre minuter lyckas förk­lara att blyfri 95 och 98 nu ska heta “miles 95″ och “miles 98″ och dieseln “miles diesel”.
Med namn­bytet får jag som kund “ännu mer pos­i­tiva effek­ter”. Vilka framgår inte rik­tigt.
De vill i alla fall tydlig­göra för mig som kund att deras bensin skil­jer sig från andra bensin­bo­lags. Det räcker tydli­gen inte med att jag ser en stor skylt som det står Sta­toil på när jag ska tanka, även själva bensi­nen behöver kallas något annat så att jag är helt säker på att det är just Statoil-bensin jag spiller i min bil.
Särskilt diesel­bilis­ter ska vara glada för den nya dieseln, för­låt  miles-dieseln, efter­som den har ett “mul­ti­funk­tionellt addi­tiv”. Jag tror att de menar till­sats med flera egen­skaper, men är inte rik­tigt säker.
Miles-dieseln har tes­tats “av tredje part” och bland annat visat sig ge “upp till” två pro­cent lägre för­brukn­ing. Men bilens ålder, förarens körstil och vägförhål­lan­den påverkar som van­ligt för­bruknin­gen mer än detta “addi­tiv”. Så vida inte Sta­toil har bör­jat räkna liter per mile förstås.
Med “miles diesel” kom­mer man “län­gre till samma pris” påstår Sta­toil. Men det gäller inte gamla kun­der, de kom­mer pre­cis lika långt som förut. Denna hårt lanser­ade “miles diesel” är näm­li­gen samma diesel som fun­nits i flera år.
I själva ver­ket är alla nya “miles-produkter” samma gamla bensin och diesel som förut. På Sta­toils automat­sta­tioner heter pro­duk­ten fort­farande “blyfri 95″ men det är samma pro­dukt som på de större sta­tion­erna kallas “miles”.
Sta­toil säger att de med namn­bytet vill “tydlig­göra” att deras pro­duk­ter håller hög kvalitet. Det enda som tydlig­görs är att det finns före­tag som med lul­lull och dim­ridåer inte drar sig för att lura i oss kon­sumenter att de gamla pro­duk­terna är nya.
Och vad det där “addi­tivet” är får vi inte veta. Antagli­gen har de blan­dat i lite Preem bara.

SPRÅKBRÅK: Nix-registret ett skämt

Nix!

NIX-TELEFONREGISTRET är ett skämt. Hela tele­mar­ket­ing­bran­schen är full av sko­jare. Nu diskuteras om man ska kunna “spärra” sin mobil för säljsam­tal, när man i stäl­let borde diskutera att för­b­juda denna verk­samhet helt och hål­let.
Just ordet spärra är i dessa sam­man­hang behäf­tat med en gan­ska ihålig tolkn­ing.
Det ringer på tele­fo­nen och man rusar upp från mat­bor­det för att svara. Men det är ingen där. Den som ringt upp svarar inte! En otrevlig han­dling och en usel tele­fon­moral.
Anled­nin­gen är att tele­fon­försäl­jarna ringer upp flera num­mer sam­tidigt och tar den som svarar först och skiter i de andra.
Detta är bara ett exem­pel på alla de olä­gen­heter som tele­fon­försäljnin­gen orsakar oss kon­sumenter. Det finns förstås värre exem­pel, alla som blir blåsta av oser­iösa försäl­jare. I USA erb­juder de till och med motsvarande NIX-registreringar  — mot en avgift.
Nix i Sverige är ett skämt efter­som så många helt enkelt strun­tar i min reg­istrering. Dessu­tom är det krång­ligt att reg­istr­era sig. Man måste ringa två gånger med ett par dagars mel­lan­rum och sedan kan försäljnin­gen fortgå i tre månader efter­som före­ta­gen bara behöver upp­dat­era sina Nix-listor med den inter­vallen.
I USA:s motsvarighet National Do Not Call Reg­istry kan man anmäla sig enkelt via ett mail (samma hos TPS i Eng­land) och där måste före­ta­gen upp­dat­era varje månad.
En annan nack­del med Nix-registret är att det inte omfat­tar före­tag jag har avtal med (har inte räk­nat hur många gånger Bred­bands­bo­laget ringt och erb­ju­dit saker jag tack­ade nej till redan vid det första sam­talet).
Om jag Nix-registrerar mig gör jag det för att jag inte vill störas av några tele­fon­försäl­jare. Då spelar det ingen roll om de ringer från före­tag jag har avtal med eller inte. Det är fak­tiskt pre­cis lika störande.
I USA har det varit möjligt att spärra sin mobil sedan 2003. Nu, fjor­ton år sedan starten, har Nix planer på det­samma.
Men i Ekot säger kon­sumen­tombuds­man­nen Gun­nar Lars­son att detta inte är bra efter­som det i stäl­let skulle öka antalet säljsam­tal. Det finns redan nu en överen­skom­melse i bran­schen att inte ringa på mobiler och om det blir en Nix-registrering är det fritt fram att ringa alla andra.
Prob­lemet är att det redan idag rings allt oftare på mobilen. Nix-registreringarna respek­teras dåligt helt enkelt.
Däre­mot är Gun­nar Larssons grund­tanke bra, näm­li­gen att ans­varet förs över till bran­schen genom att tvinga den att skaffa till­stånd för sina försäljn­ingssam­tal från varje tele­fonin­nehavare.
Grun­den för min kri­tik mot tele­fon­försäljn­ing är, föru­tom det otrevliga intrånget i mitt pri­vatliv, att denna försäljn­ingsme­tod är väldigt ojäm­lik. Som kon­sument är man i under­läge. Den som ringer upp är väl för­beredd och har kanske till och med gått kurs i hur sam­talet ska läg­gas upp, medan jag som svarar plöt­sligt ställs inför ett val jag över huvud taget inte fun­derat på. Jag ska på stående fot fatta ett köpbeslut. Försäl­jaren kan till och med kräva att jag ska byta tele­fon­op­er­atör utan att göra några jäm­förelser med andra bolag.
Där­för är det allra bästa att för­b­juda denna tvek­samma verk­samhet över huvud taget. Den gör ingen samhäll­snytta alls.

SPRÅKBRÅK: Skrivarbläckskapitalismen

Drop­par från Marianergraven?

I SENASTE NUMRET av Råd&Rön har de gjort en test av skri­vare: “Skri­varen slukar bläck”. Där avs­lö­jas att skri­varens automa­tiska självrengöring blåser oss på flera hun­dra utskrifter per bläck­pa­tron.
Aha! Saker och ting bör­jar ibland falla på plats. Det är alltså för att dyr­bart bläck slösas på rengöring av patron­mun­sty­ck­ena som de så ofta tar slut. Och det är där­för som min skri­vare håller på i evigheter med att köra vagnen med patronerna fram och till­baka innan man kan skriva ut.
Den skri­vare jag har (hp-Photosmart) är tydli­gen den i särk­lass värsta. Den har en extra bläck­an­vänd­ning på hela 349 pro­cent, det näst säm­sta mär­ket har 147 pro­cent. Detta om man skriver ut då och då under en treveck­o­rspe­riod.
I artikeln sägs att skri­var­bläck har ett liter­pris på 16.000 kro­nor, näs­tan fyra gånger så dyrt som Sys­tem­bo­lagets dyraste cham­pagne (vilket i och för sig inte stäm­mer, Bil­le­cart Salmon Nico­las Fran­cois –61 Mag­num, kostar 21.933 kr/l).
Men vad vi aldrig får veta är var­för skri­var­bläcket är så löjligt dyrt. Jag vän­tar fort­farande på denna förk­lar­ing.
Det verkar som om innehål­let i patron­bäl­tet som kostar över 600 spänn varje gång, är mer exk­lu­sivt än saf­fran. Utvinns det från någon säll­synt bläck­fisk som lever längst ner i Mar­i­an­er­graven?
Inte nog med att de tar ut ock­er­priser för bläcket, de tillverkar dessu­tom skri­vare som slösar med det så mycket det går.
Råkap­i­tal­ism är bara första bok­staven i för­nam­net. Rensa kvaddet!

SPRÅKBRÅK: Politiker som inte vill svara

VAD GÖR MAN åt poli­tiker som inte vill svara på frå­gor? Ett gam­malt klas­siskt prob­lem. I Ekots lördagsin­ter­vju illus­tr­erade energi­min­is­ter Anna-Karin Hatt ( c ) detta.
Det hand­lade om dem som är mot­stån­dare till vin­d­kraft­sut­byg­gnaden och hon fick frå­gan av Ekot:s Ci Holm­gren: “Vad tror du det är som gör att de inte vill ha vin­d­kraft?“
Det är en god idé att låta den inter­vjuade själv definiera ett prob­lem, då är det lättare för reportern att gå vidare än om reportern själv läg­ger grun­den för frå­gan. Det är ju detta som Carl Bildt så ofta använ­der sig av, näm­li­gen att ifrå­gasätta pre­mis­serna för frå­gan.
Men att få en poli­tiker att så att säga tala för mot­stån­darna är ingen lätt sak.
Så här sva­rade Anna-Karin Hatt: ” Generellt sett finns det ett väldigt starkt stöd för utbyg­gnad. Forskare vid Göte­borgs uni­ver­sitet gjorde en under­sökn­ing 2011 där de kunde visa att 88 pro­cent av alla sven­skar ville att vi skulle satsa lika mycket eller ännu mer på att bygga ut vin­d­kraften.“
Ny fråga: “Men de som inte vill då?“
Hatt: “Det är klart, ska man sen få ett stöd för en lokal etab­ler­ing — - — så är det vik­tigt att vin­d­krafts­bo­la­gen är duk­tiga på att — - — finns en bra förankring…“
Svaret är dubbelt så långt och hand­lar fort­farande om hur man ska förankra besluten.
Ci Holm­gren gör ett tredje försök: “Men de som ändå inte vill, vad tror du det är de inte vill ha?“
Hatt: “Fram­förallt tror jag det är så att om man kän­ner att man får något tydligt till­baka…“
Svaret är nu ännu län­gre men hand­lar fort­farande om att bola­gen ska förankra och föra dia­log. Ci Holm­gren ger upp.
Efter­som det var inled­nin­gen på pro­gram­met kanske hon skulle avbru­tit och star­tat om med upp­manin­gen “svara gärna på mina frå­gor”.
Jag tycker åtmin­stone det är bra om reportern för­ty­dli­gar för lyssnaren/läsaren att poli­tik­ern inte ville svara på frå­gan. Eller i det här fal­let själv fram­fört mot­stån­dar­nas argu­ment, dessa fick nu inte komma fram och poli­tik­ern slapp kon­fron­teras med dem.
I P1-morgon var det infra­struk­tur­min­is­ter Cata­rina Elm­säter (m) som hade svårt att svara på frå­gor om 15-minutersgräns för förse­nade tåg.
Hon utg­ick från en pre­miss som inte fanns, näm­li­gen att berömma sig själv för att de valt att mäta (som om någon var emot det). Hon valde också poli­tik­er­tricket att föra fram en färdig fras: “För resenären är ett förse­nat tåg alltid ett förse­nat tåg oavsett minuter”.
Dessvärre upprepade hon denna korkade och meningslösa sen­tens tre gånger.
Här behövdes inget för­ty­dli­gande. Elm­säter kla­rade på ett utmärkt sätt av att illus­tr­era sin egen svarslöshet.