DET BÖRJADE HUR bra som helst. Vem hade för några år sedan kunnat gissa att den hårdföra rockgruppen Mando Diao skulle ligga på Svensktoppen med en låt som hette Strövtåg i hembygden?
De har legat där i tolv veckor nu. Albumet Infruset med tolkningar av Gustaf Frödings mörkare dikter var en välförtjänt kritikerframgång för Mando Diao.
Deras Strövtåg i hembygden är första sången i dikten med samma namn där Fröding gör en sorgmodig resa till sin barndoms Värmländska miljöer. I andra sången finns de kända raderna: …den dungen är mig kär, min barndom susar där.
Det Mando Diao sjunger om är Frödings sökande efter sin far Ferdinand, den av släkten stämplade oduglingen, och vars känsla av oförmåga och misslyckande sonen bar med sig genom livet.
I en annan dikt om sin far, En främmande man, skriver han:
Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära,
och mellan oss låg svalget vitt som ständigt.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
omkring det bittra tärande förflutna.
Det Fröding hittar är en kall tomhet. I Strövtåg i hembygden ställer han den skickligt mot det ljusa Värmländska landskapet. Mando Diaos melodi är kongenial med texten.
Men hur kongenial är den kalla tomheten med Volvo V40 Cross Country? Mando Diao har sålt sången till Volvo som använder den i sin tv-reklam. Själva säger de glatt att de vill få ut så mycket pengar som möjligt av sin musik och glömmer att de samtidigt undergräver den.
Man kan lugnt säga att Gustaf Fröding hade en betydligt seriösare inställning till sin konst.
Nu hör vi sången i tv-reklamen och kan konstatera att det slutade ganska illa för Mando Diao.
Category Archives: SPRÅKBRÅK
SPRÅKBRÅK: Var ligger Timbokto?
I DESSA kulturdödardagar hör man mer talas om staden Timbuktu än artisten med samma namn. Att skriva stadens namn är inte svårt men hur uttalar man det?
I radio och tv har jag hört minst fyra olika sätt:
1) Timbokto (Claes Elfsberg i Aktuellt)
2) Timbukto
3) Timbuctoo (Ekot, som ändå talade om staden och inte artisten)
4) Timbuktu
Det senare är det uttalet vi haft de senaste 60 åren, minst. Med två tydliga u:n. I Mali är det officiella språket franska och staden uttalas då “Tombouctou”.
Nu väntar vi bara på att någon uttalsfanatiker använder det tuaregiska uttalet “Tin-Buktu”. Precis som att ändra Bombay till Mumbai eller Peking till Beijing.
Mitt förslag är att vi fortsätter med det fjärde alternativet som vi alltid gjort. Det är så mycket i språket som krånglas till ändå.
Kvarstår frågan varför Jason Diakité tog sitt artistnamn efter staden i Mali. Varför just Timbuktu?
SPRÅKBRÅK: Strindbergs höganäskrus
ATT STARTA EN roman jämfört med en tidningsartikel är som att veva igång en symfoniorkester i stället för att stampa in en trio. Men syftet är detsamma: att ge läsaren en styrriktning, lägga en krok.
Nyligen fick jag sista delen i Nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk, Hemsöborna. Första delen, Röda rummet, kom för trettio (!) år sedan.
Hemsöborna har en av svensk litteraturs mest kända inledningsmeningar och i Nationalutgåvans omfattande kommentarer kan man följa dess tillkomst.
Strindberg skrev den svenska skärgårdsskildringen hösten 1887 i Lindau i Bayern, den publicerades till jul samma år (då var förlagen lite rappare än de är idag).
Det finns två tidigare versioner av inledningen i efterlämnade manuskript. Den första är ett fragment: “Lotten bara skrattade, men Clara som var äldre tog saken allvarsammare och var mån om sitt anseende.“
De klev in på hamnkrogen där den nye drängen Carlsson skulle bjuda på kaffe med dopp. Sedan följer några sidor där flickorna berättar för Carlsson om förhållandena på Hemsö. Därefter beskriver Strindberg utförligt när Carlsson råkar i slagsmål med en lots.
I version två dyker det berömda höganäskruset upp, men inte förrän arton rader ner i texten. Den börjar: “Ändtligen hade man kommit i båt och fått opp seglet, men det var inte det lättaste, för skötekan var lastad ända under bettarna.” Ett sätt att börja som kallas “in medias res”, alltså att man kastas rakt in i handlingen utan förberedande krusiduller. Intressant också med “Äntligen…”, det är ju så en annan berömd svensk romaninledning startar, nämligen Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, som kom ut fyra år senare: “Äntligen stod prästen i predikstolen”.
Nåväl, i andra versionen av Hemsöbostarten är Clara och Lotten inne i Dalarö för att hämta nye drängen och utföra en del ärenden. Lite längre ner kommer det: “Och klockan sex hade drängen kommit på ångbåten med ett höganäs-krus i en svångrem om halsen, och i temligen berusadt tillstånd dragit flickorna med sig opp på krogen, der han bjudit på kaffe och doppa.“
Här är krogslagsmålet borta, i stället finns en lång skildring av hur Carlsson hånas av lotsarna på bryggan när han ska försöka få ut båten på egen hand. Väl ute på sjön får han sedan en utförlig beskrivning av förhållandena på Hemsö.
Till sist vevar Strindberg i gång den slutliga starten av Hemsöborna: “Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.“
Inget krogslagsmål och hånet på bryggan är kortat till sju rader. Carlsson får heller inte ur Clara och Lotten något om folket på gården på Hemsö. Det får både han och läsarna upptäcka själva när han kommit fram.
En intressant nyhet, åtminstone för mig, är att Strindberg planerade en uppföljning; han var i stort behov av pengar. Det kunde blivit “Hemsöborna II” eller “Clara och Lotten på nya äventyr” kanske.
Ett inledande kapitel finns bevarat. Hur startar han?
“Flickorna tittade på hvarandra som om de hade ondt samvete och undrade hvem som skulle tala först, men så tog Clara mål i mun: — God afton, Flod, vill han inte gå in i stugan för här är så vådligt lortigt!“
Nja, inte känns det om någon ouvertyr för en symfoniorkester. Detta hade han säkert slipat till. Om han skrivit färdigt.
SPRÅKBRÅK: Myten om Sarah Wägnert
DEN 1 JANUARI började radioteaterns årslånga serie med kortpjäser, kallad Världshistorien. Den första handlade om undersköterskan Sarah Wägnert som avslöjade vanvården på Polhemsgården i Stockholm 1998 och som fick så stort genomslag i massmedierna och ledde till Lex Sarah.
I pjäsen upprepas dock en myt om den här händelsen, bland annat den att hon riskerade sitt jobb.
I själva verket hade hon redan sagt upp sig (två veckor tidigare) när Rapports Karin Swärd gjorde intervjun. Och det var inte Sarah Wägnert som tipsade. Hon råkade jobba just den dagen Karin Swärd kom till Polhemsgården och fick övertalas i två timmar för att ställa upp.
Ändå har Sarah Wägnert sagt att hon sade upp sig samma dag som inslaget sändes. Jag ringde henne vid den tiden och frågade och då sa hon “några dagar innan” intervjun gjordes. Hon kunde inte riktigt förklara varför hon lät myten leva vidare.
Mitt minne är att det framgick redan i Rapport-inslaget att hon sagt upp sig, men detta “föll bort” i den vidare rapporteringen. Antagligen på grund av att storyn blev bättre utan den informationen.
Detta förtar givetvis inte Sarah Wägnerts insats. Hon visade prov på stort civilkurage och gjorde mycket för debatten om åldringsvården.
Men det är intressant hur en god historia borrar sig in i en nyhetsrapportering. Själva kärnan i den är sann, dock inte det yttre skalet som är så viktigt i en god historia. Och ingen vill spräcka en bra story. Här var den dessutom dubbelt bra: vanvårdsavslöjandet och hjältinnan.
Ibland visar sig inte ens kärnan vara sann, som nyheten om den övergivna pojken utanför innebandyarenan i Uppsala.
Till Wägnertmyten hör också att det var den som startade debatten om åldringsvården. Men den var vid detta tillfälle redan igång. Aftonbladet hade en artielserie i ämnet och GP publicerade dagen innan Wägnert-intervjun ett reportage om Svalebohemmet, illustrerad med tre åldringar som sitter vid ett bord och sover, tagen av GP-fotografen Laila Ekstedt.
Alltså, Sarah Wägnert riskerade inte sitt jobb när hon gick ut i Rapport och det var inte hon som startade vanvårds-debatten. Det är en förenkling av verkligheten.
Detta konstaterande gör egentligen inte Rapport-inslaget sämre och Karin Swärd var väl värd Stora journalistpriset hon fick för det och Sarah Wägnert var inget dåligt val som Årets svensk.
Men ingen tjänar i längden på att föra myter vidare.
SPRÅKBRÅK: Signaler på en bra text
LÄSNINGEN AV Pontus Dahlmans fyndigt välskrivna text om den amerikanske konstnären Jackson Pollock i Tidningen Vi nr 12, fick en extra skjuts med den klockrena rubriken: ”En stänkare för mycket…”
Rubriken har en perfekt dubbeltydighet och är dessutom kongenial med machotemat i texten.
Pontus Dahlman uppfyller dessutom ännu ett av kriterierna på en välskriven text, nämligen ett bra slut.
Och det råkade bli extra bra för min del. Ett vittne beskriver Pollocks dödskrasch 1956: en ”sjuhelvetes duns” hördes och därefter ”började en biltuta tjuta. Och den fortsatte att tjuta och tjuta”.
Detta fick mig att tänka på det filmmanus som brukar betraktas som det bästa någon skrivit: Chinatown. Manuset skrevs av Robert Towne.
Det finns ett dramaturgiskt grepp som kallas foreshadowing (plantering) och i Chinatown finns en av de bästa. I en scen sitter detektiven Gittes (Jack Nicholson) i en bil och väntar på Evelyn Mulwray (Faye Dunaway). Hon sätter sig uppskakad bakom ratten, lutar sig gråtande framåt och kommer åt signalhornet.
I slutscenen skjuter polisen efter hennes bil. Den stannar på gatan och en oavbruten signal hörs. Man förstår att hon ligger skjuten framstupa över ratten. Hade Towne hört talas om Pollocks olycka?
Så kan en bra text bli ännu bättre – utan att skribenten ”vet om det”. Se där, ännu ett kriterium på en välskriven text.