SPRÅKBRÅK: Fröding som bilsäljare

Överkörd skald.

DET BÖRJADE HUR bra som helst. Vem hade för några år sedan kun­nat gissa att den hård­föra rock­grup­pen Mando Diao skulle ligga på Sven­sk­top­pen med en låt som hette Strövtåg i hem­byg­den?
De har legat där i tolv veckor nu. Albumet Infruset med tolkningar av Gustaf Fröd­ings mörkare dik­ter var en välförtjänt kri­tik­er­framgång för Mando Diao.
Deras Strövtåg i hem­byg­den är första sån­gen i dik­ten med samma namn där Fröd­ing gör en sorgmodig resa till sin barn­doms Värm­länd­ska miljöer. I andra sån­gen finns de kända raderna: …den dun­gen är mig kär, min barn­dom susar där.
Det Mando Diao sjunger om är Fröd­ings sökande efter sin far Fer­di­nand, den av släk­ten stäm­plade oduglin­gen, och vars känsla av oför­måga och miss­ly­ckande sonen bar med sig genom livet.
I en annan dikt om sin far, En främ­mande man, skriver han:
Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära,
och mel­lan oss låg sval­get vitt som ständigt.
Hans läp­par voro fast till­sam­manslutna
omkring det bit­tra tärande för­flutna.
Det Fröd­ing hit­tar är en kall tomhet. I Strövtåg i hem­byg­den ställer han den skick­ligt mot det ljusa Värm­länd­ska land­skapet. Mando Diaos melodi är kon­ge­nial med tex­ten.
Men hur kon­ge­nial är den kalla tomheten med Volvo V40 Cross Coun­try? Mando Diao har sålt sån­gen till Volvo som använ­der den i sin tv-reklam. Själva säger de glatt att de vill få ut så mycket pen­gar som möjligt av sin musik och glöm­mer att de sam­tidigt under­gräver den.
Man kan lugnt säga att Gustaf Fröd­ing hade en bety­dligt ser­iösare inställ­ning till sin konst.
Nu hör vi sån­gen i tv-reklamen och kan kon­stat­era att det slu­tade gan­ska illa för Mando Diao.

SPRÅKBRÅK: Var ligger Timbokto?

I DESSA kul­tur­dö­dard­a­gar hör man mer talas om staden Tim­buktu än artis­ten med samma namn. Att skriva stadens namn är inte svårt men hur utta­lar man det?
I radio och tv har jag hört minst fyra olika sätt:
1) Tim­bokto (Claes Elfs­berg i Aktuellt)
2) Tim­bukto
3) Tim­buc­too (Ekot, som ändå talade om staden och inte artis­ten)
4) Tim­buktu
Det senare är det uttalet vi haft de senaste 60 åren, minst. Med två tydliga u:n. I Mali är det offi­ciella språket fran­ska och staden utta­las då “Tombouc­tou”.
Nu vän­tar vi bara på att någon uttals­fa­natiker använ­der det tuaregiska uttalet “Tin-Buktu”. Pre­cis som att ändra Bom­bay till Mum­bai eller Peking till Bei­jing.
Mitt förslag är att vi fort­sät­ter med det fjärde alter­na­tivet som vi alltid gjort. Det är så mycket i språket som krån­glas till ändå.
Kvarstår frå­gan var­för Jason Diak­ité tog sitt artist­namn efter staden i Mali. Var­för just Timbuktu?

SPRÅKBRÅK: Strindbergs höganäskrus

Manus till Hem­söbor­nas första kapi­tel. Ur Natinalupplagan.

ATT STARTA EN roman jäm­fört med en tid­ningsar­tikel är som att veva igång en sym­fo­niorkester i stäl­let för att stampa in en trio. Men syftet är det­samma: att ge läsaren en styrrik­t­ning, lägga en krok.
Nyli­gen fick jag sista delen i Nation­a­lut­gå­van av Strind­bergs sam­lade verk, Hem­söborna. Första delen, Röda rum­met, kom för tret­tio (!) år sedan.
Hem­söborna har en av svensk lit­ter­aturs mest kända inled­nings­meningar och i Nation­a­lut­gå­vans omfat­tande kom­mentarer kan man följa dess tillkomst.
Strind­berg skrev den sven­ska skärgårdsskildrin­gen hösten 1887 i Lin­dau i Bay­ern, den pub­licer­ades till jul samma år (då var för­la­gen lite rap­pare än de är idag).
Det finns två tidi­gare ver­sioner av inled­nin­gen i efter­läm­nade manuskript. Den första är ett frag­ment: “Lot­ten bara skrat­tade, men Clara som var äldre tog saken all­varsam­mare och var mån om sitt anseende.“
De klev in på hamnkro­gen där den nye drän­gen Carls­son skulle bjuda på kaffe med dopp. Sedan föl­jer några sidor där flick­o­rna berät­tar för Carls­son om förhål­lan­dena på Hemsö. Därefter beskriver Strind­berg utförligt när Carls­son råkar i slagsmål med en lots.
I ver­sion två dyker det berömda höganäskruset upp, men inte för­rän arton rader ner i tex­ten. Den bör­jar: “Ändtli­gen hade man kom­mit i båt och fått opp seglet, men det var inte det lät­taste, för skötekan var las­tad ända under bet­tarna.” Ett sätt att börja som kallas “in medias res”, alltså att man kas­tas rakt in i han­dlin­gen utan för­beredande krusiduller. Intres­sant också med “Äntli­gen…”, det är ju så en annan berömd svensk romanin­led­ning star­tar, näm­li­gen Selma Lager­löfs Gösta Berlings saga, som kom ut fyra år senare: “Äntli­gen stod prästen i predik­stolen”.
Nåväl, i andra ver­sio­nen av Hem­sö­bostarten är Clara och Lot­ten inne i Dalarö för att hämta nye drän­gen och utföra en del ären­den. Lite län­gre ner kom­mer det: “Och klockan sex hade drän­gen kom­mit på ång­båten med ett höganäs-krus i en svån­grem om halsen, och i tem­li­gen beru­sadt till­stånd dragit flick­o­rna med sig opp på kro­gen, der han bju­dit på kaffe och doppa.“
Här är krogslagsmålet borta, i stäl­let finns en lång skildring av hur Carls­son hånas av lot­sarna på bryg­gan när han ska försöka få ut båten på egen hand. Väl ute på sjön får han sedan en utförlig beskrivn­ing av förhål­lan­dena på Hemsö.
Till sist vevar Strind­berg i gång den slut­liga starten av Hem­söborna: “Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svån­grem om halsen.“
Inget krogslagsmål och hånet på bryg­gan är kor­tat till sju rader. Carls­son får heller inte ur Clara och Lot­ten något om folket på går­den på Hemsö. Det får både han och läsarna upp­täcka själva när han kom­mit fram.
En intres­sant nyhet, åtmin­stone för mig, är att Strind­berg plan­er­ade en uppföljn­ing; han var i stort behov av pen­gar. Det kunde blivit “Hem­söborna II” eller “Clara och Lot­ten på nya även­tyr” kanske.
Ett inledande kapi­tel finns bevarat. Hur star­tar han?
“Flick­o­rna tit­tade på hvaran­dra som om de hade ondt samvete och undrade hvem som skulle tala först, men så tog Clara mål i mun: — God afton, Flod, vill han inte gå in i stu­gan för här är så vådligt lor­tigt!“
Nja, inte känns det om någon ouver­tyr för en sym­fo­niorkester. Detta hade han säk­ert sli­pat till. Om han skrivit färdigt.

SPRÅKBRÅK: Myten om Sarah Wägnert

DEN 1 JANUARI bör­jade radioteaterns årslånga serie med kort­pjäser, kallad Värld­shis­to­rien. Den första hand­lade om under­sköter­skan Sarah Wägn­ert som avs­lö­jade van­vår­den på Pol­hems­går­den i Stock­holm 1998 och som fick så stort genom­slag i massme­dierna och ledde till Lex Sarah.
I pjäsen upprepas dock en myt om den här hän­delsen, bland annat den att hon risker­ade sitt jobb.
I själva ver­ket hade hon redan sagt upp sig (två veckor tidi­gare) när Rap­ports Karin Swärd gjorde inter­vjun. Och det var inte Sarah Wägn­ert som tip­sade. Hon råkade jobba just den dagen Karin Swärd kom till Pol­hems­går­den och fick över­ta­las i två tim­mar för att ställa upp.
Ändå har Sarah Wägn­ert sagt att hon sade upp sig samma dag som inslaget sän­des. Jag ringde henne vid den tiden och frå­gade och då sa hon “några dagar innan” inter­vjun gjordes. Hon kunde inte rik­tigt förk­lara var­för hon lät myten leva vidare.
Mitt minne är att det framg­ick redan i Rapport-inslaget att hon sagt upp sig, men detta “föll bort” i den vidare rap­por­terin­gen. Antagli­gen på grund av att sto­ryn blev bät­tre utan den infor­ma­tio­nen.
Detta för­tar givetvis inte Sarah Wägn­erts insats. Hon visade prov på stort civilkurage och gjorde mycket för debat­ten om åldringsvår­den.
Men det är intres­sant hur en god his­to­ria bor­rar sig in i en nyhet­srap­por­ter­ing. Själva kär­nan i den är sann, dock inte det yttre skalet som är så vik­tigt i en god his­to­ria. Och ingen vill spräcka en bra story. Här var den dessu­tom dubbelt bra: van­vård­savs­lö­jan­det och hjältin­nan.
Ibland visar sig inte ens kär­nan vara sann, som nyheten om den över­givna pojken utan­för inneband­yare­nan i Upp­sala.
Till Wägn­ert­myten hör också att det var den som star­tade debat­ten om åldringsvår­den. Men den var vid detta tillfälle redan igång. Afton­bladet hade en artielserie i ämnet och GP pub­licer­ade dagen innan Wägnert-intervjun ett reportage om Svale­bo­hem­met, illus­tr­erad med tre åldringar som sit­ter vid ett bord och sover, tagen av GP-fotografen Laila Ekst­edt.
Alltså, Sarah Wägn­ert risker­ade inte sitt jobb när hon gick ut i Rap­port och det var inte hon som star­tade vanvårds-debatten. Det är en fören­kling av verk­ligheten.
Detta kon­staterande gör egentli­gen inte Rapport-inslaget sämre och Karin Swärd var väl värd Stora jour­nal­ist­priset hon fick för det och Sarah Wägn­ert var inget dåligt val som Årets svensk.
Men ingen tjä­nar i läng­den på att föra myter vidare.

SPRÅKBRÅK: Signaler på en bra text

Jack­son Pol­lock Vi nr 12/12

LÄSNINGEN AV Pon­tus Dahlmans fyn­digt väl­skrivna text om den amerikanske kon­st­nären Jack­son Pol­lock i Tid­nin­gen Vi nr 12, fick en extra skjuts med den klock­rena rubriken: ”En stänkare för mycket…”
Rubriken har en per­fekt dubbel­ty­dighet och är dessu­tom kon­ge­nial med machotemat i tex­ten.
Pon­tus Dahlman upp­fyller dessu­tom ännu ett av kri­terierna på en väl­skriven text, näm­li­gen ett bra slut.
Och det råkade bli extra bra för min del. Ett vit­tne beskriver Pol­locks död­skrasch 1956: en ”sjuhel­vetes duns” hördes och därefter ”bör­jade en bil­tuta tjuta. Och den fort­satte att tjuta och tjuta”.
Detta fick mig att tänka på det film­manus som brukar betrak­tas som det bästa någon skrivit: Chi­na­town. Manuset skrevs av Robert Towne.
Det finns ett dra­matur­giskt grepp som kallas fore­shad­ow­ing (planter­ing) och i Chi­na­town finns en av de bästa. I en scen sit­ter detek­tiven Gittes (Jack Nichol­son) i en bil och vän­tar på Eve­lyn Mul­wray (Faye Dun­away). Hon sät­ter sig upp­skakad bakom rat­ten, lutar sig grå­tande framåt och kom­mer åt sig­nal­hor­net.
I slutsce­nen skjuter polisen efter hennes bil. Den stan­nar på gatan och en oavbruten sig­nal hörs. Man förstår att hon lig­ger skjuten fram­stupa över rat­ten. Hade Towne hört talas om Pol­locks oly­cka?
Så kan en bra text bli ännu bät­tre – utan att skriben­ten ”vet om det”. Se där, ännu ett kri­terium på en väl­skriven text.