MAN MÅSTE TRO på det man skriver och lita på att det är intressant för läsaren. Det finns en ängslighet som breder ut sig att budskapet är så torrt att man måste piffa upp det med allehanda glättiga tillbehör.
I tidningarna visar det sig mest i illustra illustrationer, till exempel sportbilagornas alluderingar på filmaffischer, eller rubbade rubriker.
Här några andra exempel på denna ängslighet och prov på dåligt självförtroende.
Historieätarna: Såg i går den nya tv-serien med Erik Haag och Lotta Lundgren. De levde på 1700-talsmat. Intressant med flera experter inbjudna. Men de vågade inte tro på sin egen programidé utan var tvungna att lägga in tramsdanser med värja och mim till italiensk schlager. Antagligen för att öka underhållningsvärdet. Ett historiskt misstag. Det enda som ökade var tramsvärdet.
Sportnytt: Ville se Zlatans fyra fantastiska mål igen (alla talar om cykelsparksmålet men de tre första var också enastående, hur kunde han få sån kraft i tåpetningen vid det historiska första målet? Det blev ju en strut i nätet!)
Men vad fick vi? Ingen analys i slowmotion som man önskat? Nej vi fick se Glenn Strömberg. Det var han som var huvudpersonen i Sportnytt, inte Zlatan. Målen visades på en skärm bakom Glenns huvud.
Snyggt rent tekniskt. Men nu var det inte redigeringsteknik vi ville se utan fotboll. Vanliga. Hederliga. Matchbilder. Lär av Zlatan: tro på det ni är betalda att göra!
Kulturprogram: I Kulturnytt i radions P1 i morse började de med nyhetshändelsen Gaza och intervjuade en poet som bor där. Även Kulturnyheterna i SVT1 brukar haka på en aktuell nyhetshändelse. Och hittar de ingen bra kulturvinkel kan de alltid ringa upp en poet. Lyd ett gott råd: Ägna er åt kulturbevakning i stället och låt nyhetsredaktionen ta hand om nyheterna!
Tro på vad ni gör! Ägna krafterna åt kärnverksamheten.
Category Archives: SPRÅKBRÅK
SPRÅKBRÅK: Hastighetsöverträdelse
Här är det 0 kilometer i hour.
ÅTER TILL DET kära ämnet anglicismer. Nu läser man allt oftare att hastigheter anges i ”km/h” och tid i ”1h 8 min”.
Så här: ”De färdades i 150 km/h och resan tog exakt 1 h”. Om man skulle läsa den meningen högt, blir det: ”De färdades i 150 kilometer i hour och resan tog exakt en hour.”
Så har jag (ännu) aldrig hört någon säga. Man säger ”150 kilometer i timmen” och ”en timme”. Då inställer sig frågan: varför inte skriva som man säger? Alltså 150 km/tim (eller möjligen 150 km/t om man har ont om tid) och en timme eller 1 t.
Varför ändra vedertagna begrepp helt i onödan? Räcker det inte med att det står ”Stop” på stoppskyltarna?
SPRÅKBRÅK: Stenfel
Gatsten och kullersten.
ALLT FLER TALAR om ”kullersten” när de menar gatsten. Om vanliga stenar på en trottoar kallas kullersten, vad är då de där runda stenarna man hade förr och som idag används mest som dekoration?
Svar: det är de som är kullersten. Vanliga fyrkantiga stenar (som om de är rätt satta bildar ett bågmönster) kallas gatsten, till skillnad mot storgatsten som är cirka dubbelt så stora och används bland annat på garageuppfarter.
Det finns också en mindre variant, mosaiksten, som mest används för dekoration, de kallas för ”knott”.
Varför skulle man plötsligt kalla alla dessa olika stenar för ”kullersten”? Det är så man utarmar ett språk.
Man kanske inte kan begära att alla ska kunna hålla reda på alla sorters stenar men om vi åtminstone kan skilja på gat– och kullersten så vore mycket vunnet.
Ämnet fick mig att tänka på Aksel Sandemose som använder det som en bild i sin En flykting korsar sitt spår: “Barn ska tuktas, sade faster. Hon såg det inte i förbindelse med uppfostran. Det var bara så att de skulle tuktas. Det låg i skallen på henne som en kullersten.”
SPRÅKBRÅK: Mo Yan och det hallucinatoriska
Mo Yan
ÅRETS NOBELPRIS i litteratur gick till den kinesiske författaren Mo Yan, ”som med hallucinatorisk skärpa förenar historia, saga och samtid.”
Hallucinatorisk skärpa? Kan man vara både och? Är det inte lite flummigt med hallucinationer?
Nej, synvillor, inbillningar och illusioner kan vara skarpa. I synonymordboken står det för hallucinatorisk: synsk, visionär, gäckande, overklig, illusorisk.
Så här börjar romanen Vitlöksballaderna, i översättning av Anna Gustafsson Chen:
- Jag sjunger om maj 1987 då ett brott inträffade i Paradiset. Polis strömmade till från alla håll och häktade nittiotre män av folket. Några dog, andra spärrades in; när ska folket få se rättvisans blå himmel igen?
Meningen i mitten skulle kunna vara klippt ur en nyhetsingress. Den är skarp. 93 män häktades vid en polisrazzia.
Men ”sjunger om” och ”rättvisans blå himmel” är knappast någon nyhetstext. Det är här det illusoriska kommer in. Vi dras in i något som är större än verkligheten.
Mo Yan verkar vara en författare som tycker om att glida in och ut ur verkligheten och in och ut ur roller. Så här skriver Kerstin Johansson i sin recension i Helsingsborgs-Dagblad av Mo Yans senaste bok på svenska, ”Ximen Naooch hans sju liv”:
”Författaren själv är närvarande i sitt verk och emellanåt kliver han in i handlingen i en biroll. T ex kan man få läsa att ´samma dag föddes också den lille rackaren Mo Yan,´ eller ´det var precis som Mo Yan har beskrivit det i Den svarta åsnan´. Mo Yan är också befriande självironisk. Så här kan det stå i texten: ´Nu, min vän, ska jag berätta vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet´.“
Det tycks handla om sanningen bortom fakta. 93 män. Men också rättvisans blå himmel.
Kanske skulle vi förhålla oss lite djärvare till fakta även inom journalistiken. Vara lite mer hallucinatoriska. Fakta är det som har hänt, men behöver nödvändigtvis inte vara sanningen.
SPRÅKBRÅK: Jag en ickeväljare?
Leif Pagrotsky vill skrota PPM– fonderna eftersom de endast tycks gynna finansbolagen. En dryg miljard går varje år till avgifter. Inte en dag för tidigt att systemet ifrågasätts.
Men det är en annan sak jag vill ta upp här. Det är ett ord som alltid dyker upp när detta ämne kommer på tal: ”ickeväljare”. Det är alla 98 procent som har kvar sitt pensionssparande hos staten, Sjunde AP-fonden, Såfa. Det förekommer till och med uttryck som ”de flesta väljer ickevalsalternativet”. Är man både väljare och ickeväljare?
Det kan mycket väl vara så att de allra flesta av dem helt enkelt inte bryr sig om hur pengarna förvaltas. Men jag är säker på att många med mig valt att ha pengarna kvar i Såfa.
Jag har tänkt att de har väl bra experter på aktieplacering även på Såfa. Och mycket riktigt, det har de. Det har visat sig vara ett ganska bra val att ha pengarna kvar.
Och framför allt, ingen kan tala om för mig var jag skulle placera pengarna annars. Visst det finns de som lyckats bättre, men det vet man ju bara i efterhand.
Såfa är en av flera aktörer man kan välja bland. Och jag har gjort ett aktivt val att ha kvar pengarna där. Då vill man inte bli kallad ”ickeväljare”.