DET FINNS MÅNGA modeller för ett dramaturgiskt berättande. Man kan studera Hollywoodfilmers uppbyggnad eller gå tillbaka till Aristoteles.
Men i själva verket är det barnsligt enkelt. Just detta illustrerades i söndagens Babel i SVT när författaren Jonas Hassen Khemiri gjorde prao på ett dagis.
Hans uppgift var att berätta en saga för barnen och han började med att fråga hur en bra saga skulle vara. En flicka svarade: “I början ska det vara så där lugnt och i mitten brukar det vara spännande, sen så fixar det sig typ på slutet.“
Det är egentligen allt man behöver för att berätta en historia. En början, en mitt och ett slut. Det är ett rep att hålla sig i både för den som skriver och för läsaren. Det är en grund som även ett barn kan förstå.
Form finns i allt skapande. En klassisk poplåt kan ha delarna vers, refräng, stick, vers, refräng. Sedan kan delarna varieras i det oändliga. Chuck Berrys Roll over Beethoven ser ut så här: riff, vers, vers, vers, refräng, vers, vers, refräng, slut. Inget stick men ett ganska bra riff.
Beethoven själv skrev sina symfonier strikt ordnade i fyra delar, där den första hade ett huvudtema och ett bitema. William Shakespeare skrev pjäser i fem akter. Form håller ihop.
Grunden för allt skrivande är att hitta de stora delarna, först i researchmaterialet sedan i dispositionen. Läsaren ser orden, meningarna och stilen men kanske inte upptäcker det underliggande mönstret. Det är bra. Då är det invävt naturligt i texten.
Ett sätt att få ordning på ett längre reportage är att sätta rubriker på de olika delarna och ordna researchmaterialet i dessa. Sedan kan man hitta de stora delarna och inom varje stor del finns mindre delar. Allt som är stort består som bekant av mindre delar.
Det är inte bara i de långa reportagen man har hjälp av att strukturera sitt material. När man skriver med klockan tickande kan det vara bra att ha en ordning i bakhuvudet som fungerar varje gång. Till exempel: anslag, person, miljö, bakgrund, konflikt, fördjupning/kontext, effekt, slut. Inte nödvändigtvis i den ordningen, mellan anslag och slut kan man variera sig.
Eller göra det ännu kortare och använda Aristoteles tre dramatiska enheter: tid, plats och händelser. De finns inte bara i en Shakespearepjäs utan även i en tidningsnotis om en skogsbrand.
Det viktiga är att det är ordning i texten för läsaren. Och att denne snabbt känner förtroende för den som skrivit: “Välkommen ombord på detta reportage, det är jag som ska ta dig igenom denna spännande berättelse de närmsta minuterna!“
Så ska läsaren känna i början. Och i mitten. Och på slutet när allt fixar till sig, typ.
Barnsligt enkelt.