DET ÄR EN stor tid­ning­shög att gå igenom efter en semes­ter­resa. Bläd­dran­det går för det mesta snabbt men då och då är det något man måste läsa.
I SvD:s kul­tur­del den 11 augusti till exem­pel. Jag trodde att mediemyten om kom­mu­nal­rådet i Hörby som lät avbilda sig själv i romersk rust­ning med plym­försedd hjälm på kom­munhusets vägg, redan var föredöm­ligt utbe­nad av Medierna i P1. His­to­rien gick över världen som en skan­dal. Men som van­ligt var den över­driven. Kom­mu­nal­rådet Lars Ahlkvist är en av hun­dra avmålade per­soner på väg­gmål­nin­gen.
Vad fick SvD att spendera ytterli­gare sex sidor på sto­ryn? Jag bör­jade läs­nin­gen med en skep­tisk min. Men snabbt drogs jag in i Erik Eje Almqvists reportage.
Det visade sig vara mer att berätta. Almqvist gör kon­st­nären, Johan Falk­man, till huvud­per­son och får därmed ytterli­gare ett per­spek­tiv på den märk­liga his­to­rien.
Det är fyra per­soner som spelat cen­trala roller i sto­ryn. Alla pre­sen­teras i inled­nin­gen som är en scen från invi­gnin­gen.
Kom­mu­nal­rådet “ställer sig bakom podiet och smackar i head­setet”.
Kon­st­nären vaggar på stolen “…i knall­röda glasö­gon och svart skjorta med broder­ade blom­mor”.
Och två rader län­gre bort sit­ter inkas­somiljonären Anders Jarl­skog och stryker “bort en damm­tuss från sin tunna ullka­vaj.“
Den fjärde per­so­nen pre­sen­teras bara kort. Det räcker med att nämna hennes namn för att locka till vidare läs­ning: den egyp­tiska för­fattaren Nawal ElSaadawi. Vad i hela friden gör hon där?
Det är ett väl­skrivet reportage och med stil­säkra bilder av Daniel Nils­son. Jag plöjde alla sex sidorna, trots (eller kanske på grund av) att jag var måt­tligt intresserad i inled­nin­gen.
Det finns alltid nya aspek­ter att krama ur en story. Allt­ing är aldrig sagt. Inte ens om Hörby.

http://www.svd.se/kultur/kalabaliken-i-horby_8412778.svd