I SAMBAND MED DÅDET i Troll­hät­tan talas det om att något lik­nande inte hänt på en svensk skola sedan 1961. Den gån­gen var det Kungälv som stod för rubrik­erna.
Lörda­gen den 4 mars det året sköt en vil­dawest­ern­fix­erad 17-åring sju kil­lar på lärover­kets skoldans. En av dem, Per-Håkan, dog.
Pojken som höll i pis­tolen hade sett för många west­ern­filmer på tv, ansågs det. Bröderna Cartwright utpekades som dåliga före­bilder.
Det var en annan tid. När det hjälm­försedda hatet ännu inte för­grenat sig ut i samhäl­lets nervtrå­dar.
35 år senare träf­fade jag offrets mor, 89-åriga Essie Alt­vall, i sam­band med ett reportage om Kode­mor­det. Essie och hennes man Sture star­tade Nordiska folkhögskolan i Kungälv och de bjöd ofta in ung­do­mar till diskus­sion­saft­nar. Det var en sådan träff som Pelle just läm­nat när han gick till skoldansen.
Carl Milles skulp­tur­rep­lik Guds hand som står på berget vid folkhögskolan är ett minne över Pelle.
Essie Alt­vall gjorde något märk­ligt dagen efter han blivit mör­dad: hon gick med blom­mor till mör­darens föräl­drar. Hon såg dem också som offer för våldet. De trös­tade varan­dra.
Det var en annan tid.
Djupt inom oss finns en röst som vill väl. Vi måste lyssna till den rösten idag när våldet ökar och många barn far illa, menade Essie.
Det är en tankestäl­lare om det eskalerande hatet. Som­liga saker är helt enkelt oför­låtliga. Men hop­pet om att hat ska få den goda sidan att växa, det finns även i vår tid.

GP 25 okto­ber 2015 

P.S. Anna-Maria Hager­fors skrev ett utmärkt reportage kring hän­delserna i Kungälv 1961 i DN.