Bild: Cato Lein

I SLUTET PÅ 90-TALET fick tid­nin­gen Tecknaren en ny redak­tör. Hon hette Lena Ander­s­son. Jag tyckte hon skrev väldigt bra och tänkte flera gånger att jag skulle höra av mig med beröm.
Vissa saker blir bara inte av. Men hon kla­rade sig bra ändå. Och nu läser jag i Björn af Kleens utmärkta inter­vju med henne i DN att hon i viss mån är skep­tisk till beröm: “Man kan aldrig veta var­för någon ger kri­tik eller beröm. Vi män­niskor är inte hed­erliga alla gånger.“
Där kän­ner jag inte igen mig men desto mer i annat hon säger om skri­vande. Till exem­pel det hon en gång sa om sina krönikor i DN, att hon måste skriva sig fram till en stånd­punkt. Det gjorde mig glad  efter­som det var pre­cis så jag skrev mina  egna krönikor. Desken frå­gade: “Vad har du för vinkel?” Jag sva­rade: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än.“
I Kleens inter­vju finns det fler resone­mang kring skri­van­det som jag kän­ner igen så väl.

Om att det är job­bigt att skriva.
LA: “Den vita sidan. Hur bör­jar jag? Vart ska jag? Hur ska jag orka tränga ned i tex­ten? Förmå säga något annat än det jag först kom­mer på?“
Just så, man ska trycka ner varje bok­stav i tex­ten. Det är mödosamt i bör­jan. Det är där­för man hit­tar på så mycket annat att göra. Jag brukar lura mig själv genom att skriva in anteck­ningarna, då finns mate­ri­alet där och behöver bara bearbetas.

Om att det gör ont att skriva.
LA: “Jag brukar tänka på Lars Fors­sell. Jag tror han pratade med Pär Lagerkvist i tv. Fors­sell frå­gade ‘Skriver du?’ ‘Nej”, sva­rade Lagerkvist, ‘det är så våld­samt att skriva’. Jag kän­ner pre­cis så. Det finns något bru­talt i skri­van­det. Efter­som man hela tiden måste stöta emot sin egen gräns. Och på nytt försöka forcera den.“
Ofta hänger det på de höga ambi­tioner man har med tex­ten som ska skri­vas. Och veta att gränsen är min egen för­måga. Under­bart när man överträf­far den. Men jäm­merligt när man, som i de flesta fall, inte gör det.

Om själv­cen­suren.
LA: “Jag har ofta en timme på mor­gonen där jag inte märker att jag skriver. Plöt­sligt har det gått en timme utan mot­stånd. Den tim­men utan spärr är vik­tig, för då är cen­suren av. Sen smyger sig gnäll inifrån. Då skriver jag en timme till. Men om jag sen fort­sät­ter blir det inget. Då bör­jar jag stryka. Då är det bäst att gå därifrån.“
Att inte märka när man skriver bety­der att man skriver utan att tänka på vad man gör. Som en golf­swing. Eller att serva i ten­nis. Man kan inte tänka på de olika delarna: inte ner med arm­bå­gen, upp­kas­tar­men rak…
Den gamla san­nin­gen: släpp inte fram cen­sorn i dig när du skriver, vänta tills tex­ten ska läsas igenom.

Om att vara sin egen domare.
LA: “Ingen får se ofärdig text. Det är för lätt att lasta över på andra att avgöra om det duger eller inte. Där­för är jag skribent av min text, men också läsare av den. Jag måste själv kunna veta när det upp­står laddning.“
Jo, och lita på den känslan. Tyvärr kan den svika ibland och då är det ovärderligt att ha en erfaren san­ningssä­gare i närheten. Men det mesta job­bet måste man göra själv. Som pro­fes­sionell skribent är det vik­tigt att kunna erkänna för sig själv att det här duger inte.
Lena Ander­s­son talar om för­må­gan att inse när tex­ten inte är klar. “Det gäller att veta när man inte är klar. Det är det som är arbetet.”

Om dis­tans till tex­ten.
LA: “Det hand­lar om att en liten dis­tans inträder mel­lan mig och tex­ten. Jag ska bli lite förvå­nad: Har jag skrivit det här? Ett litet för­främ­li­gande. — - — Den dis­tansen är avgörande för lit­terär kvalitet.“
Jag har alltid läst mina tid­ning­s­tex­ter när de är tryckta. Låt­sas att jag är en van­lig läsare. Det ger en dis­tans till mitt eget skri­vande och är en nyt­tig påmin­nelse om att man ibland läg­ger sig till med vissa manér.

Om språk­ligt mot­stånd.
LA: “För­fattare är generellt inte per­soner som har lätt för språk. Utan svårt. För för­fattare gör språket mot­stånd.“
Den som är intresserad av skri­vande ser inte bara språkets alla möj­ligheter utan också dess svårigheter. Man upp­täcker att skri­vande i mycket är prob­lem­lösande. Det kan ställa till det rejält.
Lena Ander­s­son skriver med stor integritet, men även själva skrivprocessen omger hon med integritet. Hon vill helst inte ha någon inbland­ning utifrån.
Där är alla olika. Som­liga vill släppa in någon tidigt, andra bara när tex­ten är färdig. Det Lena Ander­s­son säger myn­nar ut i att man måste ta ans­var för sin egen text. Det kan man inte över­låta åt någon annan, oavsett om det är en tid­ningsar­tikel eller roman.