Man vill inte höra grymheterna

EKSJÖ: Det bör­jade med att mam­mans advokat ville göra ett för­ty­dli­gande: mam­man hade inte tej­pat fast de ned­ba­jsade kalsongerna, bara lagt dem över pojkens huvud. Och genast förstod man att det inte var en van­lig rät­tegång man ham­nat på.

DÄREFTER FICK rät­ten lyssna på en inspelad berät­telse där mam­man gav en detal­jerad skildring av en tortyrscen, där man­nen binder henne och slår henne med en läder­rem, sticker 26 nålar i brösten och ett antal nålar under hennes tånaglar.
Det är en berät­telse som är dik­terad av styv­pap­pan, säger hon. Han gillade att höra sådant. Inte bara att höra, skulle hon senare förstå.
De hade träf­fats på en tele­fon­chatt och pratade flera tim­mar per dag, kväl­lar och nät­ter. Hon fast­nade för hans röst och att han bodde i en stuga på lan­det. Han avs­lö­jade att han var intresserad av sado-masochism. Kunde hon skicka ett foto? Men det räckte med ett på hennes föt­ter.
Han hade ”ett enormt intresse för föt­ter”. Inte bara hennes, skulle hon senare förstå. Bobby blev torterad med ström under fot­su­lorna, pre­cis som hon själv. Mam­mans berät­telse i rät­ten i går om hel­vetet i den röda små­landsstu­gan kän­des bekant på något sätt.
Den påminde om en dom i Nor­rköpings tingsrätt i decem­ber 2000. Då dömdes styv­pap­pan till fem års fän­gelse för bland annat grov mis­shan­del och grov våldtäkt. Offren var två kvin­nor som han träf­fat via kon­tak­tan­nonser.
Här står det: ”NN sa att han tyckte om nakna föt­ter” och om hur han ”stack in nålar under hennes tånaglar” och om hur de blev fast­bundna vid sto­lar, piskade med läder­rem, tvin­gades ligga ute naken i reg­net, sla­gen med vedträ och hur han gjorde utfall mot den ena kvin­nans lille son.
Tioårige Bobby blev fast­te­j­pad vid sto­lar, sla­gen med läder­rem och med ett vedträ, tvin­gades ligga ute naken i snön och med sina ned­ba­jsade kalsonger över huvudet en hel natt och nästa dags för­mid­dag. Bobby led i tys­thet. ”Men hans blick säger att det gör ont”, sa mam­man.
Det här är väl tabu att säga för en jour­nal­ist, men det fanns tillfällen i ting­shuset i Eksjö i går då jag önskade att det hade varit lyckta dör­rar. Man vill helt enkelt inte höra alla grymheter som den lille pojken utsattes för de sista två månaderna i det ödsligt belägna tor­pet. Då när styv­pap­pan slu­tat jobba och alla tre var hemma, när allt blev en daglig svart mässa av våld, sprit och förnedring.
Och mam­man del­tog. Men hon säger att hon försökte göra angrep­pen så lin­driga som möjligt. Båda var beru­sade. De drack stora mängder sprit den här tiden och tvin­gade till och med i Bobby.
Frå­gan är givetvis: Var­för läm­nade hon inte styv­pap­pan? Var­för rea­ger­ade hon inte direkt när han ville ha bilder på hennes föt­ter? Svaret är att hon inte vågade. Vis­ste inte vad han skulle hitta på.
Men under den första rät­tegångs­da­gen i Eksjö skick­ade hon en hand­skriven lapp som hon bad åkla­garen lämna över till styv­pap­pan. Där stod det att hon ville bryta förlovnin­gen. Hon hade förstått.

GP 11 maj 2006

En familj i van­makt och förnedring.

EKSJÖ: Det var förtryck i tre steg. Sam­bon, mam­man och längst ner fanns den tioårige Bobby. 

MAMMAN VAR RÄDD för sam­bon. Hon säger att han bestämde över henne, inte bara sex­uellt. I s/m-sex hand­lar det om att en part härskar över en annan. Det råder ingen tvekan vem som spelade den rollen i det här förhål­lan­det.
Jag anteck­nar om mam­man: under­given, noll självförtroende, ger ett stukat intryck, lät­tledd. Talar på ett märk­ligt formellt vis. ”På något sätt ham­nar Bobby utomhus”, ”Sedan fly­t­tas han till vardagsrum­met”, ”Det fanns olika förslag”(om vad de ska göra med ”liket”, som hon säger — inte Bobby).
Nu sit­ter hon omgiven av kostymk­lädda män som talar ett annat språk än henne. Den täm­li­gen unge åkla­garens tillkrånglade frå­gor: ”Vad hade han för åtbörder som du gillade?” och ”Avger han något ljud?” (när Bobby lig­ger livlös i sän­gen).
Kanske är det ett försök till anpass­ning eller ett sätt att stål­sätta sig som hennes röst är befriad från känslor. Som åhörare är man dock tack­sam, det gör fram­ställ­nin­gen något mer uthärdlig.
Vad hon kän­ner vet vi egentli­gen ingent­ing om. Den kvinnliga fång­vak­taren fiskar upp en vit påse och ger henne lug­nande tablet­ter.
Vilket förhål­lande hade hon egentli­gen till sin son? Vi har instink­tivt så många känslor när det gäller mor/son-förhållanden. Hur kunde det komma sig att mam­man del­tog i tortyren av Bobby?
Hon var ung när han föd­des, bara 19 år. Han var mer som en lille­bror, berät­tar hon. Fadern träf­fade Bobby endast en gång. Pojken var sjuk­lig och men­talt hand­ikap­pad. Sam­bon berät­tade under förhöret i går att han redan första gån­gen han träf­fade henne rea­ger­ade över att det inte fanns några mamma-känslor, ”inget sådant alls”. Han beskriver mam­mans hem i Ste­nung­sund som kaos, katas­trof och oord­ning. ”Pre­cis som hemma hos mig”. Hon hade var­nat honom att det inte gick att vara med Bobby.
Själv berät­tade hon att hon en gång tvin­gat i Bobby kattmat när han satt fast­te­j­pad vid en stol och att hon vid några tillfällen hade sagt: ”Nu ska du få för alla dessa jävla tio år”. Men, som mycket av hennes agerande: på upp­man­ing av sam­bon.
Hon vågade inte bryta upp, var rädd att sam­bon skulle följa efter och hota henne. Kunde det bli värre, kan man fråga sig.
Och vem förtrycker sam­bon? Kanske var han slav under sina extrema sex­uella böjelser, svagheten han ville härska över och sam­tidigt hatade. Han käm­pade också med ett till­t­a­gande sprit­miss­bruk och — som det verkar — sin ensamhet.
På bred öst­göt­ska berät­tade han i tingsrät­ten igår om sitt förhål­lande med Bob­bys mamma. Givetvis en delvis annan bild än den hon själv givit. Det som verkade ha bör­jat bra slu­tade ändå i en ond spi­ral av förtryck och förnedring.
Längst ner på denna förtryckarstege fanns den tioårige Bobby. Hans his­to­ria får vi inte höra. Vad hade Bobby berät­tat om sin sista tid i livet? Hur rädd var han? Hur över­given och sviken av sin mamma kände han sig?
Vilken berät­telse hade han kun­nat ge oss med en tioåringa självk­lara öppen­het för livet?
Det blev i stäl­let en his­to­ria om en familj som slu­tat vara en familj, bara en kom­plicerad härva av för­la­mande van­makt, förnedring och för­lorad verk­lighet­sanknyt­ning.
Och den största gåtan är mam­man som befann sig i mit­ten av förtrycket. När de hade dumpat Bob­bys kropp i vaken och skra­pade bort blod på isen med en kniv sa hon: ”Jag hop­pas att det gör ont i hans blodå­dror”.
Hon var arg på Bobby som hade dött.

GP 12 maj 2006

Ur krönika 16 maj:
—
På väg till Eksjö tar jag vägen förbi Skogslund, tor­pet där de åta­lade bodde till­sam­mans med Bobby. Efter byn Rom­menås som lig­ger högt med milsvid utsikt över Små­landsskog­a­rna, är det grusväg. Passerar ett litet hyv­leri och en ”Blom­ster­verk­stad”.
Plöt­sligt dyker det upp i en öpp­n­ing i sko­gen. Ett träs­taket omgär­dar det lilla röd­målade tor­pet som skulle kunna vara klippt ur Buller­byn.
Men i Buller­byn var inte staketen deko­r­erade med polisens blå-vita plas­t­band: ”Avspär­rat jäm­likt Rät­tegångs­balken 27 kap. 15§”. Bred­vid hänger en målat skylt, ”Ägg”.
En röd Volvo-traktor står bred­vid ved­bo­den. Das­set har små fön­ster med spets­gar­diner. I en ute­gran lyser fort­farande julljusen. En bofink sjunger och det susar i träd­kro­norna. Annars är allt tyst. Kus­ligt tyst.
Var­för sökte jag mig hit? Kanske för att få någon slags verk­lighets­förankring i de overk­liga berät­telser som vi får lyssna på i rättssalen.
Det är svårt att bringa ord­ning och reda i dem. Tydligt är ändå att i det här huset hörde våldet till varda­gen. Det sado-masochistiska och det som rik­tades mot Bobby. De tycks ha gått in i varan­dra. Det ena svårt att skilja från det andra. Mam­man och sam­bon var en säll­synt dålig kom­bi­na­tion.
I fön­stret på övervånin­gen står adventsstaken i Bob­bys rum där han hit­tades. ”Han tack­ade för maten och sprang upp på sitt rum”, berät­tade styv­pap­pan. “Det var sista gån­gen jag såg Bobby i livet”.
Kan mam­man säga samma sak? Den frå­gan har hon hit­tills slup­pit besvara i rätten.

Bob­bys begravning

ÖDSMÅL: Omgiven av sin familj och vän­ner sän­des elvaårige Bobby till sista vilan i går. Men här fanns också polisen och mass­me­dia. Och ett hav av rosor. 

NÄR ETT BARN ska begravas, råder en slags märk­lig still­het. Solen försöker bryta igenom mol­nen över Ödsmåls kyrka och en sånglärka väver sina drillar högt ovan­för de blom­mande kas­tan­jerna. Län­gre bort syns Per­storps sko­rste­nar och på andra sidan fäl­tet vajar tre flag­gor på halv stång fram­för den röd­målade skolan.
Kistan är redan inne. Det är alltid svårt att se små kistor. Fram­för står ett inra­mat porträtt av Bobby. Han har vit skjorta och en tuff kavaj. Han ser självsäker ut. En fin kille. Kanske är det taget på skolavs­lut­nin­gen.
Vi får en förhand­stitt på blom­prak­ten och de tända ljusen. Organ­is­ten spelar Benny Ander­ssons Tröste­visa. Fotograferna trängs fram­för kistan. Vi andra går runt och läser på blom­ban­den.
På tavlan står psalm 797 med text av Erik Blomberg: ”Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är.”
Stora grå urnor är full­pack­ade med rosor och de lig­ger tätt i fön­stren och vid altaret. Näs­tan 30.000 rosor har skänkts av allmän­heten. Blom­ster­han­deln som tagit hand om beställ­nin­gen har arbe­tat i två dagar. Rosorna kom­mer från Afrika, de flesta finns vid Bob­bys grav på Norums kyrkogård.
De talar sitt tydliga språk: en överväldigande med­känsla från hun­dra­tusen­tals män­niskor som engagerat sig i elvaåriga Bob­bys öde. Nyheten i vin­tras om hur han dog har väckt fasa och bestört­ning.
Men hur tydligt är det för Bob­bys mamma? Många av dessa röda rosor är inte bara rik­tade till Bobby, de är också tio­tusen tag­gar åt hans mamma. Det fanns en hot­bild mot henne i går, där­för var så många poliser när­varande.
Jag antar att aggres­sioner blandas med en slags medömkan. Inte så att några är arga och andra tycker synd om henne. Jag menar att dessa två känslor finns omväx­lande i oss alla som varit med på denna trista resa.

NÄR ETT BARN ska begravas, tänker man på var­för det inte fick bli äldre. Bobby 1995–2006 står det på kistan. För en kyrk­vak­t­mästare hör begravningar till varda­gen. Men det är alltid något speciellt när det gäller ett barn. I Norums kyrka i Ste­nung­sund vän­tar arbet­sledare Jerry Enoks­son. De har för­berett sig i två veckor, ord­nat med kon­doleans­böcker och polisen har varit där och spär­rat av.
– Elva år, säger han och ser på mig med all­varliga ögon. Det var ju inte dags egentli­gen.
Hon kom­mer sist till jord­fäst­nin­gen. De övriga tret­tio i begravn­ingssäll­skapet står redan och vän­tar vid graven. Mam­man har en svart lång kjol med volang och en mörk jacka. Hon ser lika sam­man­biten ut som jag sett henne under rät­tegån­gen.
Pojkens vita kista sänks långsamt ner och de sam­lade går fram i tur och ord­ning. Hela akten sker under tyst­nad, endast fotografer­nas kameror sur­rar på avstånd. Prästen ger Bob­bys mamma en kort kram.
Klock­o­rna bör­jar ringa uppe vid kyrkan. Pojken lig­ger nu i vigd jord och polis­erna för bort mamman.

NÄR ETT BARN ska begravas, vill man min­nas de ljusa stun­derna. Bobby hade en stöd­familj i Ödsmål. Mam­man är kyrkvärd och Bobby var ofta i kyrkan där han begravdes i går.
Jag öpp­nade en dörr bakom kyrk­salen. Det var ett sam­lingsrum för barn med ett lågt bord, några lek­saker och en hylla med böcker. Där stod Bar­nens bibel och den roliga his­to­rien om Bella och Gus­tav.
Jag gis­sar att Bobby var i detta rum många gånger. Kanske höll han de små bilder­böck­erna I Guds under­bara värld i sina hän­der. Jag läser i den som heter Min familj: ”Pappa gör så mycket för mig. För att jag ska vara trygg och må bra. Mamma hjälper mig varje dag. Hon finns där om något går fel.”
Den slu­tar: ”Tack Gud hör min bön. Välsigna vårt hem. Och sky­dda oss från allt ont!”

GP 7 juni 2006