• Knutby-processen är de mest spek­takulära rät­tegån­gar jag varit på. Här är två krönikor från tingsrät­ten och en från hovrätten. 

”Kristi brud” — vem är hon?

UPPSALA. Svart eller vit? Är hon Kristi brud eller var det bara något pas­torn förledde henne att tro? Mys­tiken kring Åsa Wall­dau består.

JAG LETADE LÄNGE efter Kristi brud. Höll på att få nack­spärr. Till sist upp­täckte jag henne. Hon hade långt brunt hår och stod på knä fram­för Jesus som gav henne kro­nan.
Mål­nin­gen finns i sydös­tra val­vet i Knutby vackra medeltid­skyrka. Jag var ensam under val­ven och gick runt med guide­bo­ken i han­den och tit­tade upp på bild­berät­telserna i taket. Kyrkan är rikare på mål­ningar än någon annan i Upp­land.
Utan­för brände den första rik­tiga som­mar­solen och när ett par damer med små kameror i fodral öpp­nade den tunga porten, hördes ett ögonblick den öronbedö­vande gräsklip­paren som kyrk­vak­t­mästaren körde runt med.
Kul­tur­land­skapet i Närd­inghun­dra härad där Knutby lig­ger är rikt på forn­lämningar och run­ste­nar. Knut­by­borna har varit hed­ningar län­gre än de varit kristna.
Det var i ett försök att få lite dis­tans till vad som för­sig­går i Upp­sala tingsrätt som jag besökte kyrkan. Jag vet inte om jag lyck­ades. Den senaste tidens hän­delser i Knutby har skakat om byg­den så att run­ste­narna vack­lat.
Till och med fram­för de uråldriga tak­mål­ningarna blir man påmind. ”Kristi brud” är en metafor för den kristna för­sam­lin­gen. Kanske är det en oly­ck­lig metafor efter­som någon kvinna kan få för sig att den gäller enbart henne.

DEN KRISTI BRUD som jag mötte i tingsrät­ten i går tug­gade tug­gummi. Hon hade långt mörkt hår som föll ner på den kritvita jackan. Svart och vitt. Vem är hon, Åsa Wall­dau? Är hon en sann kris­ten kvinna med mycken klok­skap eller är hon Mag­ica de Hex?
I bland kan detal­jer säga mer än man tror. Hur folk i en rättssal dricker vat­ten till exem­pel. Barn­flickan ständigt skakande den bruna plas­t­muggen. Åsa Wall­dau häller upp vat­tnet från karaf­fen med stadig hand. Hela hennes kroppsspråk är självsäk­ert: han­den på höften, spre­tande fin­grar och livliga gester under­stryker vad hon säger och berät­tar hon om tankar så slår hon två fin­grar mot huvudet.
Hon för långa väl­tal­iga resone­mang, ofta avs­lu­tade med ”… om du förstår vad jag menar?” Ibland får jag för mig att hon predikar till för­sam­lin­gen som är väl rep­re­sen­terad i rättssalen. Särskilt många av dess kvin­nor har fått tillå­telse att åka in till Upp­sala denna dag. Det är kramkalas i pauserna.
Och kanske är det så att Åsa Wall­dau slåss för sin fort­satta exis­tens som förkunnare. Hon som var så nära lierad med den nu förskjutne ex-pastorn, som enligt egen utsago varit hårt styrd av Åsa Wall­dau. Själv häv­dade hon i går, inte helt ovän­tat, att det var pre­cis tvär­tom. ”Jag har varit nor­m­gi­vande i många frå­gor”, sa hon. Men inte när det gäller Kristi brud. Där var det pas­torn som ”tes­tade tra­di­tion­erna” och förk­la­rade att det var Åsa Wall­dau som var Kristi brud. Hon menar att det var ett sätt för honom att bekämpa henne.
Han tris­sade upp hennes per­son tills hon inte kände igen sig själv. I dag kän­ner hon sig lurad och vill tona ner Kristi brud-snacket. Det var bara något de prö­vade. Hon säger att det var en skräm­mande period och att det låter larvigt och barnsligt idag.

SOM SÅ OFTA I en rättssal står ord mot ord. Vem hade mak­ten över vem? Hur stort infly­tande har Åsa Wall­dau i för­sam­lin­gen är svårt att veta. Mycket tyder på att det är stort. Den teol­o­giska mak­tkam­pen fram­står ändå som fut­tig i jäm­förelse med vad Åsa Wall­dau miste den där blodiga nat­ten i jan­u­ari: sin lil­lasys­ter. I ett känslo­lad­dat ögonblick utbrast hon: ”Hur kunde någon skjuta henne? Hon var ju så fin. Hon var inte värd att behand­las på det här sät­tet!”
Strax därpå sträckte hon ut sin arm mot kvin­nan som satt intill henne. Och kra­made den hand som hål­lit i pistolen.

GP 4 juni 2004

Gift­flu­gor i salvan

I dag fort­sät­ter Knutby-rättegången i Upp­sala tingsrätt. De två åta­lade levde i en stark gemen­skap med övriga för­sam­lingsmedlem­mar. Har för­sam­lin­gen något ans­var för det inträffade?

STRAX EFTER PASTORNS hus på vän­ster sida kom­mer Knutby-skylten. Under den har någon satt upp ett hand­tex­tat tillägg: ”Wel­come to the most famous vil­lage in Swe­den”.
Lite län­gre bort lig­ger den välkända ICA-butiken. Och där kom­mer pas­tor Peter Gem­bäck i knäkakhibyxor, han som kallat pas­torn för en ”ulv i fårak­läder”. Hans fru sit­ter och vän­tar i den svarta bilen. Var tionde Knut­bybo är medlem i Filadelfia-församlingen. Deras livsstil retar en del av de andra invå­narna. ”Bullerby-talibaner” är en benämn­ing.
För­sam­lin­gens knappt hun­dra medlem­mar lever mycket nära varan­dra. Mel­lan husen är det öppna dör­rar, de sover hos varan­dra och har ofta inneboende. De är som ett stort kollek­tiv.
Denna miljö bil­dar bak­grun­den till de blodiga hän­delserna som nu rul­las upp i tingsrät­ten. Och det leder fram till frå­gan: Hur stort ans­var har för­sam­lin­gen för det inträf­fade? Såg de ingent­ing? Var det nor­malt att deras pas­tor gifte om sig så snart efter första hus­truns död? Var det nor­malt att han hade en för­sam­lingsmedlem i sängkam­maren i ett halvår?
Hur kan Åsa Wal­dau påstå efter en lång tid att hon ”inte kände till att barn­flickan fort­farande bodde kvar”. När hon och pas­torn bor 50 meter från varan­dra. Och var det helt nor­malt att hon aldrig predikade och dessu­tom kallade sig ”Drot­tning Tirsa”?
Knut­byför­sam­lin­gen är en del av en ny frikyrko­rörelse som tror på ett starkt ledarskap, vit­tnes­börd, tecken och mirakel. Det är främst unga män­niskor som lock­ats till Knutby. De vill leva med Gud fullt ut. Det är ett svart/vitt tänkande utan kom­pro­misser.
”Kär­lek och hel­gelse” är Åsa Wal­daus två nyck­elord. Man ska leva rent. Vem som lever orent uttolkas av för­sam­lin­gens led­ning. Avhop­pade för­sam­lingsmedlem­mar har talat om ett hårt och skon­ingslöst bud­skap, om ”andligt mak­t­miss­bruk”. De beskriver för­sam­lin­gen som en sekt med ledark­ult, förakt för svaghet, hyck­leri, räd­sla och fruk­tan.
Talet om att ”tas hem till Gud” är van­ligt. Alla för­sam­lingsmedlem­mar vill komma hem till Jesus. Men efter­som detta sägs även i dröm­mar, syner och förut­sägelser kan bud­skapet för­vand­las till ren död­ster­ror. ”Många har varit rädda att deras äkta hälft eller de själva skulle dö, om de inte levde rätt. Det var en fruk­tan som tyvärr fått ett utrymme i Knutby”, sa den åta­lade pas­torn i rät­ten.
Under en av rät­tegångs­da­garna frå­gade jag för­sam­lin­gens förestån­dare Kim Win­cent om de gjort någon rev­ider­ing av sin tro­supp­fat­tning sedan den avsatte pas­torn avs­lö­jats som en falsk pro­fet. Han sva­rade lite lud­digt om att ”det pågår hela tiden”. Han kunde inte peka på något speciellt som pas­torn stod för, som de nu tog avstånd från.
Det var först när grannfrun/älskarinnan släpptes från häk­tet som pas­torns rätta jag gick upp för för­sam­lingsmedlem­marna. Nio av dem åkte genast in till polisen i Upp­sala och begärde att bli förhörda på nytt. Denna gång vit­tnade de om vilken skurk det var som satt i häk­tes­cell num­mer 13 i pol­ishuset. Men deras tro­värdighet i vit­tnes­båset för­min­skas av det fak­tum att de också har en fördel av att all skuld läggs på pas­torn, näm­li­gen att rädda sin egen för­sam­ling.
Åsa Wal­dau sträckte ut han­den mot barn­flickan i rättssalen. En gest av för­lå­telse? Eller var det iskall beräkn­ing, att isol­era pas­torn än mer?
Allt som hänt i Knutby åter­spe­glas i reli­gio­nen. Men var reli­gio­nen slu­tar och var det rent krim­inella tar vid är svårare att avgöra. Reli­gion och psykiskt sön­der­fall är i alla fall två själ­still­stånd som inte går så bra ihop.
Allt som hänt tycks också ha föregåtts av varsel. Gud talar genom dröm­mar, pro­fe­tior, anonyma brev, mail. Och sms: ”Finn en säker lös­ning… agera innan det är för sent…du kan!”, hand­lade inte om upp­man­ing till mord utan om teol­o­gisk vägled­ning och om att betala räkningar. Barn­flickan tycker att pas­torns förk­laringar är långsökta. Han menar att hon miss­förstått allt­ing, även de tret­ton tim­mars tele­fon­sam­tal de hade månaden före mordet. Är det rim­ligt att de inte någon gång under den här tiden upp­täckte att de talade om olika saker?
Pas­torn drömde upprepade gånger att hans båda hus­trur skulle dö. Så skedde också. I en för­sam­ling som den i Knutby kanske en sådan sak stärkte pas­torns sta­tus, ett bevis på att han levde väldigt nära Gud.
För mig är det närheten till något helt annat: ett erkän­nande. Tänk er själva att er granne säger sig ha drömt att den äkta hälften ska dö. Och så sker det genom en märk­lig oly­cka eller rent av genom ett mord. Vem skulle ni mis­stänka först?
Det är sju åtal­spunk­ter. Fyra av dem rör pas­torn. Samtliga är indi­ciemål. Man kan tycka att mycket är kon­stigt, men det behöver inte räcka för fäl­lande dom.
Var slu­tar reli­gio­nen, var tar krim­i­naliteten vid? Predikaren 11:1: ”Gift­flu­gor vål­lar stank och jäs­ning i salvoberedarens salva, så uppväger en liten smula dårskap både vishet och ära.”
Har för­sam­lin­gen i Knutby bara haft otur att drab­bas av en psykiskt störd barn­flicka och en falsk pro­fet? Eller är det för­sam­lin­gen själv som är giftflugan?

GP 8 juli 2004

Frå­gan han inte kan besvara

STOCKHOLM: Helge Fos­smo är själv sin bäste försvarsad­vokat. I går höll han en skick­lig pläder­ing för sin sak. Men det finns en tung fråga som han inte kan besvara.

TROTS ATT FÖRHÖREN med henne avs­lu­tades i ons­dags var Sara Svens­son huvud­per­so­nen även under gårda­gens förhan­dlin­gar i Svea hov­rätt.
– Hade inte Helge fått mig till det hade det aldrig hänt. Jag skulle aldrig göra någon illa.
Så slu­tade förhöret med Sara Svens­son i ons­dags. Helge Fos­smo häv­dar att han inte styrde. Han ville bara vara hjälp­sam.
Fos­s­mos berät­telse var detal­jerad och hängde logiskt väl sam­man. Efter de många avbrot­ten för paus och ett annat förhör fort­satte han som om ingent­ing hade hänt. Å andra sidan har han haft gott om tid på sig att repetera.
De många sms:en till Sara förk­la­rades med att han ville stödja henne i hennes religiösa kamp: ”.…finn en säker lös­ning” (att välja Jesus) och så vidare. Oly­ck­ligtvis miss­förstod Sara Svens­son allt detta.
Helge Fos­smo försöker vända på bilden av henne som lät­tledd. Han menar att hon tog ini­tia­tiv på flera plan, både när det gäller det religiösa och det sex­uella. I det senare fal­let mis­sar han inte många detal­jer och antyd­ningar.
Jag kan ha fel, men på mig verkade det som om han fort­satte att utö­vade sin makt över henne även i rättssalen. Sara Svens­son hade bety­dligt svårare att lyssna på Helge Fos­smo än att själv förhöras. Sista delen av dagen ute­blev hon helt.
Men det finns en svår bal­anspunkt i Helge Fos­s­mos berät­telse. Å ena sidan tog hon ini­tia­tiv, å andra sidan frå­gade hon honom ständigt om råd. Självständig och osjälvständig på samma gång.
Mer säker på sin sak var rättsp­syki­a­trik­ern Anders Fors­man från Göte­borg som under­sökt Sara Svens­son. Han anser att hon led av en all­varlig psykisk störn­ing när brot­tet begicks. Hon har utsatts för en sys­tem­a­tisk ned­bry­t­ning och led av svåra van­föreställ­ningar.
Fors­man beskrev Sara Svenssons lev­nad­söde och de brott hon begått som unika och därmed svårbedömda. Hennes fall pas­sar inte in i någon diag­nos­mall.
Han gjorde en liknelse med en sylt­burk: det vik­tiga är inte att titta på etiket­ten utan på innehål­let. Och med adress till andra som bedömt Sara Svens­son sa han: – Det är absurt att tro att om det inte finns någon etikett på burken så finns det ingen sylt i.
Trots hennes van­föreställ­ningar anser Anders Fors­man att Sara Svens­son är tro­värdig. Under hans sam­tal med henne i Göte­borg fick polisen fram ytterli­gare sms och innehål­let i dessa, tid­punk­ter och orda­ly­delser, stämde häp­nadsväckande väl med vad Sara sagt.
Det är inte ovan­ligt att en frisk anam­mar en sjuk per­sons idéer, sa For­man och utes­löt inte att det kan finnas psykiska störningar även hos Helge Fos­smo. Om en större utred­ning gjorts av honom hade det även under­lät­tat bedömnin­gen av Sara Svens­son, menade Fors­man. Den från bör­jan friske skulle alltså ha varit Sara.
Helge Fos­smo kla­rade förhören utan större prob­lem och när hans försvarare ställde mer ofarliga frå­gor besva­rade han dem mån­gordigt genom ett lät­tnadens skratt.
Men frå­gan från åkla­garen: ”Vilka motiv skulle Sara Svens­son ha haft för att skjuta dessa två män­niskor?”, den kunde han inte besvara.
Inte någon annan heller verkar det som.

GP 8 okto­ber 2004