•  Till­sam­mans med fotografen Peter Claes­son följde jag hösten 2004 nedläg­gnin­gen av Sveriges sista full­ständiga tex­til­fab­rik, Kungs­fors i Skene. Fab­riken skulle läg­gas ner och fly­t­tas till Est­land. Anna-Liisa, Tuula, Kaisa, Virpi, Conny och de andra ing­ick plöt­sligt i sta­tis­tiken över de 50 000 indus­tri­jobb som på tio år fly­t­tats ut från Sverige. Vi fick vara med bakom kulis­sen de sista månaderna till den höst­fredag då väv­mask­in­er­nas skyt­t­lar stan­nade för gott. 
• Därefter följde vi en spin­n­mask­ins resa till Narva i Est­land. Slut­li­gen gjorde vi en uppföljn­ing ett halvår senare.

”Det verkade ju gå bra för fab­riken…
VIRPI KOIVUMAA RÅKADE bli den som avs­lu­tade en svensk indus­triepok. Klockan var tio över elva freda­gen den 15 okto­ber 2004 när Nor­dens sista bomullsspin­neri stängde.  Det var som om tusen­tals tex­ti­lar­betare genom hun­dra år stod och såg på när hon tryckte på knap­pen till vävs­tolen. Sultzer­mask­i­nen tyst­nade omedel­bart, mitt i ett slag.
De sista väv­mask­in­erna hade varit igång sedan sju på mor­gonen. Slam­ret var för en ovan olidligt högt, trots att halva vävsalen redan var tömd på mask­iner. Virpi kände att det var ett his­toriskt ögonblick.
– Jo, men jag vågade inte tänka så mycket på det för då skulle jag bara bör­jat gråta. Jag tryckte bara på knap­pen, tog min väska och gick därifrån.
Sedan cyk­lade hon direkt hem och satte sig i köket, möblerat med sto­lar och bord som hon köpt från fab­riken för 150 kro­nor.
Från döds­boet, sa Virpi. Hon tog ett glas vin i vän­tan på den avs­lu­tande gemen­samma lunchen i mat­salen. Virpi höll gråten borta.
Det gjorde de flesta den här kon­stiga dagen på Kungs­fors­fab­riken. Stämnin­gen var till och med en smula glät­tig men i grun­den fanns en varm out­ta­lad omtanke om varan­dra. De åtta månaderna hade fått beskedet att bot­tna. En vår av chock och ilska, en tom som­mar och plöt­sligt var det 15 okto­ber. Nu åter­stod bara de sista timmarna.

105-ÅRIGA KUNGSFORS i Skene var den sista tex­til­fab­riken med hela pro­duk­tionsked­jan, från bomulls­balar, kard­ning, spin­ning, varp­n­ing, vävn­ing till det färdiga tyget. De flesta av dem som slu­tade hade job­bat länge på Kungs­fors, där arbetsstyrkan sku­rits ner sedan bör­jan på 1990-talet. Anställ­ningsti­den var i medeltal 27 år.
– Lasse Pön­tö­nen är nyss insko­lad. Han har varit här i åtta, sa Conny Johans­son när han plock­ade ur skåp num­mer 136 i omk­läd­ningsrum­met. Själv har jag varit på Kungs­fors i 30 år och 4 månader. Jag slu­tade skolan på fredan och bör­jade här på mån­dan. Och bror­san kom hit och skulle fråga om jobb en efter­mid­dag. Han fick stanna till klockan elva på kvällen. Mor­san undrade vart han tagit vägen.
Conny bör­jade hugga bomulls­balar och slu­tade som ser­vice­man med en lön på 14500, utbe­talt 8500 kro­nor. Klockan var 11.15 när han stop­pade ner de slitna sko­rna med stål­hätta i plas­t­påsen och drog på sig Stål­man­nen­trö­jan.
– Jaha, adjö med den, sa han och stängde skåps­dör­ren för sista gån­gen. I dag är det inget trevligt, men om två år minns man nog bara det roliga. Det är arbet­skom­p­is­arna man kom­mer att sakna.

RADMILA MAKSIMOVI‘C blev inter­vjuad av Väst­nytt fram­för sin spin­n­maskin. Anna-Liisa Kin­nunen pratade med Radio Sjuhärad. Det var ingen van­lig dag.
Så nära begravn­ing man kan komma, sa någon. Nu var det all­var. Nu skulle det ske. Och här har man gått och sli­tit. Axlar, rygg och höfter, mask­in­erna repar­eras men inte vi … det verkade ju gå bra för fab­riken. Inte hade man räk­nat med det här. Vi fick beskedet att ”det ska gå flera år till”. Tre veckor senare var det stopp … halv två var vi kallade till möte. Det var en chock. Allt ska fly­t­tas till Est­land! Till Kren­holm­fab­riken i Narva. Det kom många tankar. Förra varslet tänkte man att nästa gång är det vår tur. Men man kunde ju inte tro att det skulle gå så snabbt … vad hän­der nu? Vem vill ha en gam­mal utsliten tex­ti­lar­betare? Vad kan man göra åt åldern? Skön­het­sop­er­a­tion? Här kanske man är bland de yngsta men där ute är man gam­mal … nej, det är för lätt att fly­tta fab­riker i Sverige. Det är som en trend. Allt måste österut! Fast konkur­rensen är skithård förstås, kanske gick det inte att göra på annat sätt … de säger att Kren­holm håller samma kvalitet som vi. Kanske just nu när de kör med våran tråd. Men sedan? Man tvivlar … det man kom­mer att sakna är gemen­skapen. Vi blir skingrade … det är det värsta.
Det fanns förståelse för arbets­gi­varens beslut den här dagen, men det fanns också en bit­ter­het, en lagrad ilska: – Jag önskar att det går dåligt för Borås Wäfveri, inte för arbe­tarna i Narva, men för företaget.

MARKNADSCHEFEN Lasse Eriks­son hade kom­mit från huvud­kon­toret i Borås för att vara med på den gemen­samma lunchen. Han är gan­ska ny i före­taget och ham­nade mitt i nedläg­gn­ingstrau­mat. Tuffa besked att lämna men han har hela tiden försökt att vara syn­lig. Lasse Eriks­son hade för­berett ett kort tal till de anställda under lunchen.
– Det blir inte många ord. De har nog med sina egna tankar. Här har de ställt upp fan­tastiskt och även job­bat med pro­duk­tutveck­ling trots nedläg­gn­ings­beslutet. Det är mer än man kan begära. En otrolig arbetsmoral. Det inger respekt.
Klockan ett stängde de dör­ren till mat­salen. Massme­dierna läm­nades utan­för. Fläsk­filé server­ades. Under tiden gick vi omkring i den tysta fab­riken. På alla almanackor var den 15 okto­ber mark­erat med död­skors och andra kom­mentarer: ”Slut for­ever! The end. Amen. Finito! Loppu!”
I ena änden av fab­riken låg det fort­farande bomulls­balar från den amerikan­ska södern, köpta på bomulls­börsen i New York. Hårt pack­ade, smut­siga i de tus­siga ytterkan­terna. Kardnings-, spinn– och väv­mask­in­erna stod stilla. De senare, av mär­ket Sultzer, har gått dygnet runt i 30 år. Bomulls­dammet sit­ter i tak och väg­gar. Det drö­jer inte många dagar för­rän en maskin som stått still blir helt övertäckt, som om den stått ute i tungt snö­fall. När det var full pro­duk­tion vävde 192 mask­iner 250.000 meter i veckan. En väver­ska skötte 25 mask­iner. Skyt­teln av stål, en pro­jek­til på 20 gram, smällde som pis­tol­skott upp till 400 gånger per minut.
Nu var tyst­naden bedö­vande. Inte ens ven­ti­la­tio­nen susade. Tyg till bärse­lar, arbet­skläder och rull­gar­diner satt fort­farande kvar i mask­in­erna. Ett par hyper­mod­erna rota­tion­s­mask­iner stod i ena hör­net. I dem satt ett speciellt tyg, det begravn­ingsen­tre­prenörer använ­der till svepning.

VI VAR TILLBAKA till stäm­pelk­lock­o­rna och rök­bu­ren. På anslagstavlan fanns intern­bladet ”Borås Wäfveri Nyheter sept 04” med infor­ma­tion om tre olika mäs­sor som före­taget framgångsrikt delt­agit i. Där stod en tex­tad kom­men­tar: ”Vem vill veta?”
Så var lunchen över. Många gick direkt ut och så skingrades de före detta tex­ti­lar­be­tarna. Virpi kom ut från omk­läd­ningsrum­met med en påse i han­den. Hon hade tagit med sig näs­dukar till lunchen för säk­er­hets skull.
– Okej, nu går vi hem, sa hon och om hennes fin­landssven­ska lät sjun­gande var det vemodiga toner. Vet inte vad jag ska göra. Jag är 54 år och ensam­stående, min man dog för elva år sedan. Jag har inget körkort, bara min cykel och ingen utbild­ning. Nu bör­jar det nya livet, jo …
Då kom den, gråten hon vän­tat på. Virpi gick snabbt ut genom dör­ren utan att se sig om.

EN AV DEM SOM såg mest bedrö­vad ut var platschefen, Lars Eriks­son. Han hade job­bat på Kungs­fors i 25 år och varit chef i två. Han fick reda på stängn­ings­beslutet en kort tid innan det blev offentligt och han var med när arbe­tarna informer­ades efter kvällsskiftet. Det blev allde­les tyst, minns han.
– Det kän­des som om jag svek. Jag hade ju varit med och gett en annan bild förut, att fab­riken gått bra. Det var den säm­sta dagen på job­bet man haft. Han får vara kvar men fly­t­tar till huvud­kon­toret i Borås.

BORÅS WÄFVERI är ett av många före­tag som fly­t­tar pro­duk­tion ur lan­det. Det beräk­nas att 50.000 jobb försvun­nit ur Sverige de senaste tio åren. Utfly­t­tnin­gen till låglönelän­der sker i en allt snab­bare takt. Nu fly­t­tar även min­dre och medel­stora före­tag.
Borås Wäfveri kan sägas ha varit en över­l­evare från den stora tekokrisen på 60-talet. Men de senaste tre åren har för­lus­terna varit stora. 1995 köpte Borås Wäfveri den stora tex­til­fab­riken Kren­holm i Narva i Est­land. I jan­u­ari 2004 bestämde före­taget att fly­tta pro­duk­tio­nen i Kungs­fors­fab­riken till Est­land och i okto­ber även Rydafab­riken i Borås med 120 anställda. Därmed har Borås Wäfveri knappt någon tillverkn­ing kvar i Sverige.
Tuffa år, prispress, dyrare råma­te­r­ial och en del egna miss­bedömningar sägs vara orsaken till fly­t­ten. Dessu­tom har Kren­holm­fab­riken plats för en stor pro­duk­tion­sökn­ing. När beslutet var ett fak­tum ställde facket på Kungs­fors ett krav att alla varslade skulle få gå en omställ­ningskurs med kon­sult­före­taget Aven­tus. De flesta som för­lorade sina arbeten på Kungs­fors har aldrig sökt ett jobb.

PÅ LILLA Kläd­pres­sare­gatan i Göte­borg lig­ger Aven­tus huvud­kon­tor. Platschefen Catha­rina Häger har varit med från starten 1998. Aven­tus job­bar mest med LO-facken och har kon­tor på flera platser i lan­det. Kär­nan i verk­samheten är att ragga nya jobb till den varslade per­son­alen i nära samar­bete med F-kassan och arbets­förmedlin­gen. Catha­rina Häger berät­tar hur det går till när de blir engager­ade.
– Vi slår bok­stavli­gen läger på orten. Vi har med oss allt: gar­diner, kaf­febryg­gare, ljus, väx­ter, tavlor, kurs­ma­te­r­ial och vad som behövs för att skapa ett trevligt rum. Vi vill komma in så tidigt som möjligt. Det är vik­tigt att vända de neg­a­tiva känslorna och skapa tryg­ghet. – Första gån­gen blir det kaffe och mackor. Abso­lut ingen over­head! Några kän­ner att detta är en nys­tart, andra förtränger det. Efter första varslet lever alla på hop­pet. När beskedet kom­mer blir det ofta en väldig chock.
– Jag brukar säga att detta är det job­bi­gaste jobb ni någon­sin gjort, men vi måste lösa det till­sam­mans. De har varit experter på något som försvin­ner, det är inte svårt att tänka sig hur de mår. Det stora antalet som sägs upp vet inte var­för och det beror inte på att de är dumma. Men vi är inte där för att diskutera global ekonomi. Det går inte att sitta och vara bit­ter, sådant lyser igenom när de söker jobb. Det kan bli kon­flik­ter, ibland måste man vara obe­haglig.
På Catha­rina Hägers hylla i kon­torsrum­met, med utsikt över gamla sjöbe­fälsskolans torn, finns en provkarta på de före­tag hon arbe­tat med den senaste tiden: en ättiks­flaska från Per­storp, en glaskanna från Sandvik/Orrefors, en plas­t­mugg från Polimoon i Söderköping och en trå­drulle från Borås Wäfveri.
– Vi blev tidigt inkop­plade på Kungs­fors­fab­riken i Skene. Fack och före­tag skötte det jät­teproff­sigt. Från facket var de bestämda och raka, de vis­ste vad de ville ha.
– Det är otroligt vik­tigt med insikt, till exem­pel att man får lägre lön när man går över från treskift till dagtid. Ett krav vi har är att de ska kunna hantera en dator. De flesta har inte sut­tit fram­för en dator tidi­gare. Catha­rina Häger berät­tar om en ”yrkesskada” hon fått:
– När jag kör in i ett nytt samhälle kol­lar jag alltid om det finns mycket småföre­tag, Nilssons hiss och Pet­terssons snick­eri är bra. Det ger större chans till nya jobb. En gång när jag skulle till en plas­t­fab­rik i Söderköping såg jag bara jord­bruks­bygd. De häl­sade mig med: ”Är det inte vack­ert här?” Jo, det var vack­ert men det var inte bra för mitt jobb. Jag vill ha indus­tri­om­rå­den och inte sköna landskap.

PÅ VÄGGEN VID stäm­pelk­lockan satt en lista med alla anställda. I 38 av de 59 nam­nen kunde man spåra ett utländ­skt ursprung. Påfal­lande många hette Kin­nunen. De är släkt alli­hop, plus några till.
Månda­gen efter stängnin­gen träf­fade vi de tre sys­trarna Anna-Liisa Kin­nunen och Tuula och Kaisa Turpeinen. De hade varit på arbets­förmedlin­gen i Kinna för reg­istrering och infor­ma­tion. En fjärde sys­ter hade också arbe­tat på Kungs­fors­fab­riken men sli­tit ut sig och är sedan en tid sjuk­skriven.
– Hel­gen har varit job­big, sa Anna-Liisa. Det har varit skit. Mycket svårare än jag trott. Det är så overk­ligt, man har inte fat­tat att det är sant. Sedan vi fick beskedet om stängn­ing har man levt på hop­pet, att någon ny ägare skulle dyka upp.
– Jag hade med mig kam­eran sista dagen men ingen film­rulle! sa Tuula. Ja, ja.
– Vi kunde fått lite cham­pagne! utbrast Anna-Liisa och de skrat­tade till­sam­mans som de alltid gjort.
– Humorn har vi fått efter pappa, sa Kaisa.

DERAS MOR OCH far nämns med stor värme. De berät­tade hur de kom till Skene 1970 från den lilla byn Pelkosen­niemi i norra Fin­land, tolv mil nordöst om Rovaniemi. En grann­fru hade fly­t­tat till Skene och tip­sade om jobb. Anna-Liisa och Tuula job­bade med sin far i sko­gen för att få pen­gar till fly­t­ten.
De hade inte ens resväskor utan pack­ade i kar­tonger och plas­tkas­sar. Inga möbler, inget porslin bara det nöd­vändiga. Av Kungs­fors­fab­riken fick de hyra en möblerad trea i ett nybyggt bostad­som­råde på Hed­bovä­gen.
Famil­jen Turpeinen bestod av mor, far, fyra döt­trar (varav en med fäst­man), två söner och tre barn­barn. Tolv sty­cken i tre­rum­maren. Anna-Liisa, 21 år, hade två små barn och Tuula, 20, ett. Tuula minns det som i går.
– Vi kom till Skene den 14 feb­ru­ari 1970. Vi bör­jade i spin­ner­iet tre dagar senare. I lägen­heten fanns det rin­nande vat­ten och toalett inomhus! Efter ett tag fick vi ytterli­gare ett rum. Vi job­bade tvåskift. Mor och far pas­sade bar­nen medan vi job­bade. Kaisa bör­jade i fab­riken 1975, direkt efter skolan. Sven­ska fick vi lära oss genom att titta på tv.
– Det var svårt, fort­satte Tuula. Mor var 49 och far 53. De fly­t­tade för vår skull efter­som det inte fanns någon framtid där vi bodde. De hade nog tänkt fly­tta till­baka så småningom men så blev det inte.
Nu lig­ger båda begravda i Skene. Tuula åker till­baka till föräl­dra­hem­met i Fin­land varje som­mar. De båda bröderna har fly­t­tat till­baka. Sys­trarna har rotat sig i Skene och de flesta av bar­nen bor i närheten, men ingen av dem ville börja på tex­til­fab­riken.
De är oroliga för hur pen­garna ska räcka. 16 000 plus ob var lönen de fick från Borås Wäfveri. De hade ännu inte rik­tigt kläm på hur mycket ersät­tning de får.
– 80 pro­cent i tre­hun­dra dagar och sedan ytterli­gare en period, var det väl? Men om vi inte hit­tar något jobb får vi ingen A-kassa.

PÅ ARBETSFÖRMEDLINGEN fanns 45 lediga jobb, varav 33 var lärar­jobb. Inte mycket för en out­bil­dad. På infor­ma­tion­s­mötet hade de sagt att de som är 55+ har min­dre chans att hitta något.
– Det är tungt, sa Anna-Liisa. Man vill ju jobba.
Vi tog en sväng förbi Hed­bovä­gen 8 där de bodde allra först. Ett trevån­ing­shus i vitt tegel och trä med kring­byggd gård inte långt från fab­riken. Tuula sam­man­fat­tade läget:
– Det är över nu. Vi måste hitta något nytt. Om man bara tänker på Kungs­fors blir man tokig.
Sys­trarna har job­bat i spin­ner­iet hela tiden. Det har varit slit­samt. Men mask­in­erna som de levt till­sam­mans med under så många år var ändå deras vän­ner, deras tryg­ghet. Mask­in­erna som de så många gånger star­tat tidiga morgnar. Nu hade de stängt dem för gott.
De hade repeterat den välkända pro­ce­duren en sista gång: vridit om alla ström­brytare på styrskåpen till rensen och poly­esterkar­dorna, släppt valstrycket och slagit av huvud­ström­bry­tarna och den röda lam­pan på spinnboxen, stop­pat mask­i­nen med den röda 0-knappen, stängt av ven­ti­la­tion­san­läg­gningarna, ändrat brytaren på brand­skåpet till läge LAC och släckt ljuset i spinnsalen.
Efter 105 år tyst­nade Kungs­fors­fab­riken i Skene. Men slam­ret från mask­in­erna ska fort­sätta i Narva.

GP 14 novem­ber 2004

Tex­til­fab­riken Kren­holm, Narva.
Bild: Peter Claesson

Väv­mask­i­nens väg – från Kungs­fors i Skene till Kren­holm i Narva
I DEN VÄLDIGA Kren­holm­fab­riken i Narva, mon­teras just nu mask­in­erna från Kungs­fors i Skene. Men de som tar över hotas också av upp­sägn­ing. 1.400 anställda ska bort inom ett år.
En av de nya mask­in­erna i Narva är Gun­nar Hag­mans varp­maskin. Vi besökte honom i varp­salen i Kungs­fors­fab­riken i Skene en dag i augusti. En dag som inte var som van­ligt. Gun­nar körde bara den ena av de två varp­mask­in­erna. Han hade säll­skap av två estlän­dare som höll på att mon­tera ner den andra för att frak­tas till Narva.
Gun­nar hade job­bat vid sina varp­mask­iner sedan 1973. Han kunde dem utan och innan, som en för­längn­ing av sin egen kropp. Från de 576 rullarna på ställ­ningar löpte trå­darna in i en manöver­panel och rul­lades upp på en varp­bom. Mask­i­nen smällde till och stan­nade. Några trå­dar hade gått av och Gun­nar letade upp ändarna och knöt ihop dem. Sedan drog han trå­darna på nytt genom ”cree­len” där de löpte fram till bom­men och kryp­körde först en stund för att sedan dra på för fullt igen.
– Det är bra garn det här. Det ska bli rull­gar­diner, ropade han genom dånet. Akta er för trå­darna! De är farliga när det går snabbt. Man skär sig ständigt på hän­derna. Folk tror att man har katt.
När vi träf­fade Gun­nar denna dag i augusti var beslutet att lägga ner fab­riken i Skene extra påtagligt. De två män­nen från Narva arbe­tade målmed­vetet. En av de två, Alex Berezhonov, berät­tade att han job­bat i 21 år på Kren­holm­fab­riken. Nu var han skickad till Sverige för att plocka ner denna varp­maskin på ett par dagar. Det var bråt­tom. Sedan skulle de ta den andra.
Gun­nar bry­dde sig inte. Det var som det var. För­resten hade han redan ett nytt jobb på gång. Så small det till igen och han fick ge sig in bland sitt strän­gin­stru­ment och leta stumpar.

VI ÅKTE TILL NARVA i Est­land för att se vem som nu körde Gun­nars maskin och ham­nade på Kren­holm som en gång var bland de allra största tex­til­fab­rik­erna i Sov­je­tu­nio­nen med sina 12.000 anställda.
Fab­riken lig­ger på en holme i flo­den Narva som utgör gräns mel­lan Est­land och Ryssland. Men staden Narva är mer rysk än est­nisk. Hela 95 pro­cent av befolknin­gen talar ryska. Den är grå och sliten som en sol­da­trock, över­vakad av den välkända gamla bor­gen. Fab­rik­som­rådet är gigan­tiskt med väldiga tegel­byg­gnader och spruckna asfaltvä­gar. Sedan nio år är det i svensk ägo.
Snart har Borås Wäfveri så gott som hela sin tillverkn­ing för­lagd hit. På fyra år har 103 väv­mask­iner fly­t­tats från Sverige. Fler kom­mer nu från Kungs­fors­fab­riken. Sam­man­lagt har Kren­holm 1.740 väv­mask­iner, varav 400 gamla sov­jetiska som man väver tyg­blöjor på till USA. Spe­cial­is­ter från Borås har arbe­tat länge med anpass­nin­gen till en mod­ern tex­til­fab­rik. Men arvet från sov­jet­ti­den syns tydligt fort­farande.
En av dem som var med redan på femår­s­plan­er­nas tid är chefen för väver­iet, Kon­stan­tin Gorlov. Han bör­jade på fab­riken 1959. De sista tjugo åren har han varit chef. Vi träf­fade honom på kon­toret, ett stort rum med två skrivbord och ett långt sam­manträdes­bord med skinnbek­lädda kan­ter. Längs ena långväggen stod ett skåp i mörkt trä och den bortre hör­nan var helt täckt av klängväx­ter som sakta men säk­ert höll på att ta över hela kon­toret. Utsik­ten var inte munter: den gamla tex­til­fab­riken i Ivan­gorod på andra sidan Neva, halvt raserad och för­fallen. Stängd sedan tio år. De tillverkade segel till segel­far­tyg.
Direk­tör Gorlov kom in och ursäk­tade sig, det var ett ärende i väver­iet. Han hängde av sig kava­jen på skinnstolens höga ryg­gstöd  och torkade sig med en näs­duk i pan­nan. Hans sekreter­are Vivian server­ade te med ryska påsar och viskade något i hans öra.
– Jag har sut­tit i det här rum­met i 21 år, sa Kon­stan­tin Gorlov till tolken spin­ner­ichefen Raino Erlich. Inget har ändrats sedan dess.

VI FRÅGADE VILKEN skill­naden är i dag mot sov­jet­ti­den.
– Åh, det är svårt att jäm­föra, sva­rade han. Förr behövde man inte bry sig om mask­in­erna. De gick alltid för fullt. Min­is­teriet i Moskva bestämde om de skulle bytas och vart pro­duk­terna skulle. Nu går alla mask­iner bara om vi har köpare.
– Förr var det också socialt lättare att leva. Det var inte så många beslut att fatta själv. På den tiden måste jag också ta hand om arbe­tar­nas sociala frå­gor, till exem­pel lägen­heter som skulle förde­las.
Vi undrade om han har haft svårt att anpassa sig till den nya tiden.
– När Borås Wäfveri köpte Kren­holm var det inte så snabba förän­dringar. Det har tagit några år. Nu är skill­naden konkur­rensen. Vi har inte så många kon­trakt, det är överka­pacitet. För tillfäl­let går vi cirka 85 pro­cent.
– Våra konkur­renter i Pak­istan, Indien och Kina blir sub­ven­tion­er­ade av sina regeringar. Prispressen är stor. Våra byg­gnader är gamla men våra pro­duk­ter håller ändå en bra kvalitet. Framti­den är nu tryg­gad. Om våra ägare inte hop­pats på att vi ska pro­duc­era under lång tid hade de inte fly­t­tat över mask­iner till dyr kostnad.

VI GAV OSS UT PÅ jakt efter vår varp­maskin och gick i trap­por som tusen­tals tex­ti­lar­betare tram­pat före oss. Vi fick veta att byg­gnaden vi befann oss i var byggd 1856.
Så öpp­nade direk­tör Gorlov en dörr och vi var inne i en av de många slam­rande vävsalarna. Det låg en fuk­tig dimma över mask­in­erna vilket gav ett overk­ligt intryck, som att gå omkring i en tidlöshet. Vi kunde urskilja några fig­urer i töck­net. Detta hade kun­nat varit tsar­tid.
Vi avläste 23 grader och 71,8 pro­cents luft­fuk­tighet. Dånet var öronbedö­vande och vi tryckte in öron­prop­parna en bit till. Direk­tör Gorlov använde inte några alls. ”Öro­nen redan förstörda”, lät han oss förstå och sva­rade strax därpå i mobil­tele­fo­nen. Förr hade man tydli­gen inget i öro­nen, trots att det fanns hur mycket bomull som helst i fab­riken.
De ryska CTB-maskinerna är bety­dligt smalare än de nya schweiziska som kom­mer från Sverige. Trå­drullarna var från Borås Wäfveri såg vi när Gorlov öpp­nade en ny dörr och ledde oss uppför ännu några trap­por och genom ännu några långa kor­ri­dorer.
Vi kom in i ytterli­gare en vävsal, här med nyare Sulz­er­mask­iner. Lakans­väv och rull­gar­dinstyg dunkade fram, slag för slag. Gorlov smekte tyget med de korta fin­grarna. Så upp­täckte han några trassel­trå­dar och med en ele­gant fin­ger­pet­ning stängde han av maskinen.

KRENHOLMFABRIKEN HAR i dag 4.400 anställda, men även här ska ske upp­sägningar. Borås Wäfveri fly­t­tar inte pro­duk­tio­nen till Est­land i första hand för de låga lön­erna, utan för att få all tillverkn­ing på ett ställe.
Från kon­cern­led­nin­gen talas det till och med om att Est­land slu­tat att vara ett låglöneland. De starkaste konkur­renterna har löner på kine­sisk eller indisk nivå. De 4.400 anställda i Kren­holm­fab­riken, flest kvin­nor, ska bli 3.000 under år 2005. Vilka som tvin­gas sluta beror på hur lång tid de varit anställda, vilka kval­i­fika­tioner de har och om fler i  famil­jen job­bar på fab­riken.
Spinnares och vävares månad­slöner är 4.200 kroni. En kroni är 60 sven­ska ören. Efter skatt blir det 2.220 kroni kvar. Arbet­slöshet­ser­sät­tnin­gen är 80 pro­cent av lönen i sex månader — om man är aktiv och reg­istr­erar sig och fyller i rätt pap­per. Efter det första halvåret sjunker belop­pet drama­tiskt. Social­bidrag finns men går inte att leva på. Arbet­slösheten i Narva är cirka tolv pro­cent. Det blir mycket svårt att få tag på något nytt jobb för dem som tvin­gas sluta. Pen­sion­såldern var förr 60 för män och 55 för kvin­nor. I dag är den 63 år för alla.

TILL SLUT NÅDDE vi fram till varp­salen och där kände vi genast igen Gun­nars maskin. Vi träf­fade man­nen som var i Skene och mon­ter­ade ner den, Alex Berezhonov. Han informer­ade oss stolt att det bara tog en vecka att få igång den.
Ny ans­varig för varp­mask­i­nen var en kvinna, Sveta Alexan­drova. Hon hade en blå-grön arbet­srock på sig. Tidi­gare hade hon kört en sov­jetisk maskin med min­dre rullar. Sveta berät­tade att hon arbe­tat i tio år i fab­riken. Skift, även natt. Lönen var 3.500 kroni i månaden, plus ob. Hennes man hade arbete på annat håll, vilket var bra nu när de skulle varsla. De hade två  barn.
Så smällde mask­i­nen till och fyra ryska gum­mor – var kom de ifrån? – stod plöt­sligt mitt bland de hun­dratals trå­darna och försökte få ord­ning på gar­net. De arbe­tade snabbt.
Det sista vi hörde av Kon­stan­tin Gorlov när vi läm­nade hans kon­tor var: — Hälsa sven­skarna att mask­in­erna är väl omhän­dertagna!
GP 15 novem­ber 2004

De flesta har inte fått något nytt jobb 

DET HAR GÅTT ETT HALVÅR sedan Borås Wäfveri stängde den 105-åriga Kungsfors-fabriken i Skene. Rad­mila har slu­tat drömma mardröm­mar, men något nytt jobb har hon inte hit­tat. Rad­mila Mak­si­movic är åter i fab­rik­slokalerna på Kungs­fors. Efter stängnin­gen den 15 okto­ber har hon varit här en gång tidi­gare, för att ta död på en pina.
– I bör­jan hade jag mardröm­mar om att jag förso­vit mig eller glömt bort att gå till arbetet. Det var job­bigt. Men jag beslöt mig för att inte län­gre plåga mig själv, så jag åter­vände till fab­riken. Där var som en grav. Jag hade med mig en kam­era och fotografer­ade de tomma salarna. Det hjälpte mig att förstå att det var slut.
Rad­mila kom till Sverige och Göte­borg från Jugoslavien 1972. Hon träf­fade en man från Skene och ham­nade på Kungs­fors­fab­riken. Hon hade varit anställd i 31 år när den stängdes.
Nu är hon halvt sjuk­skriven, eller sjuk­er­sät­tning som det heter. Knäna krånglar. Rad­mila har försökt att vara aktiv på dagarna. Hon läser mycket, mest tjocka his­toriska romaner, och åker ibland in till Göte­borg på teater. Dessu­tom är det mycket pap­per att hålla ord­ning på hela tiden. Hon kom­mer just från arbets­förmedlin­gen. För att kunna pröva något nytt söker hon en prak­tik­plats.
– Man får gå runt och knacka dörr helt enkelt. Jag har bestämt mig för att jag ska ha ett nytt jobb!
Det sista vi såg av Rad­mila den där sor­g­liga okto­berda­gen i hös­tas var när hon gav fack­vet­er­a­nen och allas stöd, Håkan Ivars­son, en avsked­skram. Nu ses de igen i fab­riken. Han job­bar näm­li­gen kvar. Från bör­jan var de en hand­full gub­bar som hade hand om den sista avveck­lin­gen. Nu är det bara två kvar, som är anställda månad för månad.
Håkan Ivars­son och Arne Hed­lund har gemen­samt smått otroliga 91 års arbet­stid på Kungs­fors­fab­riken, 45 respek­tive 46 år. De håller just på att fly­tta en 1.200-kilos kom­pres­sor som ska till Est­land.
Vi tar en paus i fikarum­met där de kvar­glömda kaf­fe­mug­garna trängs på diskbänken. Rad­mila har redan plockat med sig sin. Vi stop­par i en krona i kaf­feau­to­maten. Pen­garna går till den kam­rat­fören­ing som bil­dats.
– Jag har inga prob­lem med att gå här, säger Håkan. Det är bear­be­tat. Jag har haft mycket att göra med kam­ra­terna som gråtit och svu­rit. 1991 gick ännu fler och då var det värre för då fick några sluta och några vara kvar. Jag blir blir 63 i höst. Min framtid är inte så mörk, det är värre för andra.
– Men det var förstås roli­gare när mask­in­erna gick, inflikar Arne. Det är en svår sits de ham­nat i Kungs­for­sarna, det är 55-plus som gäller.
– Tiden efter den 15 okto­ber har inte varit så lätt för många, säger Håkan. Humöret går upp och ner. Han har en lista på alla som slu­tade. Vi går igenom namn för namn.
– Kjell är sjuk­skriven, Inge­mar är arbet­slös, Conny går på KomVux, Aino och Kyl­like har fått jobb på Lud­vig Svens­son, Ari… vet du vad han gör Arne? Nej, men Alexan­dra läser sven­ska för invan­drare och Lasse Pön­tö­nen går datakurs…
Vi sum­merar lis­tan och kom­mer fram till att 16 har fått nytt jobb och sex går på timanställ­ning på kom­munen. Tio är sjuk­skrivna och sex har pen­sion eller sjuk­er­sät­tning. 17 är fort­farande arbet­slösa, varav sex går kurser. Sju är osäkra. De fem på kon­toret har alla utom en kvar sina anställ­ningar men har fly­t­tat till Borås.
Av de tre sys­trarna Kinnunen/Turpeinen som vi träf­fade i okto­ber går Kaisa på datakurs, Tuula är sjuk­skriven och Anna-Liisa har städ­jobb på skolor ibland. När jag ringde Anna-Liisa lät hon inte särskilt glad. Hon är timanställd på kom­munen men läng­tar efter ett ordentligt jobb. Det tar emot varje mor­gon. Hon hop­pas få gå datakursen vid nästa tillfälle.
De flesta har inte fått något nytt arbete efter sina många år på Kungs­fors­fab­riken. Medelåldern är hög och det är en svår sit­u­a­tion på arbets­mark­naden, särskilt inom tex­til. På arbets­förmedlin­gen försöker man styra in de arbetssökande på andra bran­scher.
Nu har även förslit­ningsskadorna gjort sig påminda. Många av kvin­norna har ont i axlar och rygg. Kanske hade de inte tid att känna efter tidi­gare utan job­bade på. Nu kom­mer sjuk­skrivningarna, om inte försäkringskas­sans läkare säger något annat. En av dessa kvin­nor blev sjuk­skriven men fick sedan mot­satt besked av en läkare. Nu tvin­gas hon att söka jobb igen. Det är psykiskt påfre­stande att bol­las mel­lan instanserna.
Håkan Ivars­son tycker att arbets­förmedlin­gen kör för hårt med kvin­norna.
– De har hela tiden arbets­förmedlin­gen i hälarna. De är inte nådiga. Men var­för ska de jaga utslitna kvin­nor?
Kungs­fors­fab­riken är tömd på det mesta. Mask­iner och hela gar­nla­gret, 370 ton, har skick­ats till Est­land. Sedan okto­ber har 200 last­bi­lar gått från Kungs­fors till Kren­holm, fab­riken i Narva. 56 väv­mask­iner har sålts till Indien och fyra mod­erna väv­mask­iner som använ­der tryck­luft i stäl­let för skyt­tel står kvar osålda. I den stora vävsalen är det bara bomulls­dammet på gol­vet som skvall­rar om vilken verk­samhet som bedrevs här bara för ett halvår sedan.
Almanackan hänger kvar på väggen. På den 15 okto­ber står det fort­farande: ”Slut for­ever! The end. Amen. Finito! Loppu!” En del av vävsalen är uthyrd till lager för trädgårdsmöbler. Men i spin­ner­iet är det ödsligt som det bara kan bli i en jättestor fab­rik­slokal. Där står bara några pal­lar med ihop­bun­tade kon­torsmöbler som ska till kon­toret i Borås. Sedan 1 april är tele­fon­erna avstängda.
Bland dem som fått ett nytt jobb är Anders Bernts­son. Vi hit­tar honom på Tex­til­museet i Borås där han sedan ett par månader är museit­ekniker. På Kungs­fors var han fab­rik­sklubbens ord­förande. Han satt i kon­cern­styrelsen som fack­rep­re­sen­tant och ham­nade i den föga avundsvärda sit­u­a­tio­nen att få vet­skap om nedläg­gnin­gen före sina arbet­skam­rater och tvin­gas hålla tyst.
Anders Bernts­son är 40 år och trots sin ringa ålder hade han ändå arbe­tat 22 år på Kungs­fors­fab­riken. Han gick kvar där till den 15 feb­ru­ari. Han är glad åt det nya job­bet på Tex­til­museet, trots resorna på åtta mil varje dag från hem­met i Örby.
– Jag fick nys om job­bet redan i hös­tas. Som museit­ekniker gör vi lite allt möjligt, byg­ger utställ­ningar, sköter mask­in­erna och guidar. Mask­in­erna är så gamla att vi måste under­hålla dem själva. Och mel­lan var­ven får man plugga lite tex­til­his­to­ria.
Museet lig­ger i Åker­lunds gamla bomullsspin­neri, det enda som är kvar efter att Kungs­fors lagt ner. Det tillverkas näm­li­gen lite garn fort­farande när mask­in­erna sätts igång under en vis­ning.
Kungs­fors var den sista tex­til­fab­riken i Sverige som hade hela pro­duk­tio­nen från bomulls­bal till färdigt tyg. Nu tillverkas tygerna till Borås Wäfveri i den väldiga och bitvis mycket ålder­stigna fab­riken Kren­holm i Narva. Snart stängs även Rydafab­riken i Borås och kvar är endast Sven­skt kon­st­silke som tillverkar väv­garn för bildäck och slan­gar.
Borås Wäfveri sat­sar nu på Kren­holm­fab­riken. Men att fly­tta österut är inte län­gre någon garanti för lön­samhet. Enligt det senaste bok­slutet har inte försäljn­ing och mar­ginaler utveck­lats som förvän­tat i den estländ­ska rörelsen, minus 36 miljoner. Den sven­ska gick med 30 miljoner back. Sti­gande bomull­spriser och prispress från Asien är tunga motkrafter. Reav­in­sten vid försäljnin­gen av dot­ter­bo­laget Jotex hjälpte upp resul­tatet för 2004 men det blir ändå neg­a­tivt i slutän­dan. Mål­sät­tnin­gen är vinst 2006. Till detta kom­mer kon­flik­ter vid Kren­holm­fab­riken. I jan­u­ari hotades med strejk efter att före­taget föres­lagit en kraftig lönesänkn­ing.
Från fack­ligt håll kla­gar man på de sven­ska ägarna som anses utnyt­tja det svåra arbets­mark­nad­släget i Narva för att hålla nere lön­erna. De anställda ser också hotet om att pro­duk­tion fly­t­tas över Nar­vaflo­den till Ryssland där lön­erna är ännu lägre. Kren­holm har 3.800 anställda efter en min­skn­ing på 800. Ytterli­gare 300 ska snart bort och målet är 3.000 anställda.
En av huvu­dak­tör­erna när Kungs­fors­fab­riken lades ned i okto­ber var mark­nad­schefen Lars Eriks­son. Han var med på den tunga varsel­re­san och höll avsked­stalet i mat­salen den sista dagen.
– När jag kom till Borås Wäfveri ärvde jag en expan­sion­sstrategi. Vi skulle sälja oss ur krisen. Det gör man inte så lätt. Vi hade fab­riken i Narva som gjorde samma saker som i Rydafab­riken i Borås. Det trasade sön­der alla möj­ligheter att vara rationell. Jag talade där­för om att fly­tta Ryda-tillverkning till Est­land. Det var inget roligt beslut. Sedan, som en indus­triell logik, blev vi tvin­gade att även fly­tta Kungs­fors i Skene. Det var per­son­ligt väldigt tungt beslut men ändå rik­tigt. De hade bra pro­duk­tivitet i Ryda, men i syn­ner­het i Kungs­fors.
Lars Eriks­son slu­tade en tid efter nedläg­gnin­gen i Skene. Från nyår har han ett nytt jobb inom tex­til­bran­schen hos Johan Skoglund, som ingår i den dan­ska kon­cer­nen Kwin­tet. Han är affär­som­råde­schef och pro­duk­terna är arbet­skläder.
– Borås Wäfveri fly­t­tade sin tillverkn­ing från Sverige till Est­land med stor möda. Det gjordes sent med stor tid­spress som följd. Det borde gjorts för flera år sedan. Skill­naden i mitt arbete nu är att detta är ett före­tag utan egen tillverkn­ing och pro­duk­tio­nen är redan fly­t­tad från baltlän­derna till Asien.
I fikarum­met på Kungs­fors berät­tar Håkan Ivars­son om den kam­rat­fören­ing som bil­dats, öppen för alla med någon anknyt­ning till Kungs­fors. Det finns redan 85 medlem­mar. Före­taget gav en grund­plåt på 10 000 kro­nor och man får även ta förtjän­sten av en del prylförsäljn­ing. Håkan och Arne har jobb månaden ut, om det inte blir ytterli­gare för­längn­ing.
– Det är kon­stigt, säger Håkan. Arne och jag har fak­tiskt aldrig job­bat ihop här förut. Det känns näs­tan som man fått en ny arbet­skom­pis. Vi funkar bra ihop och det är jät­te­vik­tigt när vi bara är två. Alltid ett skratt. Vi har aldrig sut­tit här och fikat utan att skratta.
Vi tit­tar på den första sädesär­lan som vip­par sig fram utan­för och Rad­mila får syn på de viss­nade väx­terna i fön­stret. Hon tar de vita plas­t­blomkruko­rna och går iväg för att slänga dem.
– De här vat­tnade jag alltid, säger hon med en suck.
GP 17 april 2005