Jack­son Pol­lock Vi nr 12/12

LÄSNINGEN AV Pon­tus Dahlmans fyn­digt väl­skrivna text om den amerikanske kon­st­nären Jack­son Pol­lock i Tid­nin­gen Vi nr 12, fick en extra skjuts med den klock­rena rubriken: ”En stänkare för mycket…”
Rubriken har en per­fekt dubbel­ty­dighet och är dessu­tom kon­ge­nial med machotemat i tex­ten.
Pon­tus Dahlman upp­fyller dessu­tom ännu ett av kri­terierna på en väl­skriven text, näm­li­gen ett bra slut.
Och det råkade bli extra bra för min del. Ett vit­tne beskriver Pol­locks död­skrasch 1956: en ”sjuhel­vetes duns” hördes och därefter ”bör­jade en bil­tuta tjuta. Och den fort­satte att tjuta och tjuta”.
Detta fick mig att tänka på det film­manus som brukar betrak­tas som det bästa någon skrivit: Chi­na­town. Manuset skrevs av Robert Towne.
Det finns ett dra­matur­giskt grepp som kallas fore­shad­ow­ing (planter­ing) och i Chi­na­town finns en av de bästa. I en scen sit­ter detek­tiven Gittes (Jack Nichol­son) i en bil och vän­tar på Eve­lyn Mul­wray (Faye Dun­away). Hon sät­ter sig upp­skakad bakom rat­ten, lutar sig grå­tande framåt och kom­mer åt sig­nal­hor­net.
I slutsce­nen skjuter polisen efter hennes bil. Den stan­nar på gatan och en oavbruten sig­nal hörs. Man förstår att hon lig­ger skjuten fram­stupa över rat­ten. Hade Towne hört talas om Pol­locks oly­cka?
Så kan en bra text bli ännu bät­tre – utan att skriben­ten ”vet om det”. Se där, ännu ett kri­terium på en väl­skriven text.