KRÖNIKOR, ANALYSER och alle­handa spal­ter med stor bild­by­line är nog den stora skill­naden (plus stora bilder) om man jäm­för en dagstid­ning i dag med en för fem­ton, tjugo år sedan.
Skriben­terna lyfts fram. Det är i stort en bra utveck­ling (det finns förstås en del exem­pel på skriben­ter som på ett lysande sätt illus­tr­erar ord­språket “tomma tun­nor skram­lar mest”).
Jag vill till och med gå ännu län­gre och vill se mer av skriben­ten även i en van­lig nyhet­s­text.
Det är vik­tigt att repor­trar tar ett steg fram i tex­ten. Det hand­lar inte om att reportern ska komma med egna åsik­ter eller börja skriva i jag-form, det hand­lar om att göra tex­ten mer angelä­gen för läsaren.
Som läsare vill jag vara i goda hän­der, att det är någon per­son bakom tex­ten som vill berätta något för mig. Reporterns auk­toritet brukar man tala om, att vinna förtroende hos läsaren. Det gör man bäst med välun­der­byg­gda fakta, goda exem­pel och bra detal­jer.
Reportern kliver fram och blir lite mer syn­lig i tex­ten. Vågar ta ut svän­garna, blir en berät­tande röst, en kri­tisk röst, en som förk­larar sam­man­hang och besvarar läsarens frå­gor, en som visar vem som ljuger, en som tar tag i tak­t­pin­nen.
Rösten bakom orden ska vara en auk­toritet. Någon som tar mig med ett vän­ligt grepp i kra­gen och säger: “Kom här, jag har något vik­tigt att berätta för dig!“
Mot­sat­serna finns i var sin ytterlighet. Det är reportern som inte rik­tigt har koll och inte behärskar ämnet och där­för göm­mer sig bakom prat­mi­nus och färdiga for­mu­leringar.
I andra änden finns den auk­toritäre som skriver myn­digt och talar nedåt.
Nej, auk­toritet byg­ger en bra reporter med tro­värdighet. En som vågar vara vass och skarp i kan­terna. Sådana repor­trar borde redak­tion­sled­ningar leta efter och vårda när de väl har dem.