NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhet­sredak­tion kom desken och frå­gade “Vilken vinkel har du?” och jag sva­rade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än”.
Jag har den egen­heten att jag vill skriva mig fram till en stånd­punkt. Det gladde mig när jag läste i en inter­vju med DN:s krönikör Lena Ander­s­son att hon gör likadant. Vi är säk­ert fler.
Jag skriver ingressen sist där­för att jag är en Dykare.
Den amerikanske skriv­coachen Don Fry delar in män­sk­ligheten, eller åtmin­stone den delen som ägnar sig åt skri­vande, i “Plan­ners and Plungers”.
Alltså, unge­fär Planer­are och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planer­are ska­par en plan och föl­jer den. Dykare upp­täcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skri­vande Planer­are gör först en dis­po­si­tion medan en Dykare kas­tar sig rakt in i skri­van­det direkt och fixar till det i efter­hand.
Man kan inte avs­löja dem genom att läsa deras tex­ter, det måste stäl­las frå­gor om deras arbetsme­toder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skri­varvärlden behärskas av Planer­arna, menar Fry, alltifrån sven­sklärarna till deskredak­tör­erna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skri­vande Dykare (en tred­jedel av alla jour­nal­is­ter är det påstår Fry, jag tror att vi är bety­dligt fler).
Planer­arna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vat­tenkam­made fjäskisar). Men gläd­jande nog har de också sina bak­si­dor. De är rigida, de föl­jer även usla dis­po­si­tioner. De får prob­lem när fly­tet i tex­ten pekar åt ett annat håll än den dis­po­si­tio­nen föreskriver.
Dykaren låter intu­itio­nen styra. Dock kan vi vara långsamma efter­som vi gärna skriver en lång förstaver­sion och stryker ner efteråt. För att öka tem­pot föres­lår Don Fry föl­jande skrivord­ning: skriv, korta, dispon­era om och rev­idera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planer­are inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ord­ning tex­tens olika delar ska komma. Sedan bör­jar jag skriva, inte nöd­vändigtvis från bör­jan och pla­nen spricker förr eller senare men jag fort­sät­ter och till slut har jag de delar jag anser vara nöd­vändiga, arrangerar dem i rätt ord­ning och kanske skriver övergån­gar mel­lan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god bland­ning av planerande och intu­ition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planer­are eller en Dykare?