Konsten att ställa till en scen

SCENER ÄR SMÅ ELLER stora hän­delser som hjälper den stora berät­telsen. De kan ha utspelats fram­för reporterns ögon men kan också vara något åter­berät­tat, efterkon­struerat. En scen rör sig för det mesta i kro­nol­o­gisk ord­ning. Men man kan stanna mitt i en scen och backa, ge en bak­grund: Hur ham­nade hon här? Var­för har han en pis­tol i fickan? Sedan fort­sät­ter sce­nen. Tricky, men värt att pröva.
Vilka scener man använ­der bör vara genomtänkt. Det slen­tri­an­mäs­siga använ­dan­det har vi redan talat om (se första posten i kat­e­gorin “3.Byggstenar Start-Slut”).
Scener är män­niskor och action, dia­log och detal­jer. Det ställer höga krav reporterns research. Det är vik­tigt att notera mycket detal­jer och se hela miljön, lyssna på vad som sägs — och hur.
Det lig­ger nära till hands att tänka som en fil­mare: kam­er­ans plac­er­ing, vinkel, när­bild, åkn­ing, zoom, ljus och ljud. Man kan skil­dra sce­nen ovan­i­från eller vara mitt i hän­delsen. Syftet är att göra sce­nen levande med action, känslor och detal­jer.
Och pre­cis som man använ­der talande detal­jer, används också en scen för att beskriva, för­ty­dliga något. Både fil­maren och skriben­ten måste kunna motivera var­för just denna scen finns just här: plac­era miljön, intro­duc­era per­soner, skapa stämn­ing, bak­grund…
Alla scener måste alltid ha en uppgift, göra ett jobb i texten.

PERSPEKTIVET ÄR vik­tigt. Ett bra grepp är att använda Joseph Conrad-metoden. Skildrin­gen bör­jar med havet och där ser man båten och i båten sit­ter kapte­nen. Hav, båt, män­niska. En slags inzoomn­ing.
Beskriv gatan sedan affären och därefter kvin­nan som står och tit­tar i skylt­fön­stret. Land­skapet — bondgår­den — kos­san osv.
Den för­sik­tige skriben­ten väl­jer alltid medeld­is­tans, halv­bild.
För­fattare skrev filmiskt långt innan fil­men fanns. Redan på Beowulfs tid faktiskt:

Med mjöd­kan­nor gick hän genom salen Häreds dot­ter, vän­lig mot folket, satte dryck­eskär­let i hjäl­tar­nas hand.

Först salen, sedan kvin­nan och därefter en deltalj­bild på en hjältes hand.
För att ta ett senare exem­pel, drygt tusen år senare: Björn af Kleens långa reportage från Bergsla­gen (DN 10/5 2015). Det innehåller förvå­nans­värt få scener men bör­jar ändå med en:

Det är fredag kväll i Sun­nan­sjö.
I bad­hus­förenin­gen har man som van­ligt badat bastu.
Sex kar­lar, krop­par märkta av hårt arbete i Bergsla­gens indus­tri­land­skap.
De har scham­pon­erat sig och filat ned lik­tornar. Klippt tånaglar och ätit fettsprängd Gustafskorv. Druckit 2,8:or från Spendrups, det lokala bryg­geriet.
Nu knäar en medlem på gol­vet för at rulla ihop halk­sky­d­det, en randig plastmatta.

Också en slags inzoomn­ing från byg­den till tånaglar.

PERSPEKTIVET ÄR ALLTID avgörande vid allt skri­vande, inte bara vid valet av scener. Ibland kan man plöt­sligt befinna sig mitt i en scen. En bra reporter ska ha tur.
Men en bra reporter ska också kunna förutse var det hän­der. Lär av fotograferna! De vet näm­li­gen att tillfäl­let gyn­nar den som för­berett sig.
Vid ett even­e­mang kan det vara bra att för­fly­tta sig runt för att se hän­delsen från olika vin­klar. Eller tvär­tom: bestämma sig för att skil­dra det som sker från en punkt. Kanske till och med förutbestämd. Vid Vic­to­rias och Daniels bröl­lop valde jag en bestämd kulle vid Vasamuseet där de skulle kliva ombord på slu­pen.
Plat­sen hade jag sett ut dagen innan (eller egentli­gen långt innan genom att stud­era en karta av kor­te­gevä­gen). Och mycket rik­tigt, på bröl­lops­da­gen just där på gräskullen satt några damer på en filt med cham­pag­ne­glasen i han­den.
Tom Wolfe menade i sitt man­i­fest i antolo­gin The New Jour­nal­ism (1973) att real­ism byg­ger på scen-för-scen. Den ena sce­nen skulle avlösa den andra.
Det är att från­hända sig det som en skri­vare har men inte alltid en film­regis­sör. Som skri­vare kan man växla mel­lan scener och sum­meringar. Att visa och att berätta. Show och tell.
Scener ska givetvis berätta de också men med sum­mer­ing kan man dra ihop tiden och knyta ihop scener. Det ger ett driv framåt. Sum­merin­gen är kortare, min­dre speci­fik, mer generell. Ger läsaren infor­ma­tion som inte måste förmed­las genom scener. Eller ger nöd­vändig infor­ma­tion inför en kom­mande scen.
Den amerikan­ska jour­nal­is­ten och skriv­coachen Lau­rie Hertzel ger rådet att man ska tänka på en språng­bräda: “Think of step­ping stones rather than a side­walk. The reader will fol­low you. You dont have to show them every step of the way.“
Hitta en bra bal­ans mel­lan scener och sam­man­drag, bestämma vad som pas­sar bäst för en scen och vad som bara ska sam­man­fat­tas. Inte bra med anti­n­gen eller. Man kan jäm­föra med abstrak­tion­sste­gen. Konkreta scener längst ner, abstrakt sum­mer­ing överst. En rörelse upp och ned­för ste­gen hela tiden.
Använd denna vik­tiga ingre­di­ens i skri­van­det. Bekämpa scenskräcken.

Konsten att skriva som en apa

Skriv­ideal.

NIKLAS EKDAL INLEDDE en gång en rap­port i DN från Davos så här:

”Vilken var Coca Colas bästa reklamkam­panj förra året? Ska man tro vd:n Neville Isdell var det några videok­lipp på Youtube. Inspir­erade av två nör­dar i lab­o­ra­to­rie­rockar slängde mas­sor av ung­do­mar brustablet­ter i Coca Light-flaskor, med intres­sant resul­tat.
Före­ta­gen har tap­pat kon­trollen över sina varumärken. I en Youtube-värld kan vad som helst hända, och gör det också.
För­lorad kon­troll är det under­lig­gande temat för Värld­sekonomiskt forum i Davos.”

Han klät­trade på abstrak­tion­sste­gen. Ni vet, skriv­mod­ellen där det konkreta är därnere och det abstrakta däruppe. Repetera gärna med tidi­gare blog­g­post: Här.
Från Coca Colan längst ner på ste­gen rör han sig uppåt och ger exem­plet en högre mening med det mer abstrakta, varumärken och värld­sekonomiska styrmekanis­mer.
På abstrak­tion­sste­gen för man sig från det konkreta till det abstrakta — eller tvär­tom, enligt mod­ellen: 1) kos­san Mu 2) boskap 3) jord­bruk 4) ekonomi.
Det abstrakta kräver exem­pel och det konkreta kräver sammanhang.

VISSA FASTNAR på en bestämd nivå, hög eller låg. Vi har alla träf­fat på per­soner som pratar och pratar utan att någon gång dra en generell slut­sats av vad de pratar om. ”Och då sa han… och då sa jag… och då sa hon om henne… och det var pre­cis vad jag sa till honom.“
Eller ett resere­portage som beskriver detal­jer om ankom­st­tid, avre­setid, menyer, priser, om hotell­sän­gen var hård eller mjuk och så vidare.
Rab­b­landet av fakta utan att ha för­må­gan att sätta ihop dem till en gen­er­alis­er­ing som ger dem någon mening. Sådana tex­ter läm­nar läsaren med en korg full av infor­ma­tion utan anvis­ningar om vad man ska göra med den.

ANDRA BEFINNER sig uppe i det blå där det karak­täris­tiska är vagheten, tvety­digheten och totala meningslösheter. De jagar runt i ver­bala cirk­lar, de för­lorar för­må­gan att knyta an till det konkreta. Det blir sam­man­hang losskas­tade från sina förtöjningar (exem­plen).
Man blir irrit­erad för per­so­nen berät­tar inte vad den talar om och var­för det är rel­e­vant för mig.
Det är ett sätt att tänka som man måste vara på vakt mot: det som aldrig läm­nar de högre ver­bala abstrak­tio­nen, det som aldrig pekar nedåt till lägre nivåer av abstrak­tion. Som aldrig ger konkreta exem­pel.
Även om man talar om principer kan det vara bra att förk­lara vad man talar om. Att använda ste­gen är att elim­in­era en massa non­sen­sprat. Någon på en hög abstrak­tion­snivå som kan ge ref­er­enser till lägre nivåer, pratar inte bara, han säger något.
En tredje kat­e­gori är de som sit­ter fast halvvägs uppe på ste­gen. Då kan läsaren varken se eller förstå.
Den som lanser­ade abstrak­tion­sste­gen i boken Lan­guage in action 1940 var S I Hayakawa. Han skriver: ”Den intres­sante för­fattaren, den infor­ma­tive talaren, den pre­cise tänkaren och den för­nuftiga män­niskan manövr­erar inom alla nivåer på abstrak­tion­sste­gen, rör sig snabbt och ele­gant och på ett ord­nat sätt från det högre till det lägre, från det lägre till det högre, med sin­nen så smidiga och skick­liga och vackra som apor i ett träd.”

Den nyttiga abstraktionsstegen

EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kul­tur­sida som hand­lade om hur man över­sät­ter poesi från dan­ska till sven­ska. Det var säk­ert ett intres­sant ämne, prob­lemet var bara att det inte fanns ett enda exem­pel i hela tex­ten.
Man ville läsa om prob­le­men med just de och de raderna och hur man ska över­sätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teo­retisk förk­lar­ing till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gån­gen hörde begrep­pet ”abstrak­tion­sste­gen” på en föreläs­ning av Roy Peter Clark  under en kon­fer­ens om Nar­ra­tive writ­ing på Har­vard.
Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute har tagit upp begrep­pet som en del i jour­nal­is­tiskt skri­vande. Han kallar abstrak­tion­sste­gen för en av de mest använd­bara mod­ellerna för skri­vande som någon­sin upp­fun­nits.
Det var den amerikanske skriben­ten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begrep­pet ”The Lad­der of abstrac­tion” i sin bok Lan­guage in Action, redan 1940.
Abstrak­tion­sste­gen låter som en väldigt kom­plicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en gan­ska enkel mod­ell som innehåller ett vik­tigt tänkande i allt skri­vande. Högst upp på ste­gen finns det abstrakta och längst ner det fak­tiska. Ned­erde­len står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blod­fläckarna, den stinkande tub­sockan, den blöta akter­tam­pen, skift­ny­ck­eln och pärl­hals­ban­det. Det appellerar till känslor.
Högst upp på ste­gen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som fri­het, demokrati, jäm­likhet, inte­gra­tion. Ord som strä­var efter en högre mening, som appellerar till intellek­tet.
Diskus­sioner enbart på den högre nivån är ofta inte kon­struk­tiva, de leder runt i cirk­lar efter­som delt­a­garna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med fri­het?
De behöver föst kliva ner för att konkre­tis­era.
Felet med DN:s kul­tur­ar­tikel var att för­fattaren enbart befann sig överst på abstrak­tion­sste­gen. Goda skriben­ter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på ste­gen säger: ”Ge exem­pel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad bety­der detta? Ge sam­man­hang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tid­ning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra tim­mar lång hjärt­trans­plan­ta­tion.”
Ordet ”hjärta” är på ste­gens bot­ten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på ste­gen. Sådana rörelser uppåt ste­gen ska­par ett lyft till en högre alti­tud.
En varn­ing bör utfär­das för ste­gens mittdel. Här finns det lud­diga: byråkrat­språk, teknokratut­tryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som veder­börande, förhan­den­varande, prob­lematik, häl­sokom­mu­nikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skriben­ten antagli­gen fast i mit­ten på ste­gen.
Vi använ­der ofta abstrak­tion­sste­gen i nyhet­srap­por­terin­gen. När vi till exem­pel skriver om en skat­te­höjn­ing och har en inter­vju med en drab­bad män­niska som ”case” (hem­ska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det jour­nal­is­tiska arbetet måste sitta i ryg­gmär­gen.
Frå­gan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kom­mer att handla om.