SCENER ÄR SMÅ ELLER stora händelser som hjälper den stora berättelsen. De kan ha utspelats framför reporterns ögon men kan också vara något återberättat, efterkonstruerat. En scen rör sig för det mesta i kronologisk ordning. Men man kan stanna mitt i en scen och backa, ge en bakgrund: Hur hamnade hon här? Varför har han en pistol i fickan? Sedan fortsätter scenen. Tricky, men värt att pröva.
Vilka scener man använder bör vara genomtänkt. Det slentrianmässiga användandet har vi redan talat om (se första posten i kategorin “3.Byggstenar Start-Slut”).
Scener är människor och action, dialog och detaljer. Det ställer höga krav reporterns research. Det är viktigt att notera mycket detaljer och se hela miljön, lyssna på vad som sägs — och hur.
Det ligger nära till hands att tänka som en filmare: kamerans placering, vinkel, närbild, åkning, zoom, ljus och ljud. Man kan skildra scenen ovanifrån eller vara mitt i händelsen. Syftet är att göra scenen levande med action, känslor och detaljer.
Och precis som man använder talande detaljer, används också en scen för att beskriva, förtydliga något. Både filmaren och skribenten måste kunna motivera varför just denna scen finns just här: placera miljön, introducera personer, skapa stämning, bakgrund…
Alla scener måste alltid ha en uppgift, göra ett jobb i texten.
PERSPEKTIVET ÄR viktigt. Ett bra grepp är att använda Joseph Conrad-metoden. Skildringen börjar med havet och där ser man båten och i båten sitter kaptenen. Hav, båt, människa. En slags inzoomning.
Beskriv gatan sedan affären och därefter kvinnan som står och tittar i skyltfönstret. Landskapet — bondgården — kossan osv.
Den försiktige skribenten väljer alltid medeldistans, halvbild.
Författare skrev filmiskt långt innan filmen fanns. Redan på Beowulfs tid faktiskt:
Med mjödkannor gick hän genom salen Häreds dotter, vänlig mot folket, satte dryckeskärlet i hjältarnas hand.
Först salen, sedan kvinnan och därefter en deltaljbild på en hjältes hand.
För att ta ett senare exempel, drygt tusen år senare: Björn af Kleens långa reportage från Bergslagen (DN 10/5 2015). Det innehåller förvånansvärt få scener men börjar ändå med en:
Det är fredag kväll i Sunnansjö.
I badhusföreningen har man som vanligt badat bastu.
Sex karlar, kroppar märkta av hårt arbete i Bergslagens industrilandskap.
De har schamponerat sig och filat ned liktornar. Klippt tånaglar och ätit fettsprängd Gustafskorv. Druckit 2,8:or från Spendrups, det lokala bryggeriet.
Nu knäar en medlem på golvet för at rulla ihop halkskyddet, en randig plastmatta.
Också en slags inzoomning från bygden till tånaglar.
PERSPEKTIVET ÄR ALLTID avgörande vid allt skrivande, inte bara vid valet av scener. Ibland kan man plötsligt befinna sig mitt i en scen. En bra reporter ska ha tur.
Men en bra reporter ska också kunna förutse var det händer. Lär av fotograferna! De vet nämligen att tillfället gynnar den som förberett sig.
Vid ett evenemang kan det vara bra att förflytta sig runt för att se händelsen från olika vinklar. Eller tvärtom: bestämma sig för att skildra det som sker från en punkt. Kanske till och med förutbestämd. Vid Victorias och Daniels bröllop valde jag en bestämd kulle vid Vasamuseet där de skulle kliva ombord på slupen.
Platsen hade jag sett ut dagen innan (eller egentligen långt innan genom att studera en karta av kortegevägen). Och mycket riktigt, på bröllopsdagen just där på gräskullen satt några damer på en filt med champagneglasen i handen.
Tom Wolfe menade i sitt manifest i antologin The New Journalism (1973) att realism bygger på scen-för-scen. Den ena scenen skulle avlösa den andra.
Det är att frånhända sig det som en skrivare har men inte alltid en filmregissör. Som skrivare kan man växla mellan scener och summeringar. Att visa och att berätta. Show och tell.
Scener ska givetvis berätta de också men med summering kan man dra ihop tiden och knyta ihop scener. Det ger ett driv framåt. Summeringen är kortare, mindre specifik, mer generell. Ger läsaren information som inte måste förmedlas genom scener. Eller ger nödvändig information inför en kommande scen.
Den amerikanska journalisten och skrivcoachen Laurie Hertzel ger rådet att man ska tänka på en språngbräda: “Think of stepping stones rather than a sidewalk. The reader will follow you. You dont have to show them every step of the way.“
Hitta en bra balans mellan scener och sammandrag, bestämma vad som passar bäst för en scen och vad som bara ska sammanfattas. Inte bra med antingen eller. Man kan jämföra med abstraktionsstegen. Konkreta scener längst ner, abstrakt summering överst. En rörelse upp och nedför stegen hela tiden.
Använd denna viktiga ingrediens i skrivandet. Bekämpa scenskräcken.