I BÖRJAN PÅ 80-TALET gick jag en reportagekurs på Fojo, bland annat med Ameila Adamo som då var featurechef på Aftonbladet. Kursledaren kom från Norge och hette Jo Bech-Karlsen. Det var han som lärde mig att reportaget i första hand inte är en stilistisk övning för de litterärt begåvade utan en arbetsmetod.
Bech-Karlsen har skrivit mycket klokt om reportaget som genre. Hans senaste bok heter Åpen eller skjult och syftar på berättaren i en text. Den är kritisk till mycket inom det litterära reportaget, särskilt den amerikanska varianten som i Norden främst anammats i Danmark. Bech-Karlsen menar att man inte kritiklöst kan använda fiktionens språkliga verktyg utan att det påverkar den verklighet man ska berätta om.
Det berättande reportaget rör sig i gränslandet mellan journalistik och skönlitteratur. På senare tid har det motsatta också diskuterats, där författare lånar från journalistiken, gör research och skriver en roman som bygger på verkliga händelser.
Gränsen mellan fiktion och verklighet har blivit flytande. Men, anser Bech-Karlsen, hybrider fungerar bättre inom litteraturen än inom journalistiken. Inom den senare är fakta och sanningskrav det väsentliga. Läsaren måste lita på reportern.
När Tom Wolfe introducerade begreppet New Journalism 1973 fanns fyra grundtekniker: 1) Scen-på-scen 2) Fullständig dialog 3) Tredje person 4) Symboliska detaljer.
För Jo Bech-Karlsen är det mest kontroversiella användandet av tredje person. Då gömmer sig berättarrösten för läsarna och skapar en illusionsvärld som inte hör hemma inom journalistiken, menar han. Det kan till förväxling likna fiktion.
Tolkad verklighet framstår som riktig verklighet. Det uppstår en situation där allt flyter. Skribenten vill heller inte ha något illusionsbrott med pratminus eller kritiskt resonemang kring källor.
DEN HOLLYWOOD-DRAMATURGI som används i dessa sammanhang är extremt konfliktstyrd. Här krävs hjältar och skurkar. Risken för att både godheten och ondskan överdrivs är överhängande.
Den som är skurk i dramat demoniseras. Personframställningen blir förenklad. Tv-dokumentären har gjort demoniseringen till grundform, anser Bech-Karlsen: “God journalistik kan stå i konflikt med god etik.“
Det finns liten plats till bakgrund, fakta, och vidgade vyer och samhälleligt sammanhang. Verkligheten beskrivs endimensionellt utan den komplexitet som alltid finns.
Fördelen med öppen reportageform, med ett tydligt jag i berättelsen, är att det inte råder någon tvekan om var rösten kommer ifrån. Skribenten kan också vara öppen kring det som är osäkert i framställningen och låter läsaren göra sina egna bedömningar.
Den amerikanska formen narrative writing har tydliga tendenser att sammanblanda fiktion och fakta. Därför är den främmande för den nordiska reportagetraditionen, skriver Bech-Karlsen. Och den sätter journalistikens egenart på sin spets: fiktionsspråk kan strida mot journalistikens dokumentära program, och skillnaden mellan verklighet och fantasi blir luddigt. Det gör något med innehållet och med läsarna.
Mer om Jo Bech-Karlsens kritik i nästa inlägg.