Mo Yan
ÅRETS NOBELPRIS i litteratur gick till den kinesiske författaren Mo Yan, ”som med hallucinatorisk skärpa förenar historia, saga och samtid.”
Hallucinatorisk skärpa? Kan man vara både och? Är det inte lite flummigt med hallucinationer?
Nej, synvillor, inbillningar och illusioner kan vara skarpa. I synonymordboken står det för hallucinatorisk: synsk, visionär, gäckande, overklig, illusorisk.
Så här börjar romanen Vitlöksballaderna, i översättning av Anna Gustafsson Chen:
- Jag sjunger om maj 1987 då ett brott inträffade i Paradiset. Polis strömmade till från alla håll och häktade nittiotre män av folket. Några dog, andra spärrades in; när ska folket få se rättvisans blå himmel igen?
Meningen i mitten skulle kunna vara klippt ur en nyhetsingress. Den är skarp. 93 män häktades vid en polisrazzia.
Men ”sjunger om” och ”rättvisans blå himmel” är knappast någon nyhetstext. Det är här det illusoriska kommer in. Vi dras in i något som är större än verkligheten.
Mo Yan verkar vara en författare som tycker om att glida in och ut ur verkligheten och in och ut ur roller. Så här skriver Kerstin Johansson i sin recension i Helsingsborgs-Dagblad av Mo Yans senaste bok på svenska, ”Ximen Naooch hans sju liv”:
”Författaren själv är närvarande i sitt verk och emellanåt kliver han in i handlingen i en biroll. T ex kan man få läsa att ´samma dag föddes också den lille rackaren Mo Yan,´ eller ´det var precis som Mo Yan har beskrivit det i Den svarta åsnan´. Mo Yan är också befriande självironisk. Så här kan det stå i texten: ´Nu, min vän, ska jag berätta vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet´.“
Det tycks handla om sanningen bortom fakta. 93 män. Men också rättvisans blå himmel.
Kanske skulle vi förhålla oss lite djärvare till fakta även inom journalistiken. Vara lite mer hallucinatoriska. Fakta är det som har hänt, men behöver nödvändigtvis inte vara sanningen.