ÅRETS NOBELPRISTAGARE i litteratur kom in från en helt annan dörr än alla hade väntat sig. Som David Remnick skriver i The New Yorker: “God is a colossal joker, isn’t She?“
Som vanligt finns missbelåtna kritiker — de finns alltid. Men man kan inte kritisera svenska akademin för vilka de inte ger priset. Listan på kvalificerade kandidater är lång och bara en får priset varje år.
Däremot kan man ifrågasätta om den belönade är kvalificerad. I Bob Dylans fall går det inte att avfärda honom med att han är musiker. Som många redan sagt finns det gott om litteratur som inte i första hand är skriven för att läsas: Homeros, Sapfo, Bellman — och Winston Churchill fick priset bland annat för sina tal.
Blir Frödings lyrik sämre av att den tonsatts? Karin Boyes? Utan sina texter vore Bob Dylan en hyfsad låtmakare. Hans poesi tål en granskning med de största.
The guilty undertaker sighs
The lonesome organ grinder cries
The silver saxophones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you …
I want you, I want you . . .
I vanliga fall betonar litteraturvetare vikten av att inte låta författaren stå ivägen för texterna (se mitt förra blogginlägg om Ferrante). Nu talar många om Dylan som en genre och att akademin har breddat begreppet litteratur. Det är ju nonsens. Bob Dylan är en poet. Gå till texterna innan ni kritiserar valet av nobelpristagare!
Och han har faktiskt skrivit böcker också, romanen Tarantula 1971 och den självbiografiska Memoarer del:1 2004, översatt av Mats Gellerfelt.
Dylan skriver om mänsklighetens stora frågor, den språkliga kreativiteten öppnar sig mot vårt inre och de episka inslagen är drabbande (The Ballad of Hollis Brown).
Nu vevas den kända filmen till låten Subterranean Homesick Blues där Dylan slänger lappar med ord ur sången: Homesick, Pavement, Government… Och vem står i bakgrunden? Allen Ginsberg. Det är i beatnik-traditionen med Ginsburg, Burroughs och Ferlinghetti som Bob Dylan har sina litterära rötter.
SÅ NÅGRA ORD om att intervjua Bob Dylan. Det är ingen lätt sak har det visat sig genom åren. Hans enstaviga svar är legio.
Men då och då bryter han ut i klarhet. David Remnick påminner om en intervju förra året:
These songs of mine, they’re like mystery stories, the kind that Shakespeare saw when he was growing up. I think you could trace what I do back that far. They were on the fringes then, and I think they’re on the fringes now. And they sound like they’ve been on the hard ground.
Värre har det gått för andra som ställt frågor till Dylan. En av dem kan lätt kvalificera sig till punkt nummer tre i intervjuandets sju dödssynder enligt John Sawatsky. Nämligen “Överlastade frågor”.
När Bob Dylan kom till Stockholm någon gång på 60-talet hejdades han på flygplatsen av en svensk journalist som ställde denna fråga:
“A major part of your audience belong to your own generation I think and I don´t think it would be intierly wrong to assume that they are driven to your concerts by a certain element of nostalgia. But when you sing your old songs you sing them in new versions. Is that an effort from your part to avoid beeing caught by nostalgia. Do you want to avoid overinterpretations by singing your old songs in new versions?“
När äntligen frågetecknet dök upp svarade Bob Dylan: “Yeah”.
Sedan lämnade han snabbt platsen.