IBLAND KAN MAN få för sig att det bara är en massa ord man skriver, utan att tänka på att de betyder något.
Valet av ord kan faktiskt vara avgörande. Tänk efter, de som skriver bra har också ett bra ordförråd och har förmågan att använda rätt ord vid rätt tillfälle.
Rätt ord är viktigt. Man måste mena vad man skriver. Krav på klart språk tvingar skribenten till ett gott förarbete.
Att till exempel hålla i sitt eget språk och inte låta andra ta över det. Det finns nämligen många slags språk som, likt datavirus, bara väntar på att få ta över en reporters: maktspråk, affärsspråk, byråkratspråk, modeord, anglicismer.
Bildspråk används inte så ofta i den vardagliga journalistiken. Kanske kunde vi bli lite djärvare här.
Läs poesi! Det är min uppmaning. Poesi är ord som kokats ner till ett koncentrat, precis som en god sås.
”Anonyma som riskorn” är en bra liknelse som jag varit glad över om jag kommit på själv. Men man är ju ingen Tranströmer.
En annan fin liknelse hittade jag i en liten Pixi-bok för barn: ”Båten gled fram som ett strykjärn på en blå gardin”. I stället för det där utslitna salsgolvet.
Ord kan tappa sin kraft. De blir som slitna växelmynt, till slut ser man inte vad de är värda.
Tag Archives: byråkratspråk
Att tänka på vid textredigering
- Titta först på det stora: dispositionen.
- Ifrågasätt uppgifterna. Hur vet jag detta?
- Kör stavningsprogrammet. Kolla namnen.
- Leta upprepningar. Använd synonymordbok.
- Leta syftningsfel.
- Var särskilt uppmärksam på avsnitt du skrivit om; inga kvarglömda eller felaktigt böjda ord.
- Utgångar efter pratminus.
- Hänger meningar med bisatser ihop? De ska kunna läsas utan bisatser.
- Se upp med byråkratspråk, affärsspråk, modeord, anglicismer mm.
- Hänger det frågor i luften? Lämna inte läsaren i sticket. Fullfölj det som påbörjats.
- Stryk ovidkommande detaljer och andra språkliga infall.
- Håll för sista meningen. Är den nödvändig?
- Revidera inte under skrivandet.
- Läs med en ”fiendes” ögon.
Den nyttiga abstraktionsstegen
EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kultursida som handlade om hur man översätter poesi från danska till svenska. Det var säkert ett intressant ämne, problemet var bara att det inte fanns ett enda exempel i hela texten.
Man ville läsa om problemen med just de och de raderna och hur man ska översätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teoretisk förklaring till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gången hörde begreppet ”abstraktionsstegen” på en föreläsning av Roy Peter Clark under en konferens om Narrative writing på Harvard.
Roy Peter Clark på Poynter Institute har tagit upp begreppet som en del i journalistiskt skrivande. Han kallar abstraktionsstegen för en av de mest användbara modellerna för skrivande som någonsin uppfunnits.
Det var den amerikanske skribenten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begreppet ”The Ladder of abstraction” i sin bok Language in Action, redan 1940.
Abstraktionsstegen låter som en väldigt komplicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en ganska enkel modell som innehåller ett viktigt tänkande i allt skrivande. Högst upp på stegen finns det abstrakta och längst ner det faktiska. Nederdelen står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blodfläckarna, den stinkande tubsockan, den blöta aktertampen, skiftnyckeln och pärlhalsbandet. Det appellerar till känslor.
Högst upp på stegen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som frihet, demokrati, jämlikhet, integration. Ord som strävar efter en högre mening, som appellerar till intellektet.
Diskussioner enbart på den högre nivån är ofta inte konstruktiva, de leder runt i cirklar eftersom deltagarna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med frihet?
De behöver föst kliva ner för att konkretisera.
Felet med DN:s kulturartikel var att författaren enbart befann sig överst på abstraktionsstegen. Goda skribenter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på stegen säger: ”Ge exempel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad betyder detta? Ge sammanhang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tidning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra timmar lång hjärttransplantation.”
Ordet ”hjärta” är på stegens botten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på stegen. Sådana rörelser uppåt stegen skapar ett lyft till en högre altitud.
En varning bör utfärdas för stegens mittdel. Här finns det luddiga: byråkratspråk, teknokratuttryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som vederbörande, förhandenvarande, problematik, hälsokommunikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skribenten antagligen fast i mitten på stegen.
Vi använder ofta abstraktionsstegen i nyhetsrapporteringen. När vi till exempel skriver om en skattehöjning och har en intervju med en drabbad människa som ”case” (hemska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det journalistiska arbetet måste sitta i ryggmärgen.
Frågan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kommer att handla om.