DET VERKAR RÅDA rena paniken bland de stora morgontidningarna. Man fullkomligt överöses med lockande prenumerationserbjudanden. Tala om köparens marknad.
Vi har just nu en gratismånad med GP. Eller var det två? Den fortsätter att komma. Sedan tidigare har vi även SvD på helgen i en löpande tremånadersprenumeration.
Härom dagen fick vi en räkning på 703 kronor för nästa period. Samtidigt dimper det ner tre (!) olika erbjudanden, samtliga 7-dagars papper och digitalt:
* Gratis i en månad.
* 5 veckor för 50 kronor.
* 10 veckor för 299 kronor.
Dessutom ringer en telefonförsäljare och erbjuder 10 helger för 399 kronor (i ett av postutskicken kostar 10 helger 199 kronor!).
Kan detta vara annat än panikåtgärder för att fånga in läsare? Vem betalar en helårsprenumeration på Svenskan? Det finns liksom ingen anledning.
Givetvis sa jag genast upp den löpande helgprenumerationen. Byter ut räkningen på 703 kronor mot en 7-dagarstidning i en månad för 0 kronor i den fasta förvissningen om att efter den månaden kommer nya lockande erbjudanden.
Om man som oss kan tänka sig att växla mellan SvD, DN och GP är det bara att sitta och vänta.
En annan telefonförsäljare erbjöd DN i ett halvår: “Kostar bara 272 kronor”. Det visade sig förstås vara i månaden när man frågade närmare.
En ordinarie DN-prenumeration ett halvår kostar på hemsidan 3.273 kronor, 545 per månad. Men när jag ringer kundtjänst och frågar får jag genast en rabatt på 25 procent (819 kronor billigare), alltså 409 kr/mån.
Dessutom kom ett erbjudande på posten om DN i en månad för 99 kronor (ordinarie pris anges till 592 kr — var de nu fått den siffran ifrån, den borde vara lägre). Man kan också få DN digitalt i tre månader för 99 kronor. SvD erbjuder tio veckor för samma pris.
Det vore intressant att veta hur stor del av upplagorna som är “luft”, som man sa förr om rabatterade prenumerationer.
Erbjudanden haglar och tidningsläsarna behöver bara sitta och avvakta. Just nu väntar vi på att GP ringer upp, för det gör de snart. Papperstidningen har aldrig varit billigare.
Tag Archives: dn
SPRÅKBRÅK: Journalistiska förhörsmetoder
NÄR EN REPORTER ska ställa någon till svars blir det inte sällan ren konfrontation. En kommunikationskollision. Den grundläggande frågan glöms ofta bort: varför ställer vi frågor?
Jo, för att få svar. För att få information. Vi vill veta hur det ligger till. Då är inte konfrontation alltid den bästa metoden.
Jag tänkte på det i helgen när jag läste Anna Bodins (bilder av Nicklas Thegerström) intervjuer i DN med tre poliser som varit förhörsledare i uppmärksammade erkännanden: Jackie Arklöw, Göran Lindberg och Fabian Bengtssons kidnappare.
Det finns många likheter mellan polisens förhör och våra intervjuer. Men förstås också stora olikheter. Polisen kan själv bestämma när förhöret ska hållas, vi måste ofta övertala. Men situationens psykologi är likartad.
Respekt och förtroende var DN-polisernas gemensamma nämnare för att få ut så mycket information som möjligt av förhören.
Ing-Marie Hägglund (Arklöw) poängterar att hon först och främst är där för att lyssna på den misstänktes historia. Och är tydlig med att hon aldrig tar emot information under bordet
Det talas i intervjuerna också om att fördöma brott men aldrig fördöma människan som har begått det. Något man kan fundera på som journalist också. Det är inte alltid vi låter fakta tala för sig själva, vi vill gärna på ett övertydligt vis även tala om hur skurkaktig skurken är. Och glömmer den gyllene regel: det är inte reportern som ska bli förbannad, det är läsaren/tittaren.
I tv vill man, inte helt förvånande, ha bra tv. Reporterteamet som står i en reception och kräver att få tala med chefen men blir utkörda har nästan blivit en genre i sig.
Och om nu till äventyrs chefen ställer upp kastas frågorna som piskrapp i ansiktet och om de önskade svaren uteblir kastas samma frågor fram igen och igen. Alternativet i en sådan situation är att ställa frågorna på ett annat sätt, att backa och tänka om.
Det har hänt mer än en gång att jag tänkt så här: den reportern ville inte ha någon information, den reportern ville bara ha “bra tv”. Detta kan också gälla skrivande reportrar.
Förhoppningsvis är makthavaren vid det laget redan avklädd genom gedigen research och fakta. “Tuffa” frågor tillför oftast inte mycket i sak. De är dessutom lätta att slingra sig förbi.
Lampan i ansiktet är ett sätt. Det finns också andra.