JAG HAR HÖRT reportrar säga att ett pratminus måste vara ordagrant återgivet. Då tänker jag att de måste antingen ha ett extremt gott minne, vara hejare på att anteckna snabbt (och samtidigt läsligt) eller alltid använda bandspelare, även när det är bråttom.
För hur kan de annars citera ordagrant? Till saken hör att de ändå måste redigera i citaten. Det går inte att skriva exakt vad folk säger med alla “öh… äääh…som sagt var…vad heter det.…“
Och hur gör de om svaret lämnas på engelska? Det måste översättas, men även ett svenskt svar kanske måste översättas för att göra det begripligt för läsaren.
De flesta håller nog med om att pratminus inte behöver vara något exakt citat och man kan till och med lägga ihop två svar till ett.
Men en intervjuad person ska kunna känna igen sig i ett pratminus, även om det inte var just de exakta orden i den exakta ordningen. Sedan händer det förstås att folk vill dementera trots att de inte är felciterade, men det är en annan femma.
Om man vill markera att det var precis så här personen sa, så lägger man ett exakt citat inom citattecken. Pratminus och citattecken ger olika signaler till läsaren.
DET SVÅRA ÄR inte att skriva vad de säger, det svåra är att få dem att säga något bra. Det finns förvisso musslor och sådana som inte kan prata i fullständiga meningar men om det är magra citat i anteckningsboken är det oftare reporterns eget fel. Kvaliteten på pratminusen hänger på vilka frågor som ställs.
Det går dock att förbättra dem redan under intervjun. Fråga: “Vad var det du sa? Jag förstod inte riktigt. Vad du säger är alltså…“
Ibland kan ett uttalande vara helt fantastiskt, roligt, spännande, träffsäkert. Men när man börjar skriva upptäcker man att det inte har något med ämnet att göra.
Ett vanligt och fullt förståeligt fel är att på något sätt, en P3-övergång eller någon annan krystad formulering, ändå försöka få med citatet. Här måste man vara hård. Ställ frågan “Vad handlar det här om?” Passar inte pratminuset så: Adios!
Det går kanske att spara till en annan gång. Som någon sa: “Vilken idiot som helst kan plocka bort en dålig rad ur en dikt, det krävs ett riktigt proffs att plocka bort en bra rad.”
VID STÖRRE JOBB har man ofta pratat med många personer. De kan lätt bli för många i en text. Man vill ju inte att läsaren ska drabbas av någon namnkatalog à la Dostojevskij-romaner. Ju kortare text desto färre personer.
Jag brukar göra en casting: vilka ska få vara med? Två, tre stycken kanske. De andras uppgifter kan vara med utan pratminus.
Detta är viktigt att bestämma innan man skriver. När man väl plockat in en person i texten är det svårare att göra sig av med den.
Jag skulle rekommendera så få personer som möjligt. Det är alldeles för många som får säga för mycket i tidningarna. En text blir generellt bättre om den inte bara bygger på pratminus.
Jag vill inte enbart läsa vad tränarna tyckte om matchen, jag villl ha en analys av sportreportern.