ETT AV DE BÄSTA inter­vju­tipsen som finns är att ställa så kallade dumma frå­gor. Tänk att ni sit­ter på en presskon­fer­ens och inte rik­tigt fat­tar de där ekonomiska resone­man­gen som någon expert drar igenom. Men ni vill inte rik­tigt avs­löja er okun­skap. Så är det någon kol­lega som ställer den där för­lösande frå­gan: ”Men hur menar du? Kan du förk­lara lite bät­tre?”
Det var fler som inte förstod.
En gång var jag inne i Hal­land­sås­tun­neln för ett reportage. På väg ut fun­der­ade jag på hur de bär sig åt när de bor­rar från två håll för att inte missa varan­dra, så att den ena tun­neln ham­nar ovan­för eller bred­vid den andra.
Jag ställde denna ”dumma fråga” till infor­matören och fick ett jät­tein­tres­sant svar. Det visade sig att det fanns ett helt team vars enda uppgift var att göra sådana beräkningar. Ett bra upp­slag!
Jag brukar kalla ”dumma frå­gor” för grundläg­gande frå­gor, alltså: Hur gör ni egentli­gen? Var­för då? Hur vet du det?
Ofta blir det väldigt intres­santa svar.
Här ett annat exem­pel från min förre kol­lega på GP Ulf Johan­son som en gång inter­vjuade en blåsare i Göteborgs-symfonikerna.
Behöver man gå på gym och träna för att orka med två och en halv timma Stravin­skij?
- Ja, det behövs, skrat­tar Kjell. Stråkarna till exem­pel har det tungt med sina instru­ment. Och man måste värma upp ordentligt.
- Man blir både fysiskt och psykiskt trött. Man måste sitta och räkna hela tiden, och så har man en liten ton­plutt ”popp” som man ska peta in.
Lyd ett gott råd: ställ så många dumma frå­gor ni kan!