DE DRAMATISKA land­skapen i Norge anses ibland vara orsaken till det lilla lan­dets stora lit­ter­atur. Utsik­ten från trap­pan till Jon­sereds her­rgård ut mot sjön Aspen med de höga bergsklip­porna på ena sidan, lik­nar en norsk fjord.
Miljön är lad­dad med skildringar från his­to­rien. Men också från idag. Där­för var plat­sen för tis­da­gens sem­i­nar­ium om den berät­tande jour­nal­is­tikens häl­sotill­stånd väl vald.
Jon­sereds her­rgård är uni­ver­sitetets möte­s­plats för tankeut­byte och här utbyttes tankar kring reportagets ställ­ning i dagens minst sagt förän­derliga medievärld.
“Berät­telser” är dagens mod­e­ord. Poli­tiker har sin berät­telse om till­stån­det i lan­det. Reklam­makarna skriver spän­nande berät­telser om varumärken. Till och med hotell och restau­ranger ska ge sina gäster en berät­telse. Men det har förstås fun­nits län­gre inom jour­nal­is­tiken.
Den som myn­tade begrep­pet på sven­ska, mediepro­filen Sören Lars­son, fanns på plats med sin bok Berät­tande jour­nal­is­tik från 1994 i port­föl­jen.
Kristina Lund­gren, docent i jour­nal­is­tik på Södertörns högskola, inledde med att bät­tra på den his­to­rielöshet kring det berät­tande reportaget som finns. Sverige har många goda företrä­dare inom gen­ren. Hon har själv skrivit en avhan­dling om en av dem, Bang.
Framgångssagan dog när tv kom. Man kan väl ändå säga att gen­ren har repat sig.
Det talas mycket om pap­per­stid­nin­gens död, menar Kristina Lund­gren, men det kanske hand­lar om själva jour­nal­is­tikens över­lev­nad.
Marie Bran­ner är en av lan­dets främ­sta reportageskriben­ter, vinnare av stora jour­nal­ist­priset och lärare på JMG. Hon kände att det hände något kring 2005.
– Vi ham­nade i livsstil­sträs­ket! Allt skulle bara handla om njut­ning och det blev allt svårare att sälja in van­liga reportage.
Så vände det plöt­sligt igen och alla skulle ha per­son­porträtt. I dag frå­gas det efter berät­telser som kom­mer när­mare.
Denna förän­dring bekräf­tades av Tobias Reg­nell, vd och för­lagsredak­tör på Filter och Off­side, som avs­lö­jade var­för de fick sådana framgån­gar med sina reportagetid­ningar redan från bör­jan.
När de star­tade var de helt enkelt ensamma på plan. Denna sit­u­a­tion varade fram till 2010, då det skedde en snabb omställ­ning. Berät­telser och analyser fick allt större plats i pap­per­stid­ningarna. De sågs som pap­perets chans att spela en roll i framti­den.
Där­för finns det också anled­ning att se ljust på det berät­tande reportagets ställ­ning, vilket var den van­li­gaste menin­gen bland sem­i­nar­iedelt­a­garna.
En lite dys­trare spå­dom var att det kanske blir så att dags­pressen delas upp i kvalitet­s­press med begrän­sade upplagor och pop­ulär­press, där den förra har berät­tande reportage men inte den senare.
Diskus­sio­nen som följde hand­lade mycket om utbild­ning. JMG:s nyhets­drillande borde ha mer plats för kon­sten att berätta. Det finns också en okun­skap på redak­tion­erna och från­varo av mod, sas det.
Kanske borde en utbild­ningsin­sats genom­föras för cheferna på redak­tion­erna också. Där sak­nas det idag mycken kun­skap om vad berät­tande tekniker och vad reportage­for­men kräver.
Syn­punk­ten fram­fördes även att unga jour­nal­is­ter inte hin­ner mogna som skriben­ter när de stres­sar runt på kort­tidsvikariat.
Det talades även mycket om vad berät­tande jour­nal­is­tik är. Nar­ra­tive writ­ing kallas det i anglosaxiska län­der, medan man i Europa talar om lit­ter­ary jour­nal­ism.
Reportageskri­vande kräver både talang och metod. Gen­ren lånar grepp från skön­lit­ter­a­turen och det är mycket som är konkret som att skriva i scener, dialoger, berät­tande detal­jer och med en genomtänkt dra­maturgi.
Dagens snabba nyheter är för det mesta halva his­to­rier, om ens det. De beskriver vad som hänt men inte vad som ledde fram till hän­delsen. Detta är något som Fil­ter tar fasta på i sina reportage.
Den per­son­liga rösten är en vik­tig ingre­di­ens i allt reportageskri­vande. Sedan kan man orda rätt länge om hur man ska definiera just berät­tande jour­nal­is­tik.
Själv bidrog jag till förvir­relsen med att ref­er­era medieforskaren Jo Bech Karlsens kri­tik mot den amerikan­ska “nar­ra­tive writ­ing” som han menar ofta är mer skön­lit­ter­atur än jour­nal­is­tik. Jag kom­mer senare att skriva mer här om Jo Bech Karlsens fjord­djupa  granskn­ing.
Han är från Norge.