GRÄVGRUPPER I ALL ära men vilken nyhetsredaktion blir först med en storygrupp? Vilken dagstidning blir först med att inse kraften i den berättande journalistiken, även i det dagliga nyhetsarbetet?
Många har sedan länge insett att en tidning behöver någonting mer än den torra, lidelsefria rösten i nyhetsartiklar — en text som alla utbildade journalister kan skriva med ryggraden. Den andra rösten får ofta den växande skaran av krönikör stå för.
Men den rösten borde också få plats i nyhetstexterna. Det är en röst som kommer närmare läsarna (som inte talar till varandra i den tonen nyhetstexten förmedlar). Hur en nyhetstext ska skrivas är förbunden med ett snävt regelverk men utrymmet medger ändå något mer. Det finns plats för en röst som är både auktoritativ och medkännande.
Det handlar om att ge utrymme för en, två, tre eller flera dokumenterat välskrivande reportrar som kan ge historierna bakom rubrikerna, bakom siffrorna, bakom besluten.
Nyhetstexter ger bara ytan. Analyser? Ja, de ger djup men där finns för det mesta inga människor. Krönikor? Ja, de ger känslor och andra perspektiv men de som skriver dem är ofta inte med när det händer. Allt för många krönikörer sitter på kammaren och skriver när de borde vara ute tillsammans med nyhetsreportrarna.
Att skriva berättande reportage är förstås inget nytt, genren är lika gammal som tidningarna. Okej då, ännu äldre: hällristningarna, bibeln, runstenarna.
Och det har alltid funnits reportrar som har en förmåga att se historier som andra inte ser. De som prata med främlingar, läser anslagstavlor, äter lunch ensamma (för att kunna tjuvlyssna), ser konflikter innan de hunnit inträffa, fångar uppslag i sin egen vardag, hellre pratar med personer i närheten av viktiga människor än de viktiga människorna själva, inser att bakom varje beslut finns en förhistoria, frågar sig vem som gör smutsjobben ingen vill ha, lämnar ut sitt telefonnummer.
Det nya skulle kunna vara att öppet deklarera att nu ska vi satsa på den här typen av journalistik. Vi skapar en grupp som får till uppgift att ge läsarna, just det: läsning.
Jag är medveten om att det finns ett stort hinder för berättande nyhetsjournalistik: redaktionsledningar som inte har förståelsen för berättandets stora dynamik och dess påverkan på tidningens läsare. De har troligtvis inte ens ett hum om vad berättande journalistik är för något eftersom de mest sysslar med ekonomi, upplagor och webbstatistik.
Men hallå! Om jag avslöjar att ni faktiskt kan koppla ihop alla dessa ämnen med berättande journalistik så borde ni förstå.
Läsare kallas så därför att de läser och de vill ha läsning och med läsning menar jag fördjupande blodfyllda verklighetsskildringar om människor som läsarna själva kan identifiera sig med. Historier där andra än de vanliga maktmänniskorna kommer till tals.
Och om tidningen satsar på detta material kommer upplagan att höjas och ekonomin att bli bättre. Detta kan jag givetvis inte bevisa men, tro mig, ni har inte råd att chansa genom att avstå.
Och tänk vilka fantastiska möjligheter det finns för berättande reportage på webben! Förutom texten: bildspel, grafik, musik…
Filmaren Stefan Jarl har en ledstjärna för sitt arbete: “I första hand ge röst åt dem som ingen har, att skildra verkligheten utan skygglappar, krossa vanföreställningar och fördomar, förhindra myter och desinformation, och medverka till förändring.“
Honom skulle jag vilja ha som redaktionschef.
Fortsättning följer. Läs även: här.