Långsamhetens talare.

START
“Vän­ner, världen är inte svart eller vit. Sverige är inte rött eller blått. Och jag vägrar att stå och se på när svensk poli­tik långsamt för­vand­las till en her­rekiper­ing i sju nyanser av grått.“
Ett fem­i­nis­tisk anslag som utmyn­nar i hennes röda hår och envishet och att Sverige behöver reformer i största allmän­het. Man kanske hade vän­tat sig att den enda kvinnliga par­tiledaren efter den slående bilden av her­rekiperin­gen skulle komma med några förslag till var­för kvin­nor ska rösta just på Cen­ter­par­tiet.
SLUT
“Politik.….…..det är att vilja.……något .”(Vem sa åt henne att ständigt göra så långa onaturliga pauser i talet? Fälldin?)
Palmes ande svä­var över Almedalen så till den milda grad att de borg­erliga kän­ner sig tvin­gade att förhålla sig till den socialdemokratiska tra­di­tio­nen (Rein­feldt hyl­lade Sahlin).
Annie Lööf slu­tar med att hon vill “bygga ett Sverige som är grönare, fri­are, före­tagsam­mare.” Något som hela her­rekiperin­gen kan skriva under på. Även en grå socialdemokrat.