ATT STARTA EN roman jämfört med en tidningsartikel är som att veva igång en symfoniorkester i stället för att stampa in en trio. Men syftet är detsamma: att ge läsaren en styrriktning, lägga en krok.
Nyligen fick jag sista delen i Nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk, Hemsöborna. Första delen, Röda rummet, kom för trettio (!) år sedan.
Hemsöborna har en av svensk litteraturs mest kända inledningsmeningar och i Nationalutgåvans omfattande kommentarer kan man följa dess tillkomst.
Strindberg skrev den svenska skärgårdsskildringen hösten 1887 i Lindau i Bayern, den publicerades till jul samma år (då var förlagen lite rappare än de är idag).
Det finns två tidigare versioner av inledningen i efterlämnade manuskript. Den första är ett fragment: “Lotten bara skrattade, men Clara som var äldre tog saken allvarsammare och var mån om sitt anseende.“
De klev in på hamnkrogen där den nye drängen Carlsson skulle bjuda på kaffe med dopp. Sedan följer några sidor där flickorna berättar för Carlsson om förhållandena på Hemsö. Därefter beskriver Strindberg utförligt när Carlsson råkar i slagsmål med en lots.
I version två dyker det berömda höganäskruset upp, men inte förrän arton rader ner i texten. Den börjar: “Ändtligen hade man kommit i båt och fått opp seglet, men det var inte det lättaste, för skötekan var lastad ända under bettarna.” Ett sätt att börja som kallas “in medias res”, alltså att man kastas rakt in i handlingen utan förberedande krusiduller. Intressant också med “Äntligen…”, det är ju så en annan berömd svensk romaninledning startar, nämligen Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, som kom ut fyra år senare: “Äntligen stod prästen i predikstolen”.
Nåväl, i andra versionen av Hemsöbostarten är Clara och Lotten inne i Dalarö för att hämta nye drängen och utföra en del ärenden. Lite längre ner kommer det: “Och klockan sex hade drängen kommit på ångbåten med ett höganäs-krus i en svångrem om halsen, och i temligen berusadt tillstånd dragit flickorna med sig opp på krogen, der han bjudit på kaffe och doppa.“
Här är krogslagsmålet borta, i stället finns en lång skildring av hur Carlsson hånas av lotsarna på bryggan när han ska försöka få ut båten på egen hand. Väl ute på sjön får han sedan en utförlig beskrivning av förhållandena på Hemsö.
Till sist vevar Strindberg i gång den slutliga starten av Hemsöborna: “Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.“
Inget krogslagsmål och hånet på bryggan är kortat till sju rader. Carlsson får heller inte ur Clara och Lotten något om folket på gården på Hemsö. Det får både han och läsarna upptäcka själva när han kommit fram.
En intressant nyhet, åtminstone för mig, är att Strindberg planerade en uppföljning; han var i stort behov av pengar. Det kunde blivit “Hemsöborna II” eller “Clara och Lotten på nya äventyr” kanske.
Ett inledande kapitel finns bevarat. Hur startar han?
“Flickorna tittade på hvarandra som om de hade ondt samvete och undrade hvem som skulle tala först, men så tog Clara mål i mun: — God afton, Flod, vill han inte gå in i stugan för här är så vådligt lortigt!“
Nja, inte känns det om någon ouvertyr för en symfoniorkester. Detta hade han säkert slipat till. Om han skrivit färdigt.
Tag Archives: in medias res
Lunch med Bert Karlsson
HITTADE ETT KLIPP från en liten reportageklassiker. Det är Mattias Göranssons porträtt av Bert Karlsson, publicerat i Dagens Nyheter 10 oktober 1999. Inledningen är värd att läsa igen.
För det första är det ett bra exempel på det som kallas In medias res, vi kastas rakt in i handlingen (gammal beprövad teknik som användes redan i Iliaden). Det öppnar reportaget med dramatisk action och det etablerar huvudpersonen direkt från början.
För det andra är det ett bra exempel på hur man beskriver en person utifrån vad denne gör och hur personen talar. Göransson beskriver inte med egna ord vilken slags person Bert Karlsson är, denne gör det så bra på egen hand.
En tredje sak är detaljerna som ger bilder. Spättan och den kokta potatisen och han “håller kvar” servitören med blicken. “Viftar” med kvittot. Och senare ord som “flinande” och “hugger av”.
Vad jag funderar på är om Göransson hade bandspelare eller om han antecknar som en blixt — eller om han har ett särskilt gott minne.
Läs och njut!
BERT KARLSSON tar emot tallriken med spätta och kokt potatis, och håller kvar servitören med en uppfordrande blick. Bert viftar med kvittot.
– Ni kör med kvitton här?
Den vitklädde servitören – det är trots allt Skara stadshotell, svampmålade väggar och gardiner från Tricia Guild – mumlar något ohörbart och ser lite förvirrad ut.
– Äh, jag bara skojade, säger Bert.Tack ska du ha.
Han stoppar flinande i sig några tuggor, och får syn på en kvinna som tar för sig av salladsbyffén på andra sidan rummet. Han ropar tvärs över lokalen. Hon reagerar inte.
–Så du är för märkvärdig för att prata med mig? gormar Bert. Passa dig, så jag inte slutar handla i dina affärer.
Kvinnan tittar upp:
– För det första är jag inte märkvärdig. För det andra handlar du inte hos mig ändå. Det är du för snål för.
Bert Karlsson myser. Drottningen av Klostergatan, som ägarinnan till flera butiker i Skara centrum kallas, sätter sig i ett annat rum.
Bert äter ytterligare en bit av fisken, och fäster sen blicken på två män vid ett bord tio meter från sitt eget. De båda bär arbetsuniform med namnet på den största livsmedelshallen i Skara tryckt på bröstet.
– Jag var på HP:s nya lågprisbutik i går, hojtar Bert. De där chokladpinnarna ni tar 21 spänn för, vet ni vad de kostar där?
– Nej, svarar den av männen som uppenbarligen är livsmedelshallens chef.
–14:90, säger Bert. Och såna där grisöron som hundarna brukar gnaga på kostar tre spänn. Ni tar åtta nio kronor om inte jag minns fel.
Mathandlaren muttrar något om servicenivå och personaltäthet. Bert lyssnar utan att visa allt för mycket intresse. I stället säger han, något tystare.
– Personalen, den har de skurit ner. Och gjort medvurst av. Det blir bättre hållbarhet så.
Snart är lunchen över. Dags att åka tillbaka till Mariann Grammofon, en bilfärd på någon kilometer bara, trots att Bert Karlssons livsverk ligger i utkanten av stan. Skara är litet.
Men på väg ut ur matsalen hejdas Bert av ännu ett infall. Han drar med mig till ett bord där en ensam kostymklädd man sitter och äter.
– Här har du han som räknar mest fel i stan, säger Bert med hög röst. Det är kommunens ekonomichef. Det är hans fel att vi betalar så mycket skatt. Det lustiga är att han inte bor här själv längre, i stället har han flyttat till grannkommunen där skatten är lägre.
Mannen gör sitt bästa för att de oberörd ut, men en darrande vänsterhand avslöjar honom. Han påbörjar en lång utläggning om resursfördelningssystemet mellan de svenska kommunerna och den statliga utjämningspolitiken. Bert Karlsson hugger av mitt i en mening:
– Jasså, så det gör inget om jag flyttar till grannkommunen med mina skattemiljoner då? Det ska jag komma ihåg.
Bert traskar ut i solskenet utan att ta farväl.
Mattias Göransson DN 10 okt 1999