DET ÄR EN GAMMAL san­ning att man som skribent inte kan sitta och vänta på den gudom­liga inspi­ra­tio­nen. Särskilt inte om man är nyhet­sre­porter.
Men visst finns det något som heter inspi­ra­tion. Och visst kan man skriva inspir­erad även som reporter.
När man har fått tag i ett bra mate­r­ial eller när man plöt­sligt, mitt i skri­van­det, kän­ner den där oförk­larliga kicken i tan­gen­terna eller när man sett fotografens fan­tastiska bilder eller när en kol­lega eller redak­tören lyck­ats säga de rätta sak­erna.
Det kan också vara när man sänts ut på ett hop­plöst upp­drag och gått omkring och vån­dats. Så plöt­sligt hän­der det! Som den gån­gen jag till­sam­mans med några kol­leger på GP:s söndagsredak­tion skick­ades ut till Nord­stan för att beskriva verk­ligheten.
Då råkade jag vara på rätt plats för en gångs skull, noter­ade och gick direkt till­baka till redak­tio­nen och skrev ner allt i ett inspir­erat svep: Ett drama i Nord­stan.
Kanske kom inspi­ra­tio­nen, inte från känslan av att åstad­komma något gudom­ligt, utan enbart från lät­tnaden av att jag hade hit­tat något över huvud taget att skriva om.
Om man ska hitta inspi­ra­tion i skri­van­det på en tid­ningsredak­tion tror jag att det är vik­tigt med en tillå­tande atti­tyd samt en arbet­sled­ning som är språkkun­nig och kan säga till när skrivfly­tet gått på grund.
Kon­st­nären Ernst Joseph­son (1851–1906) skrev en gång föl­jande i ämnet:

“Det finns bara två sätt att måla. Det ena är: måla på inspi­ra­tion — medan fär­gen är våt och stämnin­gen varm, medan den första entu­si­as­men ännu sval­lar i ens blod och dri­ver på penseln som en naturkraft.
Det andra: att måla med en innerlig, lång­modig kär­leks out­tröt­tliga, aldrig svik­tande och aldrig sinande ömhet och omtanke; göra om och göra om igen, älska sig in i varje hörn av sitt motiv, i varje veck på ett ansikte, i varje blad på ett träd.
Det första slagets mål­ningar blir van­li­gen färdiga på sitt vis.
Det senare slagets blir aldrig färdiga.”

Ernst Joseph­sons mest berömda mål­ning är Näcken. Lika naken är den som skriver på inspi­ra­tion. Det krävs mod att våga lita på sin egen inspi­ra­tion. Hal­leluja! Hissa alla segel! Nu åker vi!
Intu­ition är förstadiet till inspi­ra­tion. Man skriver från bör­jan och till slutet bara på känslan. Skit i dis­po­si­tio­nen och dra­matur­gin. Jag låter fly­tet leda mig.
Eller man bör­jar bear­beta och bear­beta. Lust­fyllt kanske, men risken för över­ar­bet­ning är stor. Tex­ten vill, som Joseph­son påpekar, inte blir klar.
Men den måste läm­nas, då tänker jag inte bara på dead­line utan på att jag själv måste ta farväl av tex­ten.
När den ital­ienske skulp­tören Gia­cometti fick frå­gan hur han vis­ste när en skulp­tur var klar, sva­rade han: “Det vet jag inte, men jag bestäm­mer mig för att lämna den.“
Det finns två sätt att skriva: på inspi­ra­tion och på efter­tanke.
I bästa fall förekom­mer de samtidigt.