NÄR EN REPORTER ska ställa någon till svars blir det inte sällan ren konfrontation. En kommunikationskollision. Den grundläggande frågan glöms ofta bort: varför ställer vi frågor?
Jo, för att få svar. För att få information. Vi vill veta hur det ligger till. Då är inte konfrontation alltid den bästa metoden.
Jag tänkte på det i helgen när jag läste Anna Bodins (bilder av Nicklas Thegerström) intervjuer i DN med tre poliser som varit förhörsledare i uppmärksammade erkännanden: Jackie Arklöw, Göran Lindberg och Fabian Bengtssons kidnappare.
Det finns många likheter mellan polisens förhör och våra intervjuer. Men förstås också stora olikheter. Polisen kan själv bestämma när förhöret ska hållas, vi måste ofta övertala. Men situationens psykologi är likartad.
Respekt och förtroende var DN-polisernas gemensamma nämnare för att få ut så mycket information som möjligt av förhören.
Ing-Marie Hägglund (Arklöw) poängterar att hon först och främst är där för att lyssna på den misstänktes historia. Och är tydlig med att hon aldrig tar emot information under bordet
Det talas i intervjuerna också om att fördöma brott men aldrig fördöma människan som har begått det. Något man kan fundera på som journalist också. Det är inte alltid vi låter fakta tala för sig själva, vi vill gärna på ett övertydligt vis även tala om hur skurkaktig skurken är. Och glömmer den gyllene regel: det är inte reportern som ska bli förbannad, det är läsaren/tittaren.
I tv vill man, inte helt förvånande, ha bra tv. Reporterteamet som står i en reception och kräver att få tala med chefen men blir utkörda har nästan blivit en genre i sig.
Och om nu till äventyrs chefen ställer upp kastas frågorna som piskrapp i ansiktet och om de önskade svaren uteblir kastas samma frågor fram igen och igen. Alternativet i en sådan situation är att ställa frågorna på ett annat sätt, att backa och tänka om.
Det har hänt mer än en gång att jag tänkt så här: den reportern ville inte ha någon information, den reportern ville bara ha “bra tv”. Detta kan också gälla skrivande reportrar.
Förhoppningsvis är makthavaren vid det laget redan avklädd genom gedigen research och fakta. “Tuffa” frågor tillför oftast inte mycket i sak. De är dessutom lätta att slingra sig förbi.
Lampan i ansiktet är ett sätt. Det finns också andra.