HAR NI LAGT MÄRKE till den nya trenden på Svt-nyheter: korridorintervjun. Ständigt ser man den numera i Rapport och Aktuellt, intervjuer med en person som sitter på en stol i en korridor. Det kan vara på Livsmedelsverket, i ett kommunalhus eller var som helst där det finns en korridor med kontorsdörrar i långa rader och det får gärna passera en tjänsteman i bakgrunden.
Intervjun inleds alltid med att vi får se hela upprigget med kamera, lampstativ, sladdar och reportern på en stol och intervjupersonen på en annan mittemot.
(En parallell är de nya söndagsintervjuerna på morgonen i P1 — som tyvärr ersatt Stil — som är en ängslig efterapning av podcastformatet med lite dösnack innan själva intervjun börjar.)
Korridorintervjuerna har antagligen hittats på för att “förnya” nyhetsformatet sedan den förra trenden, att ståorna ersattes av rörliga reportrar som precis när de pratat färdigt vandrar ur bild. Alla dessa traskande människor med en mikrofon i handen blir ju bara töntiga till slut.
Och nu korridorformatet. Är detta resultatet av de många, långa och dyra kurserna med intervjugurun John Sawatsky som Svt investerat i? Eller det var ju några år sedan och de har väl fallit i glömska.
Klart är ändå att själva intervjuerna inte blir bättre av att de utförs i en korridor.
Det är aldrig bra när ytan blir viktigare än innehållet. Som i söndagens Agenda med inslaget om upproret mot DÖ (Vem fick förresten den korkade idén att döpa den till Decemberöverenskommelsen och förse kritikerna med en satirisk förkortning, Decemberuppgörelsen, DU, hade varit mindre självmål.)
Fyra moderata skånska kommunalråd som vill riva upp DÖ presenterades snyggt när de kom från fyra håll i en park och hälsade på varandra. Sedan stod de runt ett bord och fick säga samma sak fyra gånger i inklippta närbilder.
Men frågorna? Inte en enda motfråga fick de. Ska Alliansen fälla regeringen och skapa nytt politiskt kaos? Och vad säger de efter nästa val om Alliansen är i samma situation som vänsterregeringen idag? Är DÖ lika oönskvärd då?
Inslaget kompletterades med en intervju med SvD:s politiske chefredaktör Tove Lifvendahl.
Som, just det, satt i en korridor.
Tag Archives: intervjuteknik
Skavlan som grillare
DET HÖJDES EN DEL fördömande röster om Skavlans kommande intervju med Jimmi Åkesson som förutspåddes bli ett gullande med SD-ledaren.
Nu efteråt verkar kritiken tystnat, åtminstone om gullandet. Det blev nämligen grill i stället för gull. Skavlanredaktionen är ju inte dummare än att förstå att gulligull med Åkesson inte var rätt väg att gå.
Intervjun varade i 20 minuter, dubbelt så lång tid som övriga gäster fick i snitt. Den inledande utfrågningen om sjukskrivningen varade i 8 minuter och 30 sekunder. Grilldelen av intervjun varade i 11 minuter och 30 sekunder.
Men var det en bra intervju? Här är den andra delen av intervjun.
Skavlan: - Medan du har varit borta så har det varit ett himla liv i svensk politik. Sverigedemokraterna har varit centralt i detta eftersom man röstade på oppositionens budget och därmed skapades en kris som fick statsministern att… han skulle utlysa ett nyval. Men det blev inte av.
Åkesson: — Det blev inget nej.
S: - Jag undrar, vad var din roll i detta medan det pågick? (Intressant fråga som senare betalade sig bättre än Skavlan kunde ana.)
Å: — Det var en av få saker jag sa till dom som tog över tillfälligt efter mig att nu sjukskriver jag mig och jag kommer att bryta. Jag måste göra det, jag måste… jag kommer att isolera mig från partiet. Men, om ni tänker fälla regeringen så vill jag gärna veta det.
S: - Du hade kontroll på det här trots allt?
Å: — Jag kan ju inte veta om dom hade gjort det här om jag hade sagt tvärstopp, det vet jag inte. Men det var inte så att jag misstyckte på något sätt. Jag höll med. Mitt … partisekreteraren Björn Söder skickade till mig ett sms där han frågade en sista gång, vad tycker du om det här? Och då skrev jag “Giv ‘em hell”. Det var min… (Här gör Åkesson kvällens största misstag — som Skavlan förstår att utnyttja.)
S: - Giv ‘em hell?
Å: — Ja därför att jag tyckte att hela den här debatten blev så bisarr. Nu fick det räcka. Någonting…
S: — Är det ett bra sätt att ta ansvar för Sveige? Giv ‘em hell! (Skavlan har hittat guldkornet.)
Å: — Jag vill inte påstå att jag är i det läget att jag var inblandad i att ta ansvar för Sverige på det sättet. Utan jag menar bara att… (Kanske är det redan här som Åkesson inser sitt misstag.)
S: - Det tror 13 procent av väljarna att du var.
Å: — Ja, men jag säger det att jag var inte inbladad i något beslut. Det var min utgångspunkt att nu gör vi detta. Politiken har varit väldigt starkt… på väg starkt utför när det gäller invandringspolitiken inte minst och vi slår rekord på rekord, någonting måste hända.
S: - När det gäller invandringspolitiken så ställde Sverigedemokraterna ett ultimatum medan du var borta. Att de skulle fälla varje regering…
Å: — Nej… ja. (Åkesson visade riktig ringrostighet vid flera tillfällen under intervjun.)
S: — De skulle fälla varje regering som var för en ökad invandring. Gäller detta ultimatum fortfarande? (Frågan sätter fokus på hur mycket Åkessons vikarier kört sitt eget race och hans ställning i partiet nu.)
Å: — Vi kommer att fortsätta på det här sättet om det nu är så att man ba…
S: - “Vi ska fälla varje regering”, sa de. Det var ju det de sa.
Å: — Ja om de inte är beredda att förhandla om invandringspolitiken, ja. Och jag menar någonstans att det var den enda signal vi kunde ge efter det här valresultatet.
S: — Kommer du att vilja fälla varje regering som vill ha en ökad invandring till Sverige? (Biter sig fast, vill ha ett klart besked.)
Å: — Allting är alltid en förhandlingsfråga men självklart är det så att när situationen är så extrem som den är idag… Sverige sticker ut något oerhört i förhållande till andra länder i Europa. Då måste det vara så att vi som fått en väldigt tydlig signal från väljarna om att man vill ha en förändring, då måste vi göra allt vad vi kan för att förhindra det här. De andra partierna kan inte bara fortsätta att tro att man kan ignorera oss. Om dom fortsätter att ignorera oss då kommer de att få ett helsicke, det är det jag säger. Kalla det ett ultimatum om du vill men det är min…
S: - Jag beklagar att jag håller på… men jag vill återge det ordagrant. Jag har det här. “Sverigedemokraterna kommer att agera för att försöka fälla varje regering som väljer att verka för en ökad invandring.“
Å: — Ja, det ställer jag upp på att försöka fälla varje regering som verkar för en ökad invandring ja. Alltså det är ju det man… (Till slut är Åkesson med. Han hade väl knappast något val utan att såga sina vikarier. Men löftet ger förstås inte större förutsättningar att de andra partierna ska komma till förhandlingsbordet.)
S: - Hur länge gäller det här?
Å: — Tills vi har förändrat politiken naturligtvis. Det, det är ju det mandat vi har fått av väljarna att utföra. Jag tycker inte det är något konstigt. Det är det som förväntas av oss.
S: - Va…eh…
Å: — Det kan ju lösas… det har varit min… det har varit hela valåret… och jag säger det nu igen och jag vet att alla mina partivänner också sagt så här under lång tid att: Prata med oss! Förhandla med oss! Sluta ignorera oss sluta kalla svenska folket som röstade på oss, de tretton procent som röstade på oss för rasister och att låtsas som att de inte finns. Sluta med det.
S: — Men den här utsträckta handen kombinerad med Giv ‘em hell, det går inte ihop. (Där kom det igen.)
Å: — Ja fast nu är det ju en… en skulle jag vilja påstå två olika situationer här…
S: - Om din gamle vän och nu ställföreträdare Mattias Karlsson har ju sagt att han ställer sig till förfogande som partiledare. Om han skulle fått så mycket smak på det att han utmanade dig, skulle det varit ett svek? (Återigen den intressanta frågan om vikarierna kontra partiledaren.)
Å: — Utifrån vad han sagt till mig och inte till media av olika slag så, ja då skulle det vara det naturligtvis. I så fall så har han ljugit för mig. Men jag tror inte att det är så faktiskt.
S: — Jimmi, är klimatet i svensk politik för hårt?
Å: — Ja, delvis är det det.
S: — Om man säger att klimatet har blivit för hårt är det inte ditt parti som mest har påverkat det? Varit den starkaste pådrivaren på detta sätt? (Mesig fråga, lätt att komma undan. Bätte: “Hur stort ansvar har ditt parti?”)
Å: — Nej det tycker jag inte.
S: - Jag tänker på det språkbruk som har kommit fram och som du själv känner till alltför väl från representanter för ditt eget parti, både före och efter din så kallade nolltolerans mot rasism. Man har använt ord som “parasiter”, “judesvin”, “gräshoppor”, “kackerlackor”. Det är ord man använder om människor från andra folkgrupper.
Å: — Men det är ju inget som jag står bakom och det vet ju du och det vet de allra..
S: - Nej, men det är ditt folk, som representerar dig. De representerar dig.
Å: — Nej det gör de inte, definitivt inte.
S: - Men de är ju representanter för Sverigedemokraterna.
Å: — Nej har de sagt så, så är de inte det längre, det kan jag garantera.
S: — Några är uteslutna, andra är kvar. Ska vi se? Du har fått utesluta en del. Drygt 60, 65 personer under 2014.
Å: — Ja vi har jättemånga människor i partiet.
S: - Jonas Åkerlund, vice partiledare skriver ungefär han vill “slänga ut ungefär en halv miljon av de mest uppenbara och värsta parasiterna.” Det sa han i radion 2002. Det säger kanske något.
Å: — Det är inget språkbruk som vare sig jag eller han står bakom. Han står inte bakom. Jag tyckte att han förklarade på ett väldigt bra sätt att han var ledsen för det.
S: - Att han var ledsen för det?
Å: — Ja att han inte står bakom det och någonstans… det är ju väldigt lätt i de här sammanhangen…
S: - En av era EU-jurister i EU-parlamentet kallar en känd akademiker för “judesvin”.
Å: — Ja han är just tjänsteman och inte politiker och så vitt jag vet, nu har ju jag varit sjukskriven ett halvår men jag läste i någon tidning i alla fall att han inte skulle jobba där längre. (Åkesson på reträtt.)
S: — Och helt nyligen “De rumänska zigenarna är som Egyptens gräshoppor”. Sagt av en kommunfullmäktigekandidat i Vetlanda.
Å: — Ja… men jag vet inte vem det är som…
S: -“Bättre att Sverige blir invaderat av kackerlackor än av afrikaner.” Kommunfullmäktige… han fick avgå. Han är utesluten.
Å: — Ja så får man hantera det. Man kan ju alltid lyfta fram enskilda tokstollar som väljer att uttrycka sig på ett sådant här sätt och som uppenbarligen inte tillhör samma parti som jag, åtminstone inte i teorin. Eller så kan man ju välja att diskutera de problem vi har…
S: — Hur många enskilda exempel behövs för att det ska vara en kultur? (Bra att frågan ställs, men alla vettiga människor har redan insett att det är en kultur, inte “enskilda tokstollar”.)
Å: — Men det är ingen kultur. Kulturen är snarare att om du uttrycker dig på ett sätt som gör att du inte står bakom partiet…
S: - Hur många enskilda exempel ska du ha för att se att det här är ett uttryck för en partikultur?
Å: — Partikulturen är att de inte är välkomna i partiet om man uttrycker sig på ett sådant sätt som det här till exempel. Det är det som är partikulturen. (Åkesson har fått dessa frågor tusen gånger.)
S: — Helt ärligt, har du tagit på dig ett hopplöst uppdrag att försöka göra partiet rumsrent? (Svag fråga, mer ett påstående.)
Å: — Nej det hopplösa uppdraget är snarare att slippa den här typen av diskussioner i olika mediala sammanhang i stället främst diskutera… (Mycket riktigt, Åkesson vänder lätt frågan till sin egen fördel.)
S: - Men förstår du att jag reagerar på språkbruket? Det är väldigt starkt. (Men Skavlan ger sig inte.)
Å: — Det är ju så att det inte är något unikt, att det aldrig diskuterats tidigare, det är i princip varenda gång man är med i en intervju så pratar man om det här och jag har sagt vid åtskilliga tillfällen exakt samma saker att står man inte bakom vår socialkonservativa utgångspunkt, ställer man inte upp på självklara värderingar kring alla människors lika värdighet och liknande då ska man inte vara med i vårt parti och svårare än så är det inte. Och jag kan säga det här nu till alla dem som eventuellt tillhör mitt parti och som tycker så, då kan ni vara med i ett annat parti. Svårare än så är det inte. (Jo, han sa “värdighet”.)
S: — Låt oss ta något du själv har stöttat. Det är en kampanjfilm som ni producerade år 2010 som Tv4 vägrade att visa. Vi tittar på den.
(“Den 19 september kan du välja invandringsbroms mot pensionsbroms. Rösta på Sverigedemokraterna!”)
S: - Vad tänker du när du ser den?
Å: — Eh… jag har ju sett den några gånger tidigare. Den har jag diskuterat i ett antal intervjuer i många år och så. Det här…
S: - Skulle du kunna använda den idag?
Å: — Alltså jag är inte kommunikatör i partiet och jag… jag bestämmer inte om…
S: - Men som partiledare?
Å: — Situationen har ju inte förbättrats till det bättre…
S: - Jag vet inte vad tanken är men muslimerna beskrivs som en hord med barnvagnar.
Å: — Nej, som jag sa, den här filmen beskriver den här konflikten. Det kan man göra på massa olika sätt. Jag är, som sagt, ingen kommunikatör, det finns dom i vårt parti som tycker den här filmen var jättebra. (Åkesson riktigt svag här. Partiets kommunikatörer sträcker sig efter burken med antidepressiva.)
S: - Men du fick väl ge ditt godkännande? De frågade väl dig innan?
Å: — Jag säger naturligtvis att jag…
S: — “Jättebra, kör på! Giv ‘em hell!”(En ironisk kommentar från underhållaren Skavlan. Journalisten Skavlan borde avstått. Men nu är uttrycket i varje fall etablerat och kommer att förfölja Åkesson ett bra tag.)
Å: — Ja den här filmen gjorde ju att frågan uppmärksammades på ett sätt som den förmodligen inte hade gjort om vi inte hade visat den här filmen, så är det ju.
S: - Men du får ingen dålig eftersmak av den här filmen? (Vad tror han att Åkesson ska svara på det?)
Å: — Nej, det får jag inte. (Just det.)
S: - Men du förstår att “gräshoppor” och “parasiter”, det är inte bra? Det förstår du?
Å: — Ja, det förstår jag. Så uttrycker man sig inte. Jag såg inga gräshoppor i den här filmen i alla fall. (Försök till en lustighet? Eller bara den gamla vanliga smaklösheten?)
S: - Jimmie Åkesson, tusen tack för att du kom.
Å: — Tack.
SKAVLAN VAR HELT enkelt piskad att genomföra en grill-intervju. Han körde, mot formatet, ut de andra gästerna och var ensam med Åkesson (eller var det ett krav från SD-ledaren?)
På så sätt fick Åkesson en status som han inte förtjänar. Å andra sidan hade det varit en absurd situation med Åkesson tillsammans med Mark Knopfler och två kvinnor ur kökspersonalen på Downton Abby.
Viss kritik finns kvar, den går ut på att Åkesson bara genom att vara med vunnit en propagandaseger. Det förutsätter en inställning att tittarna inte kan tänka själva och inte på egen hand avslöja ihåliga argument.
Skavlanredaktionen plockade fram lättköpt kritik mot Åkesson som inte gav så mycket nytt. Men Fredrik Skavlan gjorde sitt jobb. Och Åkesson fick sig en konkret påminnelse om hur det är att vara partiledare för Sverigedemokraterna. Möjligen även en tankeställare.
SPRÅKBRÅK: Recensioner som inte finns
DET TALAS OM betygsinflationen bland musikrecensenter. Allt fler ger fem plustecken, randiga steklar, fyrar, loggor, älgar, semikolon och allt vad det kan vara. Inget konstigt i det. Betygshetsen ligger helt i linje med det allmänna uppskruvade läget i massmedierna.
I tv:shower med publik skriker programledarna i högan sky, trots att de har en mikrofon inkopplad. I sociala medier är allt för många mer versala än verbala.
Dessa hyllningsrecensioner slås upp med buller och bång. Men det finns också recensioner som inte finns.
Det är en sak som jag irriterar mig över när det gäller nya skivsläpp, nya romaner, filmpremiärer som är kopplad till recensionerna. När vi läser en intervju med författaren som just givit ut en roman eller med musikartisten som släppt en platta, kommenteras aldrig recensionerna som oftast publiceras före intervjuerna.
Om en författare blivit sågad, kapad, kalkoniserad å det värsta av alla recensenter kommenteras inte detta med ett ord i intervjun. Det är som om ingenting hänt.
Att den är gjord innan recensionerna publicerats är ingen ursäkt. Åtminstone i dagstidningar borde det finnas utrymme för ett snabbt kompletterande samtal med en kommentar. Detsamma gäller givetvis om författaren/artisten/regissören blivit hyllad. Man vill förstås som läsare ha en reaktion.
Men han har ju blivit väldigt illa behandlad av alla recensenter! Hur mår han? Varför får vi inte veta det?
Men hon har ju blivit tokhyllad av samtliga recensenter! Hur har det påverkat henne? Varför får vi inte reda på det?
Eller en lång intervju med förbundskapten Hamrén strax innan VM, utan att be honom kommentera den kraftiga kritik han fått för att sitta som kommentator i SVT.
Allt detta hänger samman med något som varje journalist alltid måste ha i huvudet: “Besvara läsarens frågor!“
Man måste ha en föreställning om vilka frågor som läsaren kan tänkas ha kring det man ska skriva om. Efter läsningen får det inte hänga några lösa trådar eller finnas några frågetecken kvar i luften.
Vid intervjuer med kända personer som alla för tillfället gnäggar kring, är det en journalistisk plikt att samla in gnägget och få det utrett ur hästens mun. Och inte låtsas som om det regnar, eller snarare att solen skiner som vanligt.
Det är detta som är skillnaden på en klåpare och en god skribent.
Förhandla alltid om off record
IBLAND SÄGER NÅGON som blivit intervjuad av en journalist på telefon: “Jag visste inte att det var en intervju”. Presenterar man sig som journalist behöver man inte särskilt påpeka att detta är en intervju, annat än om man ringer upp någon som man kan misstänka aldrig talat med medier förut.
Ett besläktat problem är när någon, och nu talar vi definitivt om personer som är vana att bli intervjuade, vill prata “off record” eller säger “det här får du inte skriva”.
Utgångspunkten för en intervju är från början att allt som sägs kan jag använda så länge inget annat är överenskommet.
Om någon vill tala “off record” är det viktigt att göra klart vad detta betyder. Vanligtvis betyder det att jag får använda det sagda utan att knyta det till intervjupersonen, samma som vid en anonym källa.
Jag kan alltså inte citera personen men det sagda kan användas för att få det bekräftat på annat håll. Dock med försiktighet så att intervjupersonen inte röjs.
Men intervjupersonen kanske har den uppfattningen att informationen inte får användas alls. Därför bör man ta en snabb förhandling om vad “off record” innebär. Och även ställa frågan varför detta skall vara off record. Väldigt ofta är det faktiskt svårt att förstå.
Notera “OR” i anteckningarna (om anteckningar tillåts, annars lägg ner pennan och koppla på superminnet). Försök att snabbt få ut intervjupersonen “on record” igen. Så lite som möjligt av intervjun ska vara off record, men vägra inte lyssna.
I slutet på intervjun kan det vara bra att fråga om det är okej att använda något som var off record. Börja med något oförargligt, fortsätt sedan med något lite bättre och så vidare.
Det kan vara så att personen ville prata off record på grund av att ni inte träffats förut. I slutet av intervjun kanske förtroendet stärkts.
Ett annat sätt är att skicka manus för läsning med off record-citaten med. Den som är ful talar inte om det.
Alltså, allting är on the record så länge ni inte kommit överens om något annat. Off record bör alltid förhandlas.
Nyttan med misslyckade intervjuer
MAN KAN LÄRA SIG mycket av sina egna misslyckade intervjuer. En gång intervjuade jag en politiker som jag visste var av den sorten som aldrig svarade rakt på frågor utan omedelbart körde in på sitt eget spår och mångordigt talade om sin egen agenda.
Trots denna vetskap kände jag redan efter några minuter att intervjun gick käpprätt åt fel väg. Jag hade tappat greppet.
Jag minns att jag mitt under ett av icke-svaren lite panikartat tänkte: “Jag skiter i de politiska frågorna jag gör en person-intervju i stället”.
Ställde några frågor om fritidsintressen innan jag samlade mig och fortsatte med de planerade frågorna. Kanske var de inte tillräckligt konkreta, kanske var jag trots allt dåligt påläst.
Nå, det blev en intervju ändå och ingen katastrof heller. Men känslan av misslyckande satt kvar.
Ni undrar kanske vem politikern var? Svar: Cecilia Widegren (m), regionstyrelsens ordförande i Västra Götaland 1999, numera riksdagsledamot.
ETT MISSLYCKANDE av annat slag var när jag träffade en kulturchef. Intervjun blev säkert väldigt lyckad och läsvärd, men jag skämdes. Hemma hos den intervjuade lade jag märke till ett diplom som satt på väggen och såg då att efternamnet stavades med ett s. Nöjd med denna smarta spaning frågade jag aldrig om förnamnet. Det var ett smeknamn som jag hört och som givetvis var fel. Snarlikt men fel.
Vem hon var? Vet inte. Jag har sorgfälligt förträngt namnet.
Lärdom: förutsätt aldrig stavning av namn. Det kan vara Per, Pehr, Pär eller personen kanske faktiskt heter Pelle.
EN ANNAN GÅNG satt jag med dåvarande Dramaten-chefen Lars Löfgren på hans tjänsterum vid Nybroplan. Jag hade grundligt läst tidigare intervjuer med honom.
Plötsligt mitt under samtalet slog det mig: “Vad håller jag på med?” Vad jag höll på med var att få honom att återberätta de trevliga anekdoterna och de slagkraftiga citaten (till exempel “Håll rumpan styv när det svänger”) jag tidigare läst så att jag också kunde använda dem.
Jag hade hamnat i “Malou-syndromet”: ville att han skulle bekräfta det jag redan visste.
Tänkte efteråt att jag kanske gjort för mycket research som tog död på nyfikenheten.
Ändå, en god fakta-research gör mig till en bättre lyssnare och ger möjlighet till fokusering. Anekdoterna får komma om de vill. Och chansen att de är nya är trots allt större om man glömmer de gamla.