I SÖNDAGENS Godmorgon, världen introducerade Ulrika Knutson en ny genre: den sjungande krönikan. Den hade inslag av både skillingtryck och Bellman.
Det var ett gott grepp. En krönikör måste bjuda på sig själv. Det ligger i själva krönikans kärna att författaren är personlig.
Ulrika Knutson kan genren. Här några andra exempel från samma radioprogram.
1) För några år sedan berättade hon om ett besök i Baskien, när hon råkade hamna på en restaurang där ett bröllop skulle firas. Hon drogs in i festen och det var livligt och trevligt.
Först efteråt fick hon reda på att sällskapet tillhörde den terrorstämplade organisationen ETA. Skrattet fastnade i halsen och nu kom hon in på det som var hennes egentliga ämne, terrorism.
Detta är ett vanligt och mycket tacksamt grepp i krönikebranschen: man utgår från någon personlig händelse som för vidare in i ett större ämne.
2) Under Knutby-rättegången beskrev Ulrika Knutson församlingen i den lilla byn utifrån takmålningarna i Knutby medeltidskyrka, där Kristi brud är avbildad. (Att jag sedan stal idén till en egen krönika kan väl vara förlåtet.)
Bra grepp: bege sig bort från händelsernas centrum för att få perspektiv.
3) I september tog Knutson upp det då aktuella ämnet om Lars Vilks besök på en rasistkonferens i New York. Men hon stannade inte bara där, hon vidgade ämnet till andra liknande aktuella händelser: den förfalskade enkronan med kungasatir och nallarna över Vitryssland.
Inte nog med detta, hon gav även perspektiv bakåt till andra kontroversiella konstnärs-personer som Dan Wolgers och Lars Hillersberg och hans tidning Puss.
Bra grepp: en skicklig krönikör kommenterar inte bara en aktuell händelse utan ser också trender och ger sammanhang och perspektiv.
Allt detta och mer därtill behärskar krönikörsproffset Ulrika Knutson. Hon vet dessutom att en bra krönika ska det sjunga om.
Tag Archives: knutby
Knutby som ljudillustration
HUR BESKRIVER MAN ljud i text? Här finns stort utrymme för kreativitet. Man kan skriva att spårvagnen gnisslar i kurvan eller att den sjunger eller skär eller klagar eller något annat.
Det kan vara ett gnirk i en båtförtöjning eller ett rrrrrrrrrr från en spinnande katt. Intressant är att läsa beskrivning av fågelläten, till exempel att en ormvråk skriker kiä-kiä eller att en nattskärra låter som en symaskin. Ibland behöver man inte ens beskriva ljudet. Om ni läser meningen: Hon ledde ut hästen på den stensatta gården, uppstår magi. Man hör hovklappret! Eller hur?
Ett intressant ljudfall uppstod under Knutby-rättegången i Uppsala tingsrätt 2004. En dag skulle rätten göra syn i mordvillan. Om ni minns påstod pastorn att han inte hörde skotten mot sin hustru trots att han låg i rummet bredvid.
En kriminalinspektör stod i mordrummet och avlossade ett skott, med en liknande revolver som barnflickan haft, ner i en hink fylld med sand.
Normalt har radio och tv alltid en fördel när det gäller ljudåtergivning. Men inte här. Det är svårt att exakt återge hur högt ett ljud uppfattas.
De skrivande reportrarna hade nu samma möjlighet att beskriva för läsarna hur skottet upplevdes. Hur skrev de?
Svenska Dagbladet: ”som en åskknall”.
Expressen: ”som en dörr som smälls igen hårt.”
TT: anger decibelnivån (106,7 – 108,3) och uppger att det även utanför villan hördes en dov knall.
Dagens Nyheter och Sydsvenskan: ingen beskrivning.
Aftonbladet: Peter Kadhammar skrev ”…smällarna är höga men inte så höga att man studsar till”, samtidigt problematiserade han provskjutningen genom att påpeka att den gjordes mitt på dagen med mycket folk runtomkring. När mordet skedde var det natt. Aftonbladet hade också en decibel-grafik där ljudet från revolverskotten jämfördes med en rockkonsert.
Göteborgs-Posten: det lät som när en ungslucka smäller igen ”i samma rum”.
Min favorit är nog den senare som min kollega Anne Johansson skrev. Det är ett ljud som är dovt men samtidigt smällande och man får en förnimmelse av hur högt det var och därmed också hur låg trovärdighet pastorn hade i det här fallet.