I SAMBAND MED DÅDET i Trollhättan talas det om att något liknande inte hänt på en svensk skola sedan 1961. Den gången var det Kungälv som stod för rubrikerna.
Lördagen den 4 mars det året sköt en vildawesternfixerad 17-åring sju killar på läroverkets skoldans. En av dem, Per-Håkan, dog.
Pojken som höll i pistolen hade sett för många westernfilmer på tv, ansågs det. Bröderna Cartwright utpekades som dåliga förebilder.
Det var en annan tid. När det hjälmförsedda hatet ännu inte förgrenat sig ut i samhällets nervtrådar.
35 år senare träffade jag offrets mor, 89-åriga Essie Altvall, i samband med ett reportage om Kodemordet. Essie och hennes man Sture startade Nordiska folkhögskolan i Kungälv och de bjöd ofta in ungdomar till diskussionsaftnar. Det var en sådan träff som Pelle just lämnat när han gick till skoldansen.
Carl Milles skulpturreplik Guds hand som står på berget vid folkhögskolan är ett minne över Pelle.
Essie Altvall gjorde något märkligt dagen efter han blivit mördad: hon gick med blommor till mördarens föräldrar. Hon såg dem också som offer för våldet. De tröstade varandra.
Det var en annan tid.
Djupt inom oss finns en röst som vill väl. Vi måste lyssna till den rösten idag när våldet ökar och många barn far illa, menade Essie.
Det är en tankeställare om det eskalerande hatet. Somliga saker är helt enkelt oförlåtliga. Men hoppet om att hat ska få den goda sidan att växa, det finns även i vår tid.
GP 25 oktober 2015
P.S. Anna-Maria Hagerfors skrev ett utmärkt reportage kring händelserna i Kungälv 1961 i DN.