NÄR MAN PRATAR med repor­trar är det många som har mycket bestämda meningar om hur ingresser skall skri­vas. Och fram­förallt vad man inte får göra. Man får inte skriva län­gre än sex satta rader, man får inte använda prat­mi­nus, man får inte ha några utgån­gar osv.
Som­liga tid­ningar har strikta regler för hur ingresser ska skri­vas. En sak är säker: de var län­gre förr — och mer vari­a­tion­srika. När såg någon en gam­mal hed­erlig punk­t­ingress senast? Alltså starta med en uppräkn­ing av det vik­ti­gaste med svarta punk­ter fram­för varje rad.
Per­son­li­gen tycker jag sexrad­sregeln är till stor hjälp. Den tvin­gar mig att i kon­cen­tr­erad form for­mulera vad som är vik­tigt i artikeln. Alltså, den bekäm­par det van­li­gaste och all­varli­gaste felet med våra tex­ter: vi har inte gjort klart för oss vad vi vill säga innan vi bör­jar skriva.
Jag använ­der ingressen som en fristående sammanfattning/ingång. Och det är givetvis en sport att försöka komma ner på sex rader. Jag skriver aldrig ett prat­mi­nus och jag tycker att den bör vara utan utgån­gar.
Men ibland blir den till och med kortare än sex rader. Som den här om kvin­nomord:
De flesta kvin­nor gifter sig med män. Några gifter sig med gärn­ingsmän.
Sedan kom­mer det vik­tiga: efter ingressen måste man starta om igen! Då bör­jar artikeln och man måste anstränga sig lika mycket som med ingressen för att fånga läsaren. Jag kallar detta för “lill-ingressen”. Det är den som trycker ner läsaren i tex­ten, om uttrycket tillåts.
Chuck Berrys slagkraftiga gitarr-riff i introt till Johnny B Good (ingressen) måste givetvis föl­jas av det lika slagkraftiga öset som föl­jer sedan: “Deep down in Louisiana, cross the New Orleans…” (artikeln). Inte kan man sjunga “Man skall leva för varan­dra” efter en sådan ingress.
Vi har lärt oss att en ingress måste vara en krok som fån­gar läsaren. Man måste få in läsaren i tex­ten och allt hänger på den där snär­tiga och med hullingar försedda ingressen.
Men under­sökningar av läsar­vanor visar att läsandet sker i föl­jande ord­ning: bild, rubrik, bild­text, ingress.
Alltså den omhul­dade ingressen kom­mer först på fjärde plats, varav reportern bara kun­nat påverka den tredje i ord­nin­gen — i bästa fall. Men om nu läsaren gått igenom de tre första ste­gen och ham­nat i ingressen, så måste ju dessa ha varit allde­les utmärkta. Och då kan man inte sabba allt­ing med en medioker ingress. Den måste svara upp!
Så måste man tänka varje gång man skriver en ingress.

P.S. Lyssna gärna på Chuck Berrys ingresser, men de är gan­ska enformiga i läng­den. Variera!