UTTRYCKET ”berättande journalistik” används allt oftare. Vi ska skapa berättelser för läsarna. Här handlar det dock inte alltid om text, mer om att berätta med grafik och bilder. Det är som att det inte slagit policymakarna på redaktionerna att det faktiskt också går att berätta med ord.
Det ena utesluter inte det andra, men för mig som skrivande journalist är det naturligtvis texten jag tänker på. Narrative writing har länge varit ett stort ämne inom amerikansk press och det har skrivits åtskilliga hyllmeter i ämnet.
Om vi nu ändå slår ett slag för den berättande texten är det två saker som man bör tänka på.
1: Välj rätt historia – eller berätta historien på rätt sätt.
2: Använd rätt verktyg – detta ska inte bli en artikel utan något som kräver ett delvis annat sätt att arbeta på.
Ett grävjobb kanske passar bättre att skriva i artikelform som en rak redovisning av de fakta man fått fram. Det kan bli spännande läsning ändå.
Eller också kan man fundera på om det man vill få fram kan berättas genom en inblandad person eller med hjälp av en symbol som kan vara motorn som driver berättelsen framåt.
Ska man skriva en berättelse krävs att man redan från början är medveten om att man behöver mer än hårda fakta.
Det handlar inte bara om vem, vad, när, var? Utan också: varför och hur? Frågor som ger berättelser.
Varför gjorde du så? Hur kändes det att…?
Och frågor som ger detaljer till berättelsen: Vad hade du på dig? Hände något mer sedan? Hur var vädret?
Man kan också ställa frågor till sin reportageidé: Vad är det övergripande temat? Vad är den underliggande, större berättelsen? Vad är problemet? Vem är huvudpersonen? Vilka är nyckelscenerna?
Man behöver inte vara en Hemingway för att skriva reportage. Kom ihåg: Reportaget är en arbetsmetod.
Tag Archives: narrative writing
Seminarium om berättande journalistik
DE DRAMATISKA landskapen i Norge anses ibland vara orsaken till det lilla landets stora litteratur. Utsikten från trappan till Jonsereds herrgård ut mot sjön Aspen med de höga bergsklipporna på ena sidan, liknar en norsk fjord.
Miljön är laddad med skildringar från historien. Men också från idag. Därför var platsen för tisdagens seminarium om den berättande journalistikens hälsotillstånd väl vald.
Jonsereds herrgård är universitetets mötesplats för tankeutbyte och här utbyttes tankar kring reportagets ställning i dagens minst sagt föränderliga medievärld.
“Berättelser” är dagens modeord. Politiker har sin berättelse om tillståndet i landet. Reklammakarna skriver spännande berättelser om varumärken. Till och med hotell och restauranger ska ge sina gäster en berättelse. Men det har förstås funnits längre inom journalistiken.
Den som myntade begreppet på svenska, medieprofilen Sören Larsson, fanns på plats med sin bok Berättande journalistik från 1994 i portföljen.
Kristina Lundgren, docent i journalistik på Södertörns högskola, inledde med att bättra på den historielöshet kring det berättande reportaget som finns. Sverige har många goda företrädare inom genren. Hon har själv skrivit en avhandling om en av dem, Bang.
Framgångssagan dog när tv kom. Man kan väl ändå säga att genren har repat sig.
Det talas mycket om papperstidningens död, menar Kristina Lundgren, men det kanske handlar om själva journalistikens överlevnad.
Marie Branner är en av landets främsta reportageskribenter, vinnare av stora journalistpriset och lärare på JMG. Hon kände att det hände något kring 2005.
– Vi hamnade i livsstilsträsket! Allt skulle bara handla om njutning och det blev allt svårare att sälja in vanliga reportage.
Så vände det plötsligt igen och alla skulle ha personporträtt. I dag frågas det efter berättelser som kommer närmare.
Denna förändring bekräftades av Tobias Regnell, vd och förlagsredaktör på Filter och Offside, som avslöjade varför de fick sådana framgångar med sina reportagetidningar redan från början.
När de startade var de helt enkelt ensamma på plan. Denna situation varade fram till 2010, då det skedde en snabb omställning. Berättelser och analyser fick allt större plats i papperstidningarna. De sågs som papperets chans att spela en roll i framtiden.
Därför finns det också anledning att se ljust på det berättande reportagets ställning, vilket var den vanligaste meningen bland seminariedeltagarna.
En lite dystrare spådom var att det kanske blir så att dagspressen delas upp i kvalitetspress med begränsade upplagor och populärpress, där den förra har berättande reportage men inte den senare.
Diskussionen som följde handlade mycket om utbildning. JMG:s nyhetsdrillande borde ha mer plats för konsten att berätta. Det finns också en okunskap på redaktionerna och frånvaro av mod, sas det.
Kanske borde en utbildningsinsats genomföras för cheferna på redaktionerna också. Där saknas det idag mycken kunskap om vad berättande tekniker och vad reportageformen kräver.
Synpunkten framfördes även att unga journalister inte hinner mogna som skribenter när de stressar runt på korttidsvikariat.
Det talades även mycket om vad berättande journalistik är. Narrative writing kallas det i anglosaxiska länder, medan man i Europa talar om litterary journalism.
Reportageskrivande kräver både talang och metod. Genren lånar grepp från skönlitteraturen och det är mycket som är konkret som att skriva i scener, dialoger, berättande detaljer och med en genomtänkt dramaturgi.
Dagens snabba nyheter är för det mesta halva historier, om ens det. De beskriver vad som hänt men inte vad som ledde fram till händelsen. Detta är något som Filter tar fasta på i sina reportage.
Den personliga rösten är en viktig ingrediens i allt reportageskrivande. Sedan kan man orda rätt länge om hur man ska definiera just berättande journalistik.
Själv bidrog jag till förvirrelsen med att referera medieforskaren Jo Bech Karlsens kritik mot den amerikanska “narrative writing” som han menar ofta är mer skönlitteratur än journalistik. Jag kommer senare att skriva mer här om Jo Bech Karlsens fjorddjupa granskning.
Han är från Norge.
Storygrupp — exempel från USA
ATT STARTA EN storygrupp som arbetar med berättande journalistik på en nyhetsredaktion kan vara en satsning med trumpeter och flaggor. Men det kan också börja med en beslutsam och hängiven reporter med stöd i en välvilligt inställd deskredaktör som kan fixa plats i spalterna.
Sedan sparas alla läsarreaktioner, mail, telefonsamtal för att visa redaktionsledningen vilken effekt det berättande reportaget kan ha.
De flesta nyhetsredaktioner saknar en manual för berättande journalistik. Man kallar allting “en bra story” oavsett om det innefattar riktiga berättande element. Mer om det här.
Filmare förstår det och det är mer utvecklat inom etermedierna. Det behöver också komma till tidningarnas nyhetsdeskar.
Man kan jobba på många olika sätt. Här är några exempel från USA som jag hämtat från boken Telling True Stories.
I tidningen Pittsburg Post-Gazette samlades sex reportrar och fotografer i ett dunkelt mötesrum. De var trötta på att alltid klaga på hur dåligt allt var och ville i stället försöka göra något åt det. Därför bildade de i största hemlighet “The subversive storytellers”. Ingen deskredaktör bjöds in till deras möten eftersom de ville ha en öppen diskussion utan att någon sa “Bra idé Bob! Kan du ha den klar till i övermorgon?“
Det blev mycket prat men inget gjort. Det var ändå en deskredaktör som till sist satte fart på gruppen: “Hey Bob! Den nya baseballarenan invigs till helgen, kan inte du och den där gruppen du har bevaka det”.
Det var ingen vänlig invitation, men de tog chansen. Sju reportrar och fyra fotografer gjorde en annorlunda berättelse från läktaren, planen och bakom kulisserna, välskrivet, annorlunda bilder och ett starkt samarbete med desken.
Lite mer trumpetande var det när Virginian Pilot i Norfolk startade ett “Narrative team” som skrev för alla avdelningar, nyheter, ekonomi och sport. Den skulle inte bara bidra med goda historier till läsarna utan också bli ett gott exempel för resten av redaktionen.
Teamet jagade konstant bra stories, både kortare och längre, och blev ett litet laboratorium för berättande journalistik. Medlemmarna träffades en gång i veckan och diskuterade sina egna reportage och studerade goda exempel från andra tidningar. Alla ville ha så mycket konstruktiv kritik som möjligt. De hjälpte varandra att bli bättre, använda mer dialog och förbättra researchen ute på plats. De blev bra på att känna vad som funkade och inte funkade.
De jobbade med nyheter, även direkt vid stora händelser, breaking news. När orkanen Isabel i september 2003 slog till mot Virginias kust utsågs en reporter ur teamet som huvudskribent, den som satte ihop stormstoryn, det behövdes någon som kunde berätta den bra.
Detta att flera reportrar gör research men en, säger en, tar ansvar för skrivandet är något som borde praktiseras oftare. Så kan berättande journalistik skapas på en redaktion även om det bara finns en enda berättande reporter.
Stora tidningar kan ha större projekt. Efter att en redaktionschef på Chicago Tribune hade haft en jobbig flygresa kom idén upp att göra “A day in the life of the air travel system”.
64 (!) reportrar och fotografer engagerades. En grundlig research gjordes innan och varje reporter fick ett speciellt uppdrag under dagen med noggranna instruktioner vad de skulle leta efter.
Eftersom det var första gången för flera att jobba på ett nytt sätt var det viktigt att de förstod att de inte skulle göra ett vanligt nyhetsknäck. Målet var inte tio pratminus från tio olika personer. Det handlade inte om någon enkätjournalistik utan om kvalitet och fördjupning. Det var okej att bara prata med en enda person, så länge som det var rätt person. Stanna på plats, även om inget verkar hända och förlita dig på att om du tar noggranna anteckningar, får du också bra material.
En leadwriter samlade in allt material och skrev storyn. Kopior skickades ut till alla inblandade för synpunkter innan slutversionen skrevs. Cirka 15 procent av allt material kom i tidningen.
Fortsättning följer. Läs även föregående bloggpost.
Efter grävgruppen: storygruppen
GRÄVGRUPPER I ALL ära men vilken nyhetsredaktion blir först med en storygrupp? Vilken dagstidning blir först med att inse kraften i den berättande journalistiken, även i det dagliga nyhetsarbetet?
Många har sedan länge insett att en tidning behöver någonting mer än den torra, lidelsefria rösten i nyhetsartiklar — en text som alla utbildade journalister kan skriva med ryggraden. Den andra rösten får ofta den växande skaran av krönikör stå för.
Men den rösten borde också få plats i nyhetstexterna. Det är en röst som kommer närmare läsarna (som inte talar till varandra i den tonen nyhetstexten förmedlar). Hur en nyhetstext ska skrivas är förbunden med ett snävt regelverk men utrymmet medger ändå något mer. Det finns plats för en röst som är både auktoritativ och medkännande.
Det handlar om att ge utrymme för en, två, tre eller flera dokumenterat välskrivande reportrar som kan ge historierna bakom rubrikerna, bakom siffrorna, bakom besluten.
Nyhetstexter ger bara ytan. Analyser? Ja, de ger djup men där finns för det mesta inga människor. Krönikor? Ja, de ger känslor och andra perspektiv men de som skriver dem är ofta inte med när det händer. Allt för många krönikörer sitter på kammaren och skriver när de borde vara ute tillsammans med nyhetsreportrarna.
Att skriva berättande reportage är förstås inget nytt, genren är lika gammal som tidningarna. Okej då, ännu äldre: hällristningarna, bibeln, runstenarna.
Och det har alltid funnits reportrar som har en förmåga att se historier som andra inte ser. De som prata med främlingar, läser anslagstavlor, äter lunch ensamma (för att kunna tjuvlyssna), ser konflikter innan de hunnit inträffa, fångar uppslag i sin egen vardag, hellre pratar med personer i närheten av viktiga människor än de viktiga människorna själva, inser att bakom varje beslut finns en förhistoria, frågar sig vem som gör smutsjobben ingen vill ha, lämnar ut sitt telefonnummer.
Det nya skulle kunna vara att öppet deklarera att nu ska vi satsa på den här typen av journalistik. Vi skapar en grupp som får till uppgift att ge läsarna, just det: läsning.
Jag är medveten om att det finns ett stort hinder för berättande nyhetsjournalistik: redaktionsledningar som inte har förståelsen för berättandets stora dynamik och dess påverkan på tidningens läsare. De har troligtvis inte ens ett hum om vad berättande journalistik är för något eftersom de mest sysslar med ekonomi, upplagor och webbstatistik.
Men hallå! Om jag avslöjar att ni faktiskt kan koppla ihop alla dessa ämnen med berättande journalistik så borde ni förstå.
Läsare kallas så därför att de läser och de vill ha läsning och med läsning menar jag fördjupande blodfyllda verklighetsskildringar om människor som läsarna själva kan identifiera sig med. Historier där andra än de vanliga maktmänniskorna kommer till tals.
Och om tidningen satsar på detta material kommer upplagan att höjas och ekonomin att bli bättre. Detta kan jag givetvis inte bevisa men, tro mig, ni har inte råd att chansa genom att avstå.
Och tänk vilka fantastiska möjligheter det finns för berättande reportage på webben! Förutom texten: bildspel, grafik, musik…
Filmaren Stefan Jarl har en ledstjärna för sitt arbete: “I första hand ge röst åt dem som ingen har, att skildra verkligheten utan skygglappar, krossa vanföreställningar och fördomar, förhindra myter och desinformation, och medverka till förändring.“
Honom skulle jag vilja ha som redaktionschef.
Fortsättning följer. Läs även: här.