Tag Archives: new yorker

Dylan är ingen genre — han är en poet

Posted on by — No Comments ↓

ÅRETS NOBELPRISTAGARE i lit­ter­atur kom in från en helt annan dörr än alla hade vän­tat sig. Som David Rem­nick skriver i The New Yorker: “God is a colos­sal joker, isn’t She?“
Som van­ligt finns miss­belåtna kri­tiker — de finns alltid. Men man kan inte kri­tis­era sven­ska akademin för vilka de inte ger priset. Lis­tan på kval­i­fi­cer­ade kan­di­dater är lång och bara en får priset varje år.
Däre­mot kan man ifrå­gasätta om den belö­nade är kval­i­fi­cerad. I Bob Dylans fall går det inte att avfärda honom med att han är musiker. Som många redan sagt finns det gott om lit­ter­atur som inte i första hand är skriven för att läsas: Home­ros, Sapfo, Bell­man — och Win­ston Churchill fick priset bland annat för sina tal.
Blir Fröd­ings lyrik sämre av att den ton­satts? Karin Boyes? Utan sina tex­ter vore Bob Dylan en hyf­sad låt­makare. Hans poesi tål en granskn­ing med de största.

The guilty under­taker sighs
The lone­some organ grinder cries
The sil­ver sax­o­phones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you …
I want you, I want you . . .

I van­liga fall bet­onar lit­ter­aturvetare vik­ten av att inte låta för­fattaren stå ivä­gen för tex­terna (se mitt förra blog­gin­lägg om Fer­rante). Nu talar många om Dylan som en genre och att akademin har bred­dat begrep­pet lit­ter­atur. Det är ju non­sens. Bob Dylan är en poet. Gå till tex­terna innan ni kri­tis­erar valet av nobel­prista­gare!
Och han har fak­tiskt skrivit böcker också, roma­nen Taran­tula 1971 och den självbi­ografiska Memo­arer del:1 2004, över­satt av Mats Geller­felt.
Dylan skriver om män­sk­lighetens stora frå­gor, den språk­liga kreativiteten öpp­nar sig mot vårt inre och de episka insla­gen är drab­bande (The Bal­lad of Hol­lis Brown).
Nu vevas den kända fil­men till låten Sub­ter­ranean Home­sick Blues där Dylan slänger lap­par med ord ur sån­gen: Home­sick, Pave­ment, Gov­ern­ment… Och vem står i bak­grun­den? Allen Gins­berg. Det är i beatnik-traditionen med Gins­burg, Bur­roughs och Fer­linghetti som Bob Dylan har sina lit­terära rötter.  

SÅ NÅGRA ORD om att inter­vjua Bob Dylan. Det är ingen lätt sak har det visat sig genom åren. Hans enstaviga svar är legio.
Men då och då bry­ter han ut i klarhet. David Rem­nick påmin­ner om en inter­vju förra året:


These songs of mine, they’re like mys­tery sto­ries, the kind that Shake­speare saw when he was grow­ing up. I think you could trace what I do back that far. They were on the fringes then, and I think they’re on the fringes now. And they sound like they’ve been on the hard ground.

Värre har det gått för andra som ställt frå­gor till Dylan. En av dem kan lätt kval­i­fi­cera sig till punkt num­mer tre i inter­vjuan­dets sju dödssyn­der enligt John Sawatsky. Näm­li­gen “Över­las­tade frå­gor”.
När Bob Dylan kom till Stock­holm någon gång på 60-talet hej­dades han på fly­g­plat­sen av en svensk jour­nal­ist som ställde denna fråga:
“A major part of your audi­ence belong to your own gen­er­a­tion I think and I don´t think it would be intierly wrong to assume that they are dri­ven to your con­certs by a cer­tain ele­ment of nos­tal­gia. But when you sing your old songs you sing them in new ver­sions. Is that an effort from your part to avoid bee­ing caught by nos­tal­gia. Do you want to avoid over­in­ter­pre­ta­tions by singing your old songs in new ver­sions?“
När äntli­gen frågeteck­net dök upp sva­rade Bob Dylan: “Yeah”.
Sedan läm­nade han snabbt platsen.

 

Anekdotens kraft

Posted on by — No Comments ↓

Fokus på anekdoter

HÄROM VECKAN SKREV Tor­b­jörn Nils­son ett reportage i Fokus om den pågående regerings­bild­nin­gen. Rubriken var “Det inre kabi­net­tet” och han inledde med en anek­dot som utspelade sig för 60 år sedan:

På efter­mid­da­gen den sista maj kom bud från kansli­husets högre nivåer ner till käl­laren där varud­is­tri­b­u­tion­sutred­nin­gen sam­manträdde. Herr Erlan­der ville genast träffa utred­nin­gens ord­förande fru Lind­ström. Han ville ha råd av henne i ett min­is­terärende. Sam­talet slu­tade med att hon själv blev min­is­ter med en diverse­han­del i port­föl­jen. På det sät­tet tog sig Ulla Lind­ström in i regerin­gen. Det var 1954 men inget tyder egentli­gen på att det är annor­lunda idag.

Så föl­jer en genomgång av tur­erna i Löfvens regerings­bild­ning och hur som­liga stat­sråd fått tunna min­is­ter­poster utan makt medan ett fåtal har den verk­liga mak­ten i regerin­gen. Nils­son avs­lu­tar med en annan anek­dot om Ulla Lind­ström, näm­li­gen när hon avg­ick i protest. En fin antyd­ning om kom­mande mak­tre­la­tion­sprob­lem i den nya regerin­gen.
Det finns gott om bra anek­doter. Men det är en konst att använda dem i ett reportage. Det får inte bara vara en allmänt lustig his­to­ria, det måste finnas en dju­pare mening till var­för de finns med i tex­ten. Pre­cis som detal­jer: inte bara smäcka tex­ten full med dem utan noga välja ut de som berät­tar något. Anek­doter ska säga något mer, ge per­spek­tiv på det man har att berätta. Då är de väldigt effek­tiva och ofta god läs­ning. Och om de används i inled­nin­gen, ett bra sätt att dra läsaren in i texten.

JAG HAR ETT GAMMALT klipp från New York­ers kor­re­spon­dent i Paris, Jane Kramer, som skrivit sina “Let­ter from Europe” i över tjugo år. Det är ett långt reportage om fransk poli­tik som inleds med en anek­dot. Lägg märke till hur fint hon låter en van­lig sand­wich bli något större, en bild av fransk politik:

Late one night toward the end of March, after a day spent lis­ten­ing to too many French­men talk pol­i­tics, I called room ser­vice at my Paris hotel, hop­ing for a sand­wich. “We have ham and Emmen­tal, on toast,” the waiter on the phone told me. “Good,” I said, “and could you grill the sand­wich?” “No, Madame. The menu says ham and cheese; if we grill the sand­wich, that would be more like a croque-monsieur.” “Agreed,” I said. “Make it more like a croque-monsieur.” “Alas,” he said, “that is not pos­si­ble. A ham-and-cheese sand­wich is never grilled, only when the menu says ´croque-monsieur,´ and it does not say ´croque-monseiur´.” It occurred to me then that I was lost in a very French con­ver­sa­tion, and never mind that the waiter same from Sene­gal. He was French now, and our con­ver­sa­tion was no dif­fer­ent, really, from the ones I´d been hav­ing all day with those stock char­ac­ters from the country´s ongo­ing cam­paign com­me­dia — the pun­dits, the philoso­phers, and the pols. The French are often accused of being trapped in their Carte­sian cat­e­gories. A cold sand­wich can­not morph into a hot sand­wich with­out con­sid­er­able men­tal accom­mo­da­tion on the part of the per­son putting it together. In pol­i­tics, the left can­not creep toward the cen­ter, let alone the right, with­out a deep, if not intol­er­a­ble, sense of ide­o­log­i­cal betrayal. The right rarely even con­sider the posi­bil­ity of creep­ing. Change, on the right, is more a mat­ter of cos­metic surgery.

Stränga det som Federer

Posted on by — No Comments ↓

Många strän­gar

LÄSTE JUST EN TEXT i New Yorker med rubiken “Roger Fed­eres nio rack­e­tar”. Den hand­lar om två gub­bar som är hans rack­et­strän­gare, Nate och Yu. Fed­erer och ett tju­go­tal andra topp­spelare beta­lar 300.000 kro­nor om året för att få sina rack­e­tar omskötta och veta att de är tip­topp: “They don´t want sur­prises out there”.
Fed­erer har alltid med sig nio rack­e­tar på banan, tre strän­gade 26 kilo, fem 26,5 kilo och ett 27 kilo. De sex­ton lodräta strän­garna ska vara av natur­ma­te­r­ial de nit­ton på tvären av poly­ester.
Han tar upp ett nytt vid varje boll­byte, vart nionde gem (föru­tom i bör­jan på matchen då bol­larna byts efter sju gem — inboll­nin­gen räk­nas som tre gem).
Nate och Yu använ­der en fransk Babo­lat Star 4 sträng­maskin från 80-talet. Den tillverkas inte län­gre men är lätt att resa med.

JAG ÄLSKAR SÅDANA här tex­ter med mycket nördinfor­ma­tion och som ger bak­grund, ny kun­skap och gör ämnet större– Helt enkelt att få bli insatt i det som annars bara nör­dar vet.
Just inom sportvärlden är de tack­samma. Det kan vara hur bol­l­ka­llar i ten­nis drillas eller handla om boxar­nas cut­men (som med iskalla järn ska fixa blö­dande ögonbryn).
Under OS i Sid­ney år 2000 hade jag en serie på GP-sporten om uten­silier inom olika grenar: bland annat om hur lång tid det tar att sätta upp en släg­gkas­tar­bur, start­block­ens anatomi, allt om bygel­häs­tar, brot­tar­nas mag­ne­siumpul­ver, kon­st­sim­mar­nas näsclips, plan­klera och om rack­et­strängn­ing fak­tiskt.
Sådana ini­tier­ade bak­grund­s­tex­ter behöver inte handla om idrott. Det kan handla om hur för­fattare gör när de skriver, hur skåde­spelare kom­mer ihåg vad de ska säga, om en sten­sättares yrkeshem­ligheter (en gång träf­fade jag en storväxt sten­sättare vars hobby var pilljob­bet att göra brickor med tänd­sticksmo­tiv).
Även poli­tiker kan vara lika fokuser­ade och nördiga som idrottsmän. Tänk att få läsa om hur par­tiledarna för­bereder sig inför valde­bat­ter. Hur de kom­mer ihåg alla siffror, vad som sagts förut och för­må­gan att gripa möj­ligheter i stun­den.
När man söker dessa fakta får man alltid även med sig bra anek­doter och his­to­rier som kan göra reportaget levande. Kom ihåg att his­to­rien lig­ger i detal­jerna. Det lilla som berät­tar om det stora.
Man ska ha många strän­gar i sin skrivracket. Löst strän­gat ger mer kon­troll men hårt ger hår­dare bol­lar. Ha ditt skrivracket hårt strän­gat.
Pete Sam­pras strän­gade 32 kilo.

Är Malcolm Gladwell korrupt?

Posted on by — No Comments ↓

FÖR NÅGRA ÅR sedan, vid ett skrivsem­i­nar­ium på Har­vard, lyssnade jag på Mal­colm Glad­well. Salen var packad, mes­tadels med kvinnliga frilansare, och jublet stort när den spenslige man­nen med det överdi­men­sion­er­ade håret gjorde entré.
Han talade om per­son­porträtt och retade upp många åhörare med påståen­det att det nor­malt räcker med en dryg timme, för att skriva en bra inter­vju. Att sitta i tim­tal eller följa per­so­nen i veckor är slöseri med tid, tyckte han. Och gav rådet: tro aldrig att du kän­ner inter­vju­per­so­nen och gräv för all del inte i barn­domen. Jag höll med full­ständigt.
Glad­well hade just då kom­mit ut med sin best­seller The Tip­ping point som sedan har följts av flera. Just nu är han ute på en lång pro­mo­tion­turné för sin senaste bok David & Goliath, som kom i okto­ber. Förra lörda­gen kunde vi se honom i Skavlan.
Men Fredrik Skavlan ställde inte några frå­gor om kri­tiken mot Glad­well som finns  i USA, främst från vän­ster­håll. Men inte bara där.
Mal­colm Glad­well är redak­tionell medar­betare i New Yorker och han är utsedd till en av västvärldens hun­dra mest infly­telserika per­soner. Han har en stark posi­tion och kan där­för påverka. Men hur skarp är gränsen mel­lan jour­nal­is­tiken och stor­före­ta­gen?
Glad­well ankla­gas för att gå de senares ären­den, främst läkemedels– och tobaksin­dus­trin, banker och häl­soförsäkrings­bo­lag.
Frä­nast är kri­tiken från mediekri­tiska sajten S.H.A.M.E (Shame the Hacks who Abuse Media Ethics) som gärna granskar jour­nal­is­tikens stora pro­filer.
Den grä­vande reportern Yasha Levin kallar Glad­well  “en av USA:s mest framgångsrika pro­pa­gan­dis­ter” och har till och med skrivit en bok om honom, The Cor­rup­tion of Mal­colm Glad­well (2012).
I en recen­sion av den nya boken skriver  Levine att den hand­lar om att tycka synd om de rika. Bud­skapet till de fat­tiga, menar Levin, är att deras sit­u­a­tion i själva ver­ket är nyck­eln till framgång. De rika däre­mot hin­dras av sin rike­dom att se sina möj­ligheter.
Glad­wells kri­tiker har grävt djupt i hans klip­parkiv. I en artikel från 1990 i Wash­ing­ton Post skriver han att påståen­det att min­skat tobaks­bruk kan spara stora pen­gar åt hälsovår­den är felak­tigt efter­som män­niskor då skulle leva län­gre.
Pro­pa­ganda för tobaksin­dus­trin, menar kri­tik­erna. Glad­wells kom­men­tar var att det knap­past gyn­nade tobaksin­dus­trin om man påpekade att deras kun­der dör unga.
Glad­well påstås tjäna sju miljoner om året på föreläs­ningar för stora före­tag. Levine menar att Glad­well genom hela sin kar­riär blivit betald av bolag som han sam­tidigt bevakat som jour­nal­ist.
Glad­well bör­jade som Reagan-supporter och arbe­tade på höger­tid­nin­gen Amer­i­can Spec­ta­tor och var engagerad i en nykon­ser­v­a­tiv tankesmedja. Han blev sedan ekonomire­porter på Wash­ing­ton Post.
Mal­colm Glad­well anses vara en av de högst betalda före­dragshål­larna i USA. Han har sagt till Atlantic Jour­nal: “Like any num­ber of writ­ers these days who do speak­ing on the side, I´m happy to chat about what­ever I´m work­ing on to whomever wants to lis­ten.
Och han är inte den ende högt betalde föreläsaren bland amerikan­ska jour­nal­is­ter. Stora pen­gar, främst från Wall Street, plöjs ner i deras fickor.
Det är naturligtvis farligt om en jour­nal­ist med stor tro­värdighet sli­rar på etiken. Mal­colm Glad­well är ett tungt varumärke. Det ställer stora krav på ärlighet och att inte utnyt­tja det för mer eller min­dre dolda motiv. En sådan per­son kan bli farlig.
Jag kom­mer att fort­sätta läsa honom med intresse. Men, som alltid, är det bra att ha med sig bak­grundsin­for­ma­tion när man bedömer folks trovärdighet.

SPRÅKBRÅK: Visst har jag läst Munro

Posted on by — No Comments ↓

Bät­tre än Englund tror.

DET VAR VÄL SOM sjut­ton! Ännu en nobel­prista­gare man inte läst. Men den här gån­gen var det ytterst nära. Alice Munros nov­el­l­sam­ling Brin­nande livet har länge legat på hus­truns med böcker svårt över­las­tade nat­tygs­bord. Hon har lik­som inte velat läsa ut den. Ibland är det så, man vill inte att en bok ska ta slut.
Där­för kunde jag denna gång redan strax efter tillkän­na­gi­van­det av årets nobel­pris lästa vinnaren. Jag läste fak­tiskt två nov­el­ler av Alice Munro. Först valde jag den kor­taste i hus­truns bok (för att snabbt vara beredd om någon vän till även­tyrs skulle ringa och kunna svara: “Visst, henne har jag läst”).
I berät­telsen Röster (11,5 sidor) i sam­lin­gen Brin­nande livet ska hon åka på en danstill­ställ­ning och i Dear life, som New Yorker länkade till på Twit­ter, föl­jer hon med en klasskam­rat hem för att lära sig en ny dans.
Båda hand­lar om hennes mamma, som hon inte beskriver särskilt smick­rande. Det är barn­domsmin­nen som till en bör­jan är täm­li­gen hän­delselösa. I båda tex­terna råkar det vara en pros­tituerad kvinna som är den dra­matur­giska tänd­hat­ten.
När jag läste Dear life kunde jag verk­li­gen stämma in i hyll­ningarna till hennes sätt att på en kort sträcka visa en hel värld. På ett hun­dram­e­ter­slopp lyckas hon springa en mil.
Eller som Peter Englund så träf­fande uttryckte det: “Alice Munro lyckas säga mer på 30 sidor än vad de flesta roman­för­fattare miss­ly­ckas med att säga på 300 sidor.“
Jag lade på min korta Munro-sträcka märke till de små for­mu­leringarna som öpp­nade stora djup, som skildrin­gen av träbron hon gick över varje dag på väg till och från skolan:

 ”…wich occa­sion­ally had a plank miss­ing, so that you could look right down into the bright, hur­ry­ing water. I liked that, but some­body always came and replaced the plank eventually.”

När jag läste Dear life som var ännu kortare än Röster, typ två skroll lång på New York­ers hem­sida, blev jag djupt impon­erad av Munros mäster­skap i att skriva kort men djupt.
Den avs­lu­tas med en bild av mod­ern, en snabb skiss som långsamt och tungt sjunker in:

“She told me this a long time later, or what seemed a long time later, when I was at the stage of hat­ing a great many things she said, par­tic­u­lary when she used that voice of shud­der­ing, even thrilled, con­vic­tion, with a tremor that seemed to be there more and more reg­u­lary, whether delib­er­ate or not.”

Just som jag skulle klippa ut detta citat upp­täckte jag vad som stod allra sist: “Page 1 of 7″.
Om första sidan var en mästerlig nov­ell, vad skulle inte då resten vara? Munro måste vara ännu bät­tre än Englund förstår.
Jag lovar att läsa resten också. Kanske hela författarskapet.