OM MAN SKRIVER om reportaget som genre kommer man inte förbi Truman Capote.
Capote slog igenom ordentligt med kortromanen Frukost på Tiffanys 1958. Den blev en bestseller och en framgångsrik film med Audrey Hepburn i huvudrollen. Capote var nu en välkänd figur i New Yorks societet, intelligent och hejdlöst giftig.
Han skrev ofta i New Yorker. Ett av hans mest kända bidrag fanns att läsa den 9 november 1957. Det är en lång intervju med Marlon Brando som han träffade på en filminspelning i Japan och lurade att lämna ut sig själv, trots att Brando blivit varnad för Capote. Hur gick det till? Capote började med att öppet berätta om sig själv, så kände pratkvarnen Brando att han var tvungen att bjuda tillbaka.
Efter en rad framgångsrika romaner hade Capote tröttnat på att skriva skönlitteratur. Han började intressera sig för en mer verklighetsbaserad text.
Uppslaget kom måndagen den 16 november 1959 när han hittade en enspaltig notis på sidan 39 i New York Times med rubriken ”Välbärgad lantbrukare och tre familjemedlemmar mördade”. Ortsangivelsen var Holcomb, Kansas, där Herbert Clutter, hans fru samt två av deras fyra barn hade blivit brutalt mördade i sitt hem.
Detta var vad Capote letade efter. Här kunde han inte utgå från sig själv. Han ville åka till Kansas genast. Inte för att reda ut brottet utan för att skildra hur en sådan ohygglig händelse påverkade ett litet isolerat samhälle som Holcomb. Capote tog med sig sin barndomsvän Nelle Harper Lee. Han berättade senare att han aldrig skulle ha stannat om han då hade insett vad framtiden bar i sitt sköte: ”Jag skulle ha kört vidare. Som en fladdermus ut ur helvetet.”
De kom till en by i skräck. Dörrarna var låsta, ljusen tända hela natten, vapnen framme. Folk trodde att det var en ondskefull psykopat som varit i farten. Den märkliga uppenbarelsen Truman Capote väckte misstanke och löje. Själv hade han omåttligt svårt att umgås med dessa människor. Det var Nelle som räddade projektet. Hon kunde ta de trubbiga Kansasborna.
Capote antecknade aldrig under intervjuer. Det till synes planlösa samtalet var hans metod, det gjorde att folk trodde att det var just det, ett planlöst samtal och inte en intervju. Varje kväll gick de till sina rum på Warren Hotel och skrev ner vad de hört under dagen. Sedan jämförde de sina anteckningar vid middagsboret.
Capote blev till slut bekant med spaningsledaren Alvin Dewey. Capote var i princip klar med sitt projekt och skulle åka tillbaka till New York när mördarna plötsligt greps. Dick Hickock och Perry Smith erkände direkt. Motivet var rån och de hade dessutom bestämt sig för att döda alla vittnen - med kallt blod.
I ett slag hade allt ändrats och Capote var bara halvvägs. Nu var han tvungen att kartlägga de gripnas liv.
Capote närmade sig de båda under långa samtal. I Bennett Millers kritikerrosade film Capote antyds en kärleksrelation mellan Perry och Capote men hans biograf, Gerald Clarke, skriver att relationen var mer komplicerad än så: ”var och en såg på den andre och upptäckte, eller trodde sig upptäcka, den människa han kunde ha blivit”. Perry skyllde brottet på sin olyckliga uppväxt, men fick till svar att Capotes var ännu värre.
Nu började problemen för Truman Capote. Han kunde inte skriva klart romanen innan historien hade ett slut. De dödsdömda Perry och Dick fick ständiga uppskov. Han skrev under flera år på en krönika över ett ohyggligt brott, som en grekisk tragedi, och visste att han hade en bestseller. Projektet höll på att krossa honom fullständigt.
Till slut var det dags för ”slipsfesten” som Perry skrev. Den 14 april 1965 hängdes båda. Truman Capote var med. Och i september kunde han äntligen publicera In cold blood som en följetong i fyra delar i New Yorker. Boken kom i januari 1966, på svenska Med kallt blod, och blev en succé. Den filmades året därpå av Richard Brooks.
Men vad var det för en bok? Var det en roman eller var det ett reportage?
En kort bakgrund: novellen var tidigt genren som blev en skrivskola för författare som Twain, London, Fitzgerald, Hemingway, Steinbeck. Efter andra världskriget vände publiken novellen ryggen och ville i stället ha nonfiction och journalistik.
Men journalistik var inte en lika god skola som novellen. Nonfiction belönade research på bekostnad av skrivteknik och dramatisk skicklighet.
Capote accepterade publikens växande intresse för nonfiction men protesterade mot genrens torra stil. Han ansåg att journalistik kunde var lika fördjupande som skönlitteratur men olyckligtvis skrevs den förra av folk som inte hade talang nog för att vaska fram det guld som fanns i genren. Skönlitterära författare såg ner på journalistiken och journalister hade inte lärt sig skriva god skönlitteratur. Därför hade aldrig syntesen gjorts.
Capote: ”Journalistiken rör sig alltid på ett horisontalt plan, den berättar en historia, medan skönlitteraturen… rör sig vertikalt och för läsaren djupare och djupare in i karaktär och händelser”.
Vad skulle hända, frågade han, om en sann historia berättades i romanens form? Han beskrev det som att han var instängd i faktas taggtråd, men inom begränsningen fanns större frihet än någon tidigare kunnat inse: återskapa långa samtal, ordna händelserna till en dramatisk effekt och till och med se in i andras tankar. Capote hade övat sig i filmmanus, visste vilka scener som var viktiga, vilka detaljer han skulle ägna omsorg åt. Han förenade tekniker från filmkonst, novell, roman och reportage. I Med kallt blod blandade han nonfictions auktoritet med fiktionens dramatiska kraft.
Truman Capote var den förste som klarade detta. Han skapade en ny litterär genre: faktaromanen. Hävdade han själv åtminstone. Det fanns dock andra före honom men han banade väg för andra att skriva i samma anda. En modern svensk efterföljare är Gellert Tamas Lasermannen.
Det har dock inte saknats kritiker till Capotes metod, bland annat det faktum att hans historia bygger på endast två levande vittnen, mördarna själva. Redaktören på New Yorker, William Shawn, ångrade att han släppte igenom In cold blood. Han ifrågasatte bland annat skildringen av den mördade familjens liv. Hur kunde Capote veta vad de sa och tänkte vid en bestämd tidpunkt? Han hade ju inte kunnat tala med dem.
Truman Capote hävdade att Med kallt blod var sann ner till varje komma. Han kunde peka på en källa till varje replik. Den har också blivit hårdgranskad men det enda man funnit är ett felaktigt namn på en häst.
Tag Archives: new yorker
Skrivandet som ingenjörskonst
LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske författaren och journalisten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda publicerar sig bland annat i New Yorker).
Det handlade om hur man bygger en text. Hochschild frågade en gång en student som läste till civilingenjör vad skillnaden var mellan en arkitekt och en ingenjör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en person som planerar hur huset ska se ut från utsidan. En ingenjör är en person som ser till att det inte faller samman.“
Hochschild menar att när vi skriver lägger vi för stor vikt vid arkitekturen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprudlande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struktur, budskap, förmedlandet av information på ett sådant sätt att läsaren fortsätter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena stycket till det andra, men om inte den inre ingenjörskonsten finns där kan den ändå upplevas som ointressant.
Detta är särskilt viktigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända personer som måste presenteras för läsaren. Detta sätter ribban högre.
En nyckel till McPhees förmåga att få läsaren engagerad ligger i hans ingenjörskonst, en mästare på att bygga litterära skyskrapor.
Andra skribenter kan ha mer glittrande prosa eller bättre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intressant konstruktion.
När jag läser andra, även erkänt skickliga skribenter får jag känslan att själva strukturen är en efterhandskonstruktion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inledning finns i inledningen och den som verkar summera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom historiens struktur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exempel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hoving som var chef för New York’s Metropolitan Museum of Art.
En normal reporter kanske hade följt Hoving en tid och vävt samman det materialet med bakgrunder om hans barndom och kommentarer från personer som känner honom.
Men McPhee gör det annorlunda. Han samlar ett dussin scener från Hovings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det förflutna: problem i skolan, jobb i en klädaffär och upptäckten att detta inte var något för honom.
Nästan allt bygger på väl observerad eller återkonstruerad dialog mellan Hoving och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kronologisk ordning.
McPhee varierar sina konstruktioner för varje ämne. Som i boken Levels of the Game, som är byggd kring en enda tennismatch mellan Arthur Ashe och Clark Graebner i US Open på 60-talet.
Den börjar med öppningsserven och slutar med matchbollen. Men mellan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skiljer sig radikalt i spelstil, bakgrund, politiska åsikter, ras och förhållande till livet.
Mästerstycket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encounters with the Archdruid som först publicerades i New Yorker, som många av McPhees texter.
Brower var en militant, kompromisslös försvarare av den amerikanska vildmarken. Han slogs hela sitt liv mot allehanda exploatörer.
McPhee bygger sin bok på tre långa bataljer mellan Brower och personer som hatar allt han står för, till exempel geologen Charles Park som hela sitt liv exploaterat gruvfyndigheter varhelst de dykt upp.
En vanlig reporter hade antagligen först intervjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemensam veckolång camping i ett vildmarksområde i staten Washington.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gruvfyndigheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kommer argumenterandet igång och de båda eldsjälarna förser samtidigt McPhee med ”writer´s gold”: dialog.
Struktur är inte ett mönster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur materialet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts material som behöver samlas in.”
Hochschilds essä John McPhee and the archdruid i Nieman Storyboard var särskilt trevlig att läsa eftersom denna blogg också förordar ingenjörskonst i skrivandet – men också arkitektur: Grunden– Bärande väggar – Byggstenar och Heminredning.