Bör vara välplacerad — den också.
HUR MAN PLACERAR ord i meningar och meningar i stycken kan vara skillnaden på en stark och en svag text.
Den här meningen till exempel: ”Han kastade en sten på mig”, har inte samma effekt som den här: ”Han träffade mig med en sten”.
Genom att i den senare placera det centrala ordet ”sten” sist får läsaren nästan känslan av att själv bli träffad — med en sten.
Man ska alltid söka efter den allra bästa effekten av ord och meningar. Har man bra citat i anteckningsblocket ska de också tas om hand väl.
Om man väljer att sluta ett reportage med ett citat (vilket inte alltid är att föredra) så tänk på vilka ord det är som ska klinga i slutackordet.
Det är inte ”, säger han” eller ”, säger hon” och inte ens ”, säger hen.” Det är orden i citatet som ska klinga.
I mitt reportage om Långaredsmorden slutar jag inte:
Huset har varit avspärrat i sju månader och i fönstren kan han se hur blommorna vissnat en efter en. Men mönjeliljan blommar i röd-gult.
– Det är en hälsning till oss från Inger, säger Kjell som förstått dess budskap.
Utan: Långaredsmorden.
Inom retoriken finns en 2–3-1-regel, alltså att börja med det näst bästa argumentet, följt av det svagaste och avsluta med det bästa. Så kan man tänka när man skriver tidningstexter också eller åtminstone följa regeln att lägga det svagaste i mitten.
Inte:
Anna Andersson som kom gående nedför Storgatan när explosionen inträffade berättar: — Det var fruktansvärt att se. Jag såg eldsflammor slå ut från fönstret.
Bättre:
– Det var fruktansvärt att se, säger Anna Andersson som kom gående nedför Storgatan när explosionen inträffade. Jag såg eldsflammor slå ut från fönstret.
Det är tyvärr inte bara att skriva på, man måste tänka lite också. Ungefär som när man spelar tennis, det är bra om man får bollen över nätet men det är bättre om den är välplacerad.