Tag Archives: pratminus

Hur personer presenteras för läsaren

Posted on by — No Comments ↓

Vem berät­tar?

POCKETSHOPEN HADE just fått in det första nytrycket av årets nobel­prista­gare, Patrick Modi­ano. Det var roma­nen “Lilla smy­cket”.
Jag köpte den genast och bör­jade läsa på tåget. Den bör­jar: Tolv år hade nog gått sedan man slu­tade kalla mig Lilla smy­cket och jag befann mig på met­ro­sta­tio­nen Châtelet vid rus­ningstid.
Jag-berättaren föreställde jag mig av någon anled­ning vara en man, kanske av slen­tri­antanken att det är en man som är för­fattaren. Men län­gre fram stod det, när huvud­per­so­nen följt efter en äldre kvinna: Vad var vi för ena, vi två? En kvinna av obestäm­bar ålder och en ung flicka, upp­slukade i vim­let av resenärer.
Då hade jag hun­nit drygt sex sidor in i roma­nen. Det var alltså en kvinna som berät­tat för mig och jag måste ögna igenom den från bör­jan för att läsa med rätt per­son i tankarna.
Fun­der­ade över var­för en för­fattare vän­tar sex sidor innan det avs­lö­jas vem som talar till läsaren. En nobel­prista­gare dessu­tom.
Fick en mis­stanke. Orig­inaltiteln är “La Petite Bijou”. La, den franske läsaren hade alltså redan i första menin­gen klart för sig att det var en kvinna som förde ordet. Om det varit en man hade det stått “Le Petit Bijou” (kan ingen fran­ska själv men kon­troller­ade med fran­sk­ta­lande vän­ner, bijou är vis­serli­gen maskulinum men efter­som det här är ett egen­namn används den bestämda artikeln la eller le).
Ett dilemma för en över­sättare alltså. Vad kan man göra? Lägga in en bisats: “…kalla mig, en åttaårig flicka, Lilla smy­cket…”?  Jag brukar inte läsa bak­side­s­tex­ter, om jag gjort det hade jag fått veta att flickan var arton och hette Thérèse.
ALLTNOG, INGET STORT prob­lem. Men vi kan ta det från nobel­nivå till van­lig tid­ning­s­textnivå. Alltså, hur man intro­duc­erar nya män­niskor i sin text.
Ibland kan det i en text där någon talat i några prat­mi­nus komma ännu ett långt prat­mi­nus och man förut­sät­ter att det är samma per­son som fort­sät­ter att tala, men på slutet står det “säger…” och det är en ny per­son. Inte bra.
Om det är en ny per­son som intro­duc­eras, berätta det tidigt, innan citatet eller i bör­jan av det.
Det hand­lar om att göra klart för läsaren vem som talar. I en dia­log mel­lan två kan det räcka i de första citaten, sedan förstår man att de växlar ord (men då får det inte vara flera utgån­gar i den enes citat). Hela tiden hålla överen­skom­melsen med läsaren vem som för ordet.
Ibland är det också hur någon talar. Om det efter ett långt citat står: “…säger hon på bred småländ­ska”, blir man näs­tan tvun­gen att läsa om citatet för att “höra” dialek­ten. Om det står innan citatet hör man det automa­tiskt.
I ett län­gre reportage kan man visa en per­son i inled­nin­gen som återkom­mer senare i tex­ten. En slags för­varn­ing. Men man måste komma ihåg att om en per­son ges viss upp­märk­samhet i inled­nin­gen väcker det förvänt­ningar hos läsaren att per­so­nen ska återkomma senare i tex­ten. (Här tänker jag på Carin Mannheimer som skulle spela in en jord­fäst­ningss­cen och en sta­tist spelade över med häftig gråt. Sce­nen togs om, annars hade tit­tarna varit över­ty­gade om att det nu kom in en ny per­son in i han­dlin­gen. Vem var hon? Den dödes okända dot­ter?)
Det är bra om en ny per­son kan intro­duc­eras med en liten karak­täris­tik, något per­so­nen gör till exem­pel: “I baren fanns hennes man. Han satt och speglade sig i zinkdisken.“
Om ett reportage sträcker sig över flera sidor måste byli­nen finnas först, särskilt om det finns en jag-berättare. Jag ska inte behöva bläd­dra sex sidor framåt för att få veta vem som talar till mig.
Då ser jag även om det är en man eller kvinna. Tex­ten kan dessu­tom vara späckad med små språk­liga smy­cken och då vill jag veta nam­net på den jag ska lägga på minnet.

Begränsningens konst

Posted on by — No Comments ↓

EFTER MÅNGA ÅRS  skri­vande kan det dyka upp en känsla av att man skriver i samma manér som alltid, ibland känns det som om man skrev en par­odi på sig själv. Vissa favoritord och for­mu­leringar återkom­mer allt­för ofta, sät­tet att dispon­era en text är det­samma och man skriver alltid för långt.
Man blir helt enkelt lite trött på själv.
Vad göra? Sluta skriva går ju bara inte. Däre­mot kan man utmana sig själv, försöka tänka nytt, ge sig själv andra ramar att hålla sig inom.
En gång skulle jag skriva en inter­vjuserie. Då gjorde jag en stram mall för alla tex­ter. Unge­fär så här:

  • En fast längd på tex­ten (stenhårt).
  • En fast längd på ingressen (stenhårt).
  • Den första femt­ede­len av tex­ten skulle vara mitt per­son­liga mini­porträtt av den intervjuade.
  • Det bästa citatet skulle komma i tredje utgån­gen efter ingressen.
  • Resten skulle vara en fråga/svar-intervju med en så bra sam­tal­ston som möjligt.
  • Bild­tex­ten skulle innehålla nya uppgifter.
  • Fak­taruta med stan­dard­is­erat innehåll.

Det kanske låter trist med ett så mal­lat for­mat men det är en stor utman­ing och fak­tiskt en god hjälp. Just per­son­in­ter­vjuer är ju ofta mal­lade. Jag blir dock irrit­erad när sådana här mal­lar blir slappa i kan­ten och bör­jar svaja.
Mal­lat är mal­lat och det ska hål­las. Sten­hårt.
En annan gång skulle jag inter­vjua en poli­tiker och bestämde mig för att det skulle vara utan prat­mi­nus. Inte ett enda skulle få förekomma.
Är det något man kan bli trött på så är det alla dessa pratminus-artiklar. Det pratas och pratas och reportern slänger bara in några sam­mankny­tande meningar innan nästa prat­mi­nus kom­mer. Talk­ing heads.
Det kräver mer av reportern att skriva mer med egna ord och spara prat­mi­nusen till de verk­ligt vassa citaten. Det är också ett sätt att utveckla en egen stil. Fler egna ord, färre andras ger en per­son­li­gare text.
Nåväl, jag genom­förde min inter­vju och det var inte en enda läsare som ringde och kla­gade på att det sak­nades prat­mi­nus.
Sådana små utmaningar kan man ge till sig själv när man bör­jar stelna till.
Den prat­mi­nus­fria inter­vjun finns här.

 

Rensa bland pratminusen!

Posted on by — No Comments ↓

JAG HAR HÖRT repor­trar säga att ett prat­mi­nus måste vara orda­grant åter­givet. Då tänker jag att de måste anti­n­gen ha ett extremt gott minne, vara hejare på att anteckna snabbt (och sam­tidigt läs­ligt) eller alltid använda band­spelare, även när det är bråt­tom.
För hur kan de annars cit­era orda­grant? Till saken hör att de ändå måste redi­g­era i citaten. Det går inte att skriva exakt vad folk säger med alla “öh… äääh…som sagt var…vad heter det.…“
Och hur gör de om svaret läm­nas på engel­ska? Det måste över­sät­tas, men även ett sven­skt svar kanske måste över­sät­tas för att göra det begripligt för läsaren.
De flesta håller nog med om att prat­mi­nus inte behöver vara något exakt citat och man kan till och med lägga ihop två svar till ett.
Men en inter­vjuad per­son ska kunna känna igen sig i ett prat­mi­nus, även om det inte var just de exakta orden i den exakta ord­nin­gen. Sedan hän­der det förstås att folk vill dementera trots att de inte är fel­cit­er­ade, men det är en annan femma.
Om man vill mark­era att det var pre­cis så här per­so­nen sa, så läg­ger man ett exakt citat inom citat­tecken. Prat­mi­nus och citat­tecken ger olika sig­naler till läsaren.

DET SVÅRA ÄR inte att skriva vad de säger, det svåra är att få dem att säga något bra. Det finns förvisso mus­s­lor och sådana som inte kan prata i full­ständiga meningar men om det är magra citat i anteck­n­ings­bo­ken är det oftare reporterns eget fel. Kvaliteten på prat­mi­nusen hänger på vilka frå­gor som ställs.
Det går dock att för­bät­tra dem redan under inter­vjun. Fråga: “Vad var det du sa? Jag förstod inte rik­tigt. Vad du säger är alltså…“
Ibland kan ett utta­lande vara helt fan­tastiskt, roligt, spän­nande, träff­säk­ert. Men när man bör­jar skriva upp­täcker man att det inte har något med ämnet att göra.
Ett van­ligt och fullt förståeligt fel är att på något sätt, en P3-övergång eller någon annan krys­tad for­mu­ler­ing, ändå försöka få med citatet. Här måste man vara hård. Ställ frå­gan “Vad hand­lar det här om?” Pas­sar inte prat­mi­nuset så: Adios!
Det går kanske att spara till en annan gång. Som någon sa: “Vilken idiot som helst kan plocka bort en dålig rad ur en dikt, det krävs ett rik­tigt proffs att plocka bort en bra rad.”

VID STÖRRE JOBB har man ofta pratat med många per­soner. De kan lätt bli för många i en text. Man vill ju inte att läsaren ska drab­bas av någon namnkat­a­log à la Dostojevskij-romaner. Ju kortare text desto färre per­soner.
Jag brukar göra en cast­ing: vilka ska få vara med? Två, tre sty­cken kanske. De andras uppgifter kan vara med utan prat­mi­nus.
Detta är vik­tigt att bestämma innan man skriver. När man väl plockat in en per­son i tex­ten är det svårare att göra sig av med den.
Jag skulle rek­om­mendera så få per­soner som möjligt. Det är allde­les för många som får säga för mycket i tid­ningarna. En text blir generellt bät­tre om den inte bara byg­ger på prat­mi­nus.
Jag vill inte enbart läsa vad trä­narna tyckte om matchen, jag villl ha en analys av sportreportern.

När det är snålt med tecken

Posted on by — No Comments ↓

INGET ÄR SÅ hjärt­skärande för en reporter som när den egna tex­ten måste slak­tas ner. Man stryker och stryker men till slut ham­nar man i ett läge där det bara inte går län­gre: “Det blir ju ingent­ing kvar!” Allt vik­tigt man skrivit ner, alla man pratat med och nyanserna och förk­laringarna och sätta-in-i-sitt-sammanhang-raderna.
Det slu­tar ofta med att man blir tvär­sur och låter någon annan verk­ställa slak­ten. Var­för ska man anstränga sig när det blir så här?
Sit­u­a­tio­nen upp­står oftast när förut­sät­tningarna ändrats. Om man redan från bör­jan vet att det måste vara kort är det enklare. Men ändå inte.
Det kräver trän­ing. När jag en gång prak­tis­er­ade på GT fick jag följa med en sportre­porter på en hock­ey­match mel­lan Bäcken och Tingsryd i Frölund­aborg. Blekinge Läns Tid­ning ville ha tre manus­lap­par och jag fick äran att skriva (och tjäna 50 spänn extra). När jag hade skrivit mina tre manus­lap­par var jag framme i mit­ten på andra peri­o­den.
Att skriva kort är en konst. Minns Mark Twains inled­ning på ett brev: “I apol­o­gize for writ­ing you a long let­ter. I didn´t have time to write you a short one.“
Det är som alla vet lättare att skriva långt. Där­för är det vik­tigt att få veta läng­den när man ska börja skriva. För det mesta är det färre tecken än man skulle önska.
Min erfaren­het är dock att desken ofta håller igen. De vill inte lämna över för långa artik­lar till nat­ten. Där­för kan det vara värt att ta ett snack med redi­g­er­aren, om man har möj­lighet. Näs­tan alltid säger denne: “Nej, du kan skriva lite län­gre, det fixar sig.“
Något att tänka på när man ska skriva kort är att inte kom­primera. Det första budet i kort­skrivnin­gens konst är: utelämna.
Sedan kan man fun­dera över hur mycket som behöver förk­laras för läsaren. Om det är en text som kräver lite förk­lar­ing är det lättare att skriva kort.
Man ska förstås också und­vika slin­grande inled­ningar. Gå direkt på köt­tbenet! Hoppa in i sto­ryn.
Min­imera antalet prat­mi­nus. De tar plats och varje per­son som ska vara med i tex­ten ska ha namn och titel.
Man kan förledas att tro att om man ska skriva kort behövs inte lika mycket research. Fel! Ju mer man vet om ämnet desto lättare att styra in på det väsentliga.
Om det finns bild med utnyt­t­jar man naturligtvis bild­tex­ten, så har man fått några rader till.
Lik­som tiden är en kreativ fak­tor i skri­vande är också begrän­sat utrymme det.
Till sist kan jag inte låta bli att visa ett exem­pel på kort­skri­vande när det är som bäst. Det är ett sty­cke ur Harry Mar­tin­sons Näss­lorna blomma. En hel roman på 668 tecken:

En av back­stu­gorna hade en son som var vär­vad vid Kro­n­prin­sens husarer. Varje höst och vår kom han hem och glän­ste i skog­a­rna. Framtill såg hans uni­form ut ett skrat­tande spjälverk eller ett glö­dande eldgaller. “Vi husarer kalla dem revben”, sade han till pigan, vars hjärta han sakta hal­strade på sitt husar­galler. I sep­tem­ber kom hans slut­brev med några förk­larande husar­fraser på. Det var vitt och dött som en kalk­platta — nu gick hon i sjön. Drogs upp den tredje okto­ber, uppsvälld som en boj av fos­tret och död­sprocessen. Sock­nen talade på ytterst övligt sätt om hän­delsen. Husaren tog sig nästa gång en flamma i Torup. Där var torra land över­allt och inga sjöar.