MIN FÖRSTA TEXT som krönikör på GP:s nyhetsredaktion handlade om att Skanska nu skulle ta över bygget av tunneln genom Hallandsåsen 1996. Rubriken var “När kommer tåget?” Det skulle ta nästan 20 år.
Det var den första av väldigt många texter i samma ämne. Jag följde bygget, skandalerna och rättegångarna.
Inför rättegången mot tre chefer på Banverket i maj 2002 publicerades detta reportage i bilagan Två dagar. Det är uppbyggt kring den kanske mest dramatiska tiden under hela tunnelprojektet. Februari 1997 var en turbulent månad på Banverket: Citytunneln genom Malmö skulle beslutas, i Hallandsåsen växte vattenproblemen för varje borrad meter, en maktkamp pågick och mitt i detta avgick generaldirektören.
Min utgångspunkt är ett styrelsemöte i Stockholm. Och motorn i reportaget är helt enkelt protokollet från detta möte.
KLOCKAN VAR STRAX före åtta fredagen den 28 februari 1997. Det var snöfritt på gatorna i Stockholms innerstad, ett par minusgrader och fortfarande mörkt denna gråmulna vintermorgon.
Genom dörrslussen på Royal Viking Hotel vid Centralen droppade sjutton allvarstyngda herrar och damer in med väskor och portföljer i händerna. De stannade upp i receptionen och tittade på tavlan med förteckningen över bokade konferensrum. På ett av dem stod det: Banverket.
De gick en trappa upp till ett trångt konferensrum som hade fönster ut mot den dystra Klarabergsviadukten. Det var ingen munter stämning.
Bland dem som satte sig kring ordföranden Gerd Engman, landshövding i Örebro, fanns Banverkets tekniske chef Nils-Erik Bergström, förre vpk-ledaren Lars Werner, generaldirektören för Folkhälsoinstitutet Agneta Dreber, riksdagsmannen Ingvar Johnsson (s) från Trollhättan, ekonomidirektören Erland Jacobsson och divisionschefen Sven Bårström.
Massmediernas intresse för Banverket de senaste dagarna var en mild västanfläkt mot vad som komma skulle. Vad deltagarna i detta styrelsemöte inte visste var att de just befann sig i begynnelsen av det som skulle bli Sveriges största miljöskandal. Flera av dem skulle hamna i polisförhör, hela styrelsen misstänkas för brott och en skulle åtalas.
Fem kilometer av sjutton var klara i tunneln genom Hallandsåsen sedan starten drygt tre år tidigare. Projektet hade kantats av ständiga problem. I februari 1996 hade Skanska tagit över och ju längre man kom genom det porösa berget desto snabbare tömdes åsen på vatten. Vattendomen hade överskridits så gott som varje dag i tre månaders tid.
NÄR GERD ENGMAN öppnade styrelsemötet hade alla närvarande redan noterat att det var en person som fattades. Generaldirektören, Monica Andersson, dök inte upp. Trettiosex timmar tidigare hade hon skrivit sin avskedsansökan.
Just det här mötet ägnade åklagarna i Malmö mycket tid åt i sin utredning. Samtliga styrelseledamöter förhördes. Frågan var: Hur mycket visste de om problemen i tunneln? Inte mycket, enligt dem själva.
Sammanträdet inleddes utan Monica Andersson och förslaget till dagordning godkändes, likaså protokollet från förra mötet. Sedan kom punkt 4, som var ny: “Ställföreträdande generaldirektör”. Styrelsen utsåg Nils-Erik Bergström. Det
var inte första gången för hans del. Han hade varit ställföreträdande i ett helt år innan Monica Andersson blev generaldirektör. Nils-Erik Bergström är en plikttrogen tjänsteman inom Banverket och han accepterade. Fem år senare skulle denna utnämning föra honom till tingsrätten i Ängelholm, åtalad för brott mot vattenlagen.
Det var ett brott som begåtts redan tre månader tidigare. Men man skulle också kunna säga att det var ett brott som pågick även under detta styrelsemöte. Bara under den tid det tog för deltagarna att sätta sig hade tiotusentals liter vatten forsat in i tunneln i Hallandsåsen. Åtskilligt mer än vad som stod
angivet i vattendomen från 1992.
Denna februarimorgon rann det in nära 50 procent över tillåtet värde i den södra tunneln och i den norra forsade det in 2 400 liter per minut, vilket var mer än tillåtet för hela projektet. För de ansvariga i Banverket Region Syd var läget desperat. De hade dessutom i dessa dagar blivit anmälda av länsstyrelsen i
Kristianstads län för brott mot vattenlagen.
Trots motgångarna fanns det ändå en viss optimism bland de ansvariga i Skåne. De hade just hittat det som skulle kunna rädda dem från ett gigantiskt ingenjörsfiasko. Åtta dagar innan styrelsemötet hade de beställt 25 ton av ett tätningsmedel som var något utöver det vanliga. Det hette Rhoca Gil.
NÄSTA PUNKT PÅ dagordningen var “Organisationsfrågan”. Den hade hängt med ett par år. Banverket var extremt decentraliserat. Till och med en så stor entreprenad som tunneln genom Hallandsåsen sköttes helt av Region Syd i Malmö utan större inblandning från huvudkontoret i Borlänge. Kontrakten undertecknades av regionchefen, inte av generaldirektören.
Monica Andersson tillträdde den 10 januari 1996 och när hon första gången träffade direktionen med de fem regioncheferna fick hon känslan av att “det här var inte en direktion, det här var ett feodalkungadöme med fem feodalherrar och en kung som gjorde inspektionsresor med jämna mellanrum.“
I polisförhöret beskriver Monica Andersson mötet med tf generaldirektören, Nils-Erik Bergström, och divisionschefen Sven Bårström, som hade en färdig omorganisationsplan: “Dom trängde upp mig mot väggen … och så avkrävde dom mig att jag skulle ställa upp för den här omorganisationen, men då förklarade jag för dom att det tänker jag absolut inte göra.“
Hon ville bilda sig en egen uppfattning först och konfererade med Riksrevisionsverkets chef, tidigare medlem av Banverkets styrelse, Inga-Britt Ahlenius som rekommenderade en konsultfirma.
Riksrevisionsverket (RRV) hade något år tidigare riktat skarp kritik mot hur Banverket var organiserat i en rapport med titeln: “På rätt spår?”. Den decentraliserade organisationen hade bristfällig öppenhet och ett huvudkontor med för liten kompetens.
Monica Andersson kände sig isolerad: “Jag hade en organisation som inte hade någon som helst förståelse för det jag sysslade med.” Inte heller styrelsen förstod: “Det var precis som att styrelsen kände det som om att det var dom som blev kritiserade, att dom var så ett med själva organisationen”.
Agneta Drebers åsikt är den motsatta:
– Monica Andersson tyckte att styrelsen kritiserade henne om man ställde frågor.
Något fel tycks det ha varit och motsättningarna eskalerade under våren. Vid ett direktionsmöte den 8 maj markerade chefen för Region Syd, Hans Ottenfalk, med all önskvärd tydlighet att generaldirektören inte skulle lägga sig i hans revir.
Det var inte så konstigt att Monica Andersson fick regioncheferna emot sig. Hon ville nämligen byta ut allihopa. De satt fast i det gamla. Ottenfalk erbjöds pension, vilket han accepterade.
Monica Andersson ville bygga upp en central stab direkt under sig och började rekrytera chefer. Hon ville ha kontroll. Styrelsen stödde hennes planer, även om det fanns kritiska röster. Den beslöt att fortsätta arbetet.
SEDAN ÖVERGICK MAN till punkt nummer 6: “Rapporter”. Den handlade om en konsult som skulle arbeta med internrevision. Det fanns säkert saker att hitta, för senare detta år skulle Banverket få underkänt av RRV för sättet att hantera statens pengar.
Punkt 7: “Citytunnel” var ett explosivt ämne. Det var på denna fråga som Monica Andersson två dagar tidigare hade avgått efter knappt fjorton månader som generaldirektör.
Citytunneln skulle byggas under Malmö och var en del av satsningen på Västkustbanan. Monica Andersson var inte emot tunneln men kritiserade regeringens förslag till finansiering som hon tyckte äventyrade Banverkets ekonomi, vilket även verkets revisorer ansåg. Det var dessutom bråttom.
Onsdagen den 26 februari hade kommunikationsminister Ines Uusmann beordrat ett extrainkallat styrelsemöte per telefon för att få fram ett snabbt beslut om Citytunnelavtalet. Vissa källor hävdar att även hon ifrågasatte tunnelns finansiering men att statsminister Ingvar Carlsson drev på.
Mötet började klockan nio på morgonen men ajournerades. Knappt hade de lagt på lurarna förrän telefonerna gick varma.
Ines Uusmann som befann sig i Luleå hade en livlig diskussion med Monica Andersson om vad lydnadsplikten för en generaldirektör betyder. Hon blev senare KU-anmäld för ministerstyre men friades.
FÖR MONICA ANDERSSON var det en personlig fråga. Hon ville kunna se sig själv i spegeln. Ines Uusmann hade flera samtal under dagen med styrelsens ordförande Gerd Engman.
– Jag sa till Gerd, snälla du se nu till att Monica inte gör något i affekt, att det är väl genomtänkt!
Men Gerd Engman kunde inte förhindra avgången:
- Monica Andersson övertalar man inte. Hon var benhård.
Beslutet fick styrelsen på sittande stjärt. Monica Andersson uppfattade att det fanns vissa öppningar till diskussion på morgonen, men när mötet återupptogs på kvällen hade hon alla emot sig.
Styrelsen beslöt att följa regeringens önskemål om finansieringen av Citytunneln. Monica Andersson satte sig ner på sitt tjänsterum i Borlänge och skrev sin avskedsansökan. Hennes kommentarer var bittra: “Styrelsen tog några timmars sammanträde per telefon på sig att köra över Banverkets experter”. Det var dock långt ifrån alla som beklagade hennes avgång. Agneta Dreber: - Hon behövde ett skäl att avgå. Hon var inte rätt person för det här jobbet. Hon hade fel ansats till medarbetare och styrelse. Hon kallades tuff men jag skulle hellre säga osmidig.
Dagen efter Monica Anderssons avgång undertecknades avtalet om Citytunneln i Malmö av Banverkets representant Sven Bårström.
Till styrelsemötet den 28 februari var Sven Bårström kallad för en annan uppgift. Han hade skrivit en PM om vattenproblemen i Hallandsåsen som togs upp under punkt nummer 8: “Årsredovisning”.
Sven Bårström redogjorde för innehållet i sin skrivelse, som styrelsen fick se först när de kom till mötet. Men det hade funnits en mer alarmerande PM tidigare, skriven av Erland Jacobsson, tf ekonomichef.
I slutet på januari 1997 fick Monica Andersson ett samtal från honom. Han frågade:
- Är det någon som informerat dig om att det är problem i Hallandsåsen?
- Nej, vaddå?
Jacobsson hade varit på ett möte i Malmö den 24 januari där man beslutat att kräva mera pengar för att komma tillrätta med det inläckande vattnet. Det handlade om över en miljard för det dyraste alternativet.
I POLISFÖRHÖRT berättar Monica Andersson att hon gick direkt till Sven Bårström och Nils-Erik Bergström och frågade: “Vad är det här egentligen?”. De lugnade henne och sa att det inte var så allvarligt. Men hon hade sedan länge varit skeptisk till tunnelbygget.
Ines Uusmann hade värvat Monica Andersson från Stockholms kommun, där hon var socialdemokratiskt stadsbyggnadsborgarråd. Uusmann ville ha någon med miljökunskaper i det av tekniker totalt dominerade Banverket. Monica Anderssons miljöengagemang var större än Ines Uusmann kunde ana. Redan efter några veckor på den nya posten läste hon brev från oroliga invånare på Hallandsåsen. Den 15 februari informerades hon om situationen vid ett besök i Malmö. Hon har sagt efteråt att hon “fick en sån här intuitiv känsla utav att det här projektet inte var bra, det var ett projekt som jag inte trodde på”.
Det gick så långt att hon ville ta upp en diskussion om att stoppa bygget. Hon fick starka reaktioner. Ekonomichefen Erland Jacobsson varnade henne för att driva frågan och på Region Syd var man besvärade över att hon hade tagit upp den. Det rapporterades om att något av en revoltstämning var på gång.
Hennes inställning hade också vållat irritation på departementet. Monica Andersson träffade Ines Uusmann i Växjö i mitten på september: “Hon dök på mig direkt om Västkustbanan och sa att du ser väl till att den blir genomförd i tid och att alla projekt blir fullt genomförda, därför att det här ska vara klart till Öresundsbrons invigning.“
Ines Uusmann var pressad av regeringens löften om den storskaliga satsningen på järnvägen och förbindelsen med Europa. Banverket var i sin tur pressat av Uusmann att genomföra bygget och Skanska hotades av stora skadeståndskrav om de inte höll tidsschemat.
HÖSTEN 1996 BLEV läget allt mer desperat för tunnelbyggarna. Teknikerna visste att det fanns mycket vatten i åsen men de överraskades av att det var så svårt att injektera, täta med cement. Efter ett år i Hallandsåsen konstaterade Skanska
att det mesta arbetet inte bestått i att bygga en tunnel, utan i att försöka täta den. I början på 1997 när 58 fastigheter berövats sitt vatten ville Skanska omförhandla kontraktet.
Mötet i Malmö den 24 januari var ett krismöte. Detta framgår av den PM som Erland Jacobsson skrev. Han var orolig. Ett fortsatt bygge skulle kräva ett rejält tillskott av pengar samtidigt som ingen kunde garantera att “det inte dyker upp nya obehagliga, kostnadskrävande överraskningar”.
Han ställde till och med frågan om projektet skulle avbrytas och avslutade: “Med hänvisning till ovanstående bör frågan om fortsättningen på Hallandsåsprojektet skyndsamt prövas förutsättningslöst. Uppgifter om det inträffade kommer säkerligen att bli offentliga eller bli kända på annat sätt väldigt snart.“
Den 7 februari informerade Monica Andersson styrelsens ordförande Gerd Engman om Jacobssons PM och sa vad hon tyckte:
– Det som står här i Erland Jacobssons papper är så allvarligt att det är min uppfattning att nu måste vi ha en diskussion om att stoppa projektet i styrelsen. Det här är ju inte rimligt, ska vi verkligen fullfölja det här projektet med dom här höga kostnaderna som det innebär?
Gerd Engman blev upprörd över informationen, men tyckte att ett stopp lät lite galet för då hade Banverket investerat i onödan. Tunnelbygget var dessutom starkt förankrat i regering och riksdag och de var verkligt angelägna om att det skulle fullföljas. Engman bad Andersson att be Sven Bårström skriva ett underlag inför styrelsemötet den 28 februari.
Nu, om inte förr, insåg Andersson och Engman allvaret i situationen. Men de hävdar att de vid den här tidpunkten ännu inte förstått att gränserna i vattendomen överskridits. Och det står faktiskt inte i klartext vare sig i Jacobssons eller Bårströms PM.
Desto klarare stod det uttryckt i det tidningsklipp som hamnade på Monica Anderssons bord. Där stod att länsstyrelsen i Kristianstads län den 20 februari lämnat in en anmälan mot Banverket om brott mot vattenlagen. Denna anmälan säger sig Gerd Engman inte känna till förrän i oktober.
Sven Bårström skrev alltså ett eget PM som han förelade styrelsen. Till skillnad från Jacobsson ställde han inte frågan om att eventuellt avbryta tunneldrivningen genom Hallandsåsen. Vattenläckaget blev enbart till en ekonomisk fråga på styrelsemötet. Ingen frågade hur mycket vatten som läckte in.
Ingen frågade om det “kemiska tätningsmedel” som använts. Ingen ifrågasatte projektet.
Styrelsen pumpade i stället in mer pengar. Det blev ett tilläggsanslag på 800 miljoner till betongskal på utsatta ställen, vilket ändå skulle medföra ett vattenläckage på nästan det dubbla mot det tillåtna. Men en ny vattendom skulle sökas.
Beslutet fördes in i texten till årsredovisningen. I protokollet kom det att stå: “Efter en ingående diskussion i styrelsen utfördes vissa justeringar i texten.“
Det är allt som står om problemen i tunneln. Namnet Hallandsåsen nämns inte någonstans i protokollet. Inget om Sven Bårströms PM heller. Sveriges största miljöskandal fick en mycket diskret inledning.
NÄSTA PUNKT PÅ styrelsemötet, nummer 9, var en formalitet: “Budgetunderlag 1998–2000″. Samma punkt på den dagordning som Monica Andersson skickat ut hade
strukits. Den hade rubriken: “Banverkets miljöarbete”. Här skulle generaldirektörens miljöexpert Per Kågeson ha redogjort för den miljöpolicy han arbetat fram.
Kågeson hade engagerats av Monica Andersson som rådgivare i miljöfrågor i oktober 1996. Han bad själv att få göra en miljöpolicy.
– Det var illa beställt med miljöarbetet inom Banverket, säger han. Cheferna hade åsikten att järnvägar var ett miljövänligt alternativ i sig och ville inte bli belastade med ytterligare krav.
Per Kågeson hade även noterat vattenproblemen i Hallandsåsen.
– Efter utkastet till allmän policy skulle jag titta på några konkreta projekt. Högst på den listan stod Hallandsåsen. Jag visste att de låg på gränsen till domen. I slutet på november 1996 fick jag veta att de bara hade hunnit knappt en fjärdedel av tunnelbygget och förstod att de inte skulle klara det. Jag är rätt säker på att jag berörde det med Monica Andersson.
Per Kågeson slutade när Monica Andersson avgick. Miljöpolicyn antogs i maj 1997.
Vid den tidpunkten var det inte bara vatten som läckte från tunnelbygget, det var även Rhoca Gil.
I DET TRÅNGA OCH varma konferensrummet på Royal Viking Hotel hade man äntligen kommit fram till punkt 10: “Sammanträdet avslutas”. Gerd Engman tackade alla för ett bra arbete under de turbulenta dagarna när generaldirektören avgick.
Mötesdeltagarna samlade ihop sina papper och reste sig upp.
Om de hållit sig till den ursprungliga dagordningen hade det funnits ännu en punkt: “Övriga frågor”. Man skulle kunna tänka sig flera stycken. Till exempel:
Varför avgick Monica Andersson? Hon var ju nästan klar med omorganisationen och hade börjat sätta tänderna i Hallandsåsen. Var det kanske så att hon kände sig omöjlig på posten med den inställning hon hade till tunnelbygget. Började hon till och med inse att det här var på väg att barka åt skogen alldeles? Var Citytunneln en bra utgång?
En annan övrig fråga: Hur mycket visste ledningen om vattenproblemen? Gerd Engman och övriga styrelsemedlemmar förnekar kännedom och har blivit friade från misstanke av åklagarna. Men Monica Andersson? Hon var ju ändå generaldirektör. Dessutom med ett miljöengagemang och en tidig kritik mot projektet. Hon besökte aldrig tunneln men hösten 1996 reagerade hon på en planerad grundvattensänkning och i november visste hennes närmaste miljöexpert att det var stora problem med vattnet.
De ansvariga för bygget anser att hon borde vetat och Per Kågeson säger:
– Det var tveklöst att ledningen kände till detta. Tunnelbygget var det i särklass mest komplicerade projekt som Banverket hade hanterat, med risk för kraftigt röda siffror i bokföringen.
Skulle man låtit en projektchef hantera detta utan att ställa frågor? Eller var det som Monica Andersson själv säger, att den enda information om Hallandsåsen hon fick var av ekonomisk natur. Region Syd skötte tunneln helt på egen hand och eftersom de visste att generaldirektören hade hotat med att stoppa projektet fanns det anledning att sila informationen till huvudkontoret i Borlänge.
Jacobssons och Bårströms PM var kanske en ovanligt lyckad kampanj. De fick sina 800 miljoner. Utan några besvärande frågor. De kunde köra på. Och det gjorde de. Tills kreaturen drack ur Vadbäcken. Det var i september 1997. Sedan dess har tunnelbygget genom Hallandsåsen stått still.
Här anmäler sig ytterligare en övrig fråga: Kommer det att återupptas?
Peter Lenken, GP Två Dagar 4 maj 2002
Fakta/ detta hände:
1996
10 januari: Monica Andersson tillträder som generaldirektör för Banverket.
15 februari: Skanska tar över som entreprenör.
27 november: Länsstyrelsen uppmanar Banverket genom ett vitesföreläggande att göra något åt problemen med det inläckande vattnet i tunneln. Banverket överklagar och får rätt på grund av ett formellt fel.
1997
24 januari: Region Syd har krismöte i Malmö. Vattendomen överskriden sedan en månad.
20 februari: Länsstyrelsen anmäler Banverket för brott mot vattenlagen. Samma dag beställes det första partiet Rhoca Gil.
26 februari: Styrelsen beslutar att godkänna avtalet om Citytunneln i Malmö. Monica Andersson avgår.
28 februari: Styrelsen utser en tf. generaldirektör och beslutar om 800 miljoner mer till tunnelprojektet för att komma till rätta med vattenproblemen.
30 september: Tunnelarbetet avbryts. Rhoca Gil-skandalen ett faktum.