Tag Archives: skrivcoach

Nyhetsredaktionens eviga frågor

Posted on by — No Comments ↓

HITTADE ETT GAMMALT referat från ett skrivmöte jag höll med ett gäng på GP:s nyhet­sredak­tion. Det är säk­ert fem­ton år sedan. Så här var det då:

Vi inledde med att försöka ringa in gen­ren nyhet­srap­por­ter­ing. Vad utmärker detta sätt att skriva? Van­liga problem.

  • Nyhet­shets. Daglig publicering.
  • Dålig genom­läs­ning av tex­ter. Ont om tid.
  • Ambi­tion­snivån anpas­sas till tid och utrymme. Kan vara frus­trerande när man kän­ner att det finns mer att berätta. Men också något att gömma sig bakom om det blev dåligt.
  • For­mat­bun­det. Skriv kort! Innebär ibland att det per­son­liga i tex­ten, miljöbeskrivningar och lik­nande, stryks först.
  • Citat: “Det måste vara något fel på mig. Jag kan inte börja skriva före tre.”
  • Vi borde åka ut mer. Även om man kom­mer lite sent på plats blir ofta tex­terna bät­tre om man fak­tiskt varit där.

Vi gick igenom veck­ans tex­ter. Några iakttagelser:

  • Prat­mi­nus används i tid och otid. Spara prat­mi­nusen till det mer personliga.
  • Oredighet. Det förekom­mer tex­ter som inte är genomtänkta. En naturlig förk­lar­ing är tids­brist. Ta tre minuter och tänk igenom tex­ten innan du skriver.
  • Frå­gor som hänger i luften. Påstå eller lova inte något som du inte ger svaret på. “Sten Heckscher hör inte till den gamle rik­spolis­chefens största beun­drare, milt sagt.” Var­för då?
  • Man kan vara per­son­lig även i raka nyhet­s­tex­ter, ett enkelt ord­val t.ex. “Kissenödig hund” (Mar­tins­son) eller det “bru­talmod­erna pol­ishuset” (Rehn).

Vi talade om avdel­nin­gens organisation.

  • Stri­den med andra avdel­ningar kan ibland vara påfrestande.
  • Många chefer har inte tid för det vik­ti­gaste. En avdel­ningschef bör inspir­era mer än admin­istr­era. De bör avlas­tas så mycket ruti­n­jobb som möjligt.
  • Enligt språk­grup­pens enkät tycker näs­tan hälften att arbetsvil­lko­ren inte ger dem goda förut­sät­tningar för att göra ett bra jobb. För lite tid, för mycket stress är de van­li­gaste hin­dren. Dålig planer­ing, split­trad arbetssi­t­u­a­tion, prak­tiskt strul och bri­s­tande respekt för att ostörd tid behövs är andra hin­der. Avsak­naden av ord­böcker och lexikon nämns också.

DET SISTA förut­sät­ter jag är åtgär­dat idag. Och det övriga? Hur tids­bun­det är det? Någon som kän­ner igen sig idag? Eller är det nyhet­sredak­tion­er­nas eviga frå­gor?
Finns det över huvud taget några skrivmöten på dagens redaktioner?

Reporterenkäten som gav svar på tal

Posted on by — No Comments ↓

EN GÅNG HADE VI något som hette “Innehåll­spro­jek­tet” på Göteborgs-Posten. Jag satt med i den språk­grupp som bland annat gjorde en enkät bland samtliga medar­betare på redak­tio­nen. Det hand­lade om skri­vande och tex­tkri­tik samt att hitta för­bät­tringar.
Under “Upp­fat­tning om det egna skri­van­det” kunde föl­jande utläsas:
* 70 pro­cent är nöjda med sina tex­ter ibland, 22 ofta och 5 aldrig.
* 67 pro­cent tycker att de skriver bät­tre nu än för några år sedan, 25 pro­cent märker ingen skill­nad medan resten skriver sämre.
* Tre fjärd­ede­lar av de svarande tycker att skri­van­det oftast är roligt, endast en sva­rade “aldrig”.
När är då skri­van­det roligt? Några exem­pel: när man får skriva långa reportage, när jag har något att berätta, när jag får tid att för­bereda mig och tid för textbear­bet­ning, när man träf­fat spän­nande män­niskor, egna nyheter, när man tror att tex­ten är vik­tig för många läsare, när man får ta ut svän­garna lite, när kon­struk­tiv kri­tik och beröm ges.

VI STÄLLDE OCKSÅ frå­gan “Hur skall vi få nyska­pande tex­ter?” Några förslag: inspirerande arbet­sledare, skrivsem­i­nar­ier, mer tid till idéar­betet, asbra betalt om man lyckas, tillåt miss­ly­ckan­den, bät­tre tex­tkri­tik, låt folk skriva om sådant de inte brukar skriva om, upp­muntran, job­byte, talan­grekry­ter­ing och talangvård, men­torer, högt i tak.
Några är tvek­samma till idén som sådan: Är det bra med allt för mycket nyska­pande? Vi sysslar med jour­nal­is­tik, inte lit­ter­atur.
Coach­n­ing:
* Drygt hälften får endast ibland respons på sina tex­ter, medan cirka 30 pro­cent får det ofta. En sva­rade “aldrig”. Läsekret­sen och arbet­skam­rater läm­nar mest respons, därefter kom­mer arbet­sledare. Av dem som får respons tycker 62 pro­cent att de får kon­struk­tiv kri­tik ibland, 20 pro­cent ofta och 18 pro­cent aldrig.
* Endast 16 pro­cent tycker inte att det är svårt att kri­tis­era andras tex­ter. Unge­fär lika många tycker pre­cis tvär­tom. Var­för är det då svårt? Ömma tår, svårt att vara kon­struk­tiv, kan upp­fat­tas per­son­ligt, finns inget forum, kon­flik­träd­slan på redak­tio­nen och “GP före­drar kvan­titet fram­för kvalitet”. De flesta anser att min­dre grup­per är det rätta forumet för tex­tkri­tik.
Några av försla­gen till för­bät­tring: men­torsys­tem, kurser i kon­struk­tiv kri­tik, en textgrupp som betar av repor­trarna en och en, ta fram de goda exem­plen, gästkri­tiker.
Vidare: Refusera usla tex­ter, kri­tiken måste bli en del av varda­gen, redak­tion­sled­nin­gen tycks sakna för­måga att bedöma vad som är bra tex­ter, en del av dem som har rykte om sig att vara goda skriben­ter skulle nog kunna bli det om de släppte pres­ti­gen och bör­jade bry sig om dem de skriver om och för.

TROTS ALLA PROBLEM och hin­der för bra tex­ter finns de ändå i GP. Vår fråga om språkup­plevelser resul­ter­ade i en lång lista med ett 30-tal skriben­ter och inslag från de flesta avdel­ningar.
Några exem­pel på motiveringar: gen­re­b­land­ning, respek­tlöst, knorr, under­hål­lande, eftertänksamt, gav nytt liv åt det redan omskrivna, geno­mar­be­tat, det per­son­liga till­talet, per­son­ligt men ändå med dis­tans, när­varokänsla, gott iak­t­ta­gande, språket lyfte fram his­to­rien.
Under avdel­nin­gen “Arbet­sred­skap” ansåg drygt 40 pro­cent att de inte behärskade sin dator ordentligt. Däre­mot var det näs­tan 90 pro­cent som kunde fly­tta sty­cken.
Denna enkät gjordes för cirka 20 år sedan. Hur skulle svaren se ut idag? De skulle vara desamma på de flesta redak­tioner tror jag.
Och det är antagli­gen fort­farande 40 pro­cent som inte behärskar sin dator ordentligt.

Hur man coachar en Carola-reporter

Posted on by — No Comments ↓

EN GÅNG VAR jag i Borgholm för att bevaka Vic­to­ri­ada­gen. Under efter­mid­da­gens rep­e­ti­tion kom Car­ola upp på sce­nen och såg allt annat än skärpt ut. Hon kom av sig, sjöng fel, vis­ste inte var hon skulle stå. Man undrade hur detta skulle gå.
På kvällen var det något annat. Car­ola kom in och satte allt per­fekt. Ett under av proff­sighet. Hon lät sig inte ens påverkas av att en klack gick av mitt i låten.
Så fungerar en del repor­trar också. De är ofokuser­ade i bör­jan men skär­per sig när dead­line när­mar sig. De kan öka farten när det behövs. Och är duk­tiga på att par­era ovän­tade hän­delser.
Sedan finns det andra som är väldigt fokuser­ade och kreativa när job­bet diskuteras men trö­gare när det ska göras.
Bra coacher stud­erar sina medar­betare. Alla är olika. Alla ska behand­las olika.
Här är något att tänka på som coach.

  • Repor­trar arbe­tar på olika sätt, med olika hastighet. Acceptera det. Behandla varje reporter som en självständig individ.
  • Använd tiden rätt. Det finns långsamma repor­trar som alltid läm­nar bra tex­ter — låt dem hål­las. Ägna tiden åt de andra för att hjälpa dem att arbeta effektivare.
  • Den unge reportern har ofta ore­al­is­tiska förvänt­ningar på sitt eget skri­vande och tap­par lätt självförtroen­det. Jobba långsik­tigt, för­bät­tra en sak i taget.
  • Den äldre erfarne reportern är kanske den som behöver mest hjälp. De kan vara mer osäkra än nybör­jare. Ge dem mot­stånd, bråka med dem. Ge dem nya spän­nande utmaningar.
  • Lär den unge, påminn den erfarne.
  • Motivera inte bara kri­tiken, utan även det som är bra.
  • Upp­muntra kom­p­is­läs­ning. Tjata på medar­be­tarna att de skall hjäl­pas åt, läsa varan­dras tex­ter och vara frikostiga med syn­punk­ter. Under­stryk att kri­tiken måste vara hjäl­pande, ser­iös och upprik­tig. Kri­tis­era din grannes text så som du vill att hon skall kri­tis­era din. Upp­muntra tex­tkri­tik över avdelningsgränserna.
  • Tänk på att en reporter som egentli­gen borde sitta och skriva men i stäl­let hämta kaffe, köper godis, töm­mer sin pap­per­slåda eller stä­dar sitt skrivbord i själva ver­ket arbe­tar — för­bereder sig men­talt eller till och med skriver artikeln i huvudet. Ett sådant beteende är gan­ska van­ligt och inget att oroa sig över.
  • Försök dock att skilja detta från dåliga skriv­vanor som påverkar slutre­sul­tatet. Försök att hitta reporterns styrkor och svagheter. En långsam skri­vare bör komma igång med ett utkast tidi­gare, en som skriver grå tex­ter bör arbeta med att få ner lite mer detal­jer i anteck­n­ings­blocket, en snabb­skri­vare bör läras att redi­g­era sin egen text.
  • Upp­muntra nytänkande och dem som vågar ta ut svän­garna. En bra reporter tar chanser ibland. Men säg stopp när de exploat­erar en idé ett varv för mycket.
  • Var upp­märk­sam på skrivtröt­thet. Låt repor­trar byta jobb en tid eller vara med i skrivpro­jekt över avdel­nings­gränserna. Skapa små tillfäl­liga team med gemen­sam uppgift.
  • En reporter som kört fast: fråga var i processen som det körde ihop sig. Gå till­baka och se om det är något i arbetsme­to­den som orsakat stoppet.
  • Att över­sätta tankar till skrift är ingen envägsprocess. Det hän­der något när vi bör­jar skriva. Vi måste hela tiden vara beredda på att göra omvärderingar. Varje moment i skrivprocessen får åter­verkningar på något redan skrivet eller på det som kom­mer att skrivas.

Långcoaching/mentorskap syf­tar till att skapa en pos­i­tiv rela­tion med reportern som skall hjälpa båda att växa med uppgiften. Det är inte dagens tex­ter som står på dagord­nin­gen utan de som kom­mer att skri­vas om en månad, om ett år.
Läs också om coach-fixare.

SPRÅKBRÅK: En skrivcoach i fickan

Posted on by — No Comments ↓

KÖRT FAST? Hit­tar inte vinkeln? Inga idéer? Kolla mobilen. Nu finns appen ”Help! For Writ­ers”.
Det är Poyn­ter Insti­tute som lanserar en snab­b­coach­ing i mobil­form. Den byg­ger på Roy Peter Clarks bok med samma namn. I appen (15 kr) kan man dessu­tom höra honom ge peptalk.
De van­li­gaste prob­le­men delas in i fem nivåer, enligt skrivprocessen, start, research, hitta fokus, börja skriva och tex­tredi­g­era.
Varje nivå har fyra-fem ingån­gar som ger 7–8 olika svar. Lite irriterande är det att samma svar dyker upp innan alla visats. Man tror att det är slut, men det finns fler.
Det finns även länkar till Poyn­ters livechat­tar om olika skrivprob­lem.
På frå­gan ”Jag vet inte när jag är klar med min research” lyder ett av svaren: ”När du inser att du har tre gånger så mycket som du behöver. Bra repor­trar sam­lar mycket mer än de behöver, men det är inte detta som gör dem bra. Det är deras för­måga att välja det bästa ur det insam­lade mate­ri­alet.”
Hit­tar inte fokus: ”Min­imera ämnet. Skriv inte om utbild­ning, men om en skola, ett klass­rum, en stu­dent. Tänk på fokus tidigt i processen.”
– Bra skri­vande kan verka som magi, säger Clark. Men när du stud­erar de bästa skriben­terna, ser du att de föl­jer ett antal steg, strate­gier som alla kan lära sig något av.