EN JOURNALISTISK genre som vuxit de senaste åren är porträttet. Idag finns det i morgontidningar, kvällstidningar, veckopress och magasin.
Överallt långa porträtt av, i de allra flesta fall, redan kända personer. Det är mer sällan man får läsa något intressant om en person man aldrig hört talas om förut (däremot en hel del ointressant om personer man aldrig hört talas om förut, dessa som tidningen tror är kända, pop-up-kändisar som råkat vara med i något reality-sammanhang på tv som bara en bråkdel av befolkningen sett men som tidningsredaktörer tror är “kändisar” eftersom de inte tycks ha upptäckt att antalet tv-kanaler sedan många år är fler än en, som det var i min ungdom då personer blev verkliga kändisar bara av att ha varit med på ett hörn i Hylands hörna, de flesta av dessa pop-up-kändisar är också glömda inom tre månader — trots porträtten).
Många porträtt man läser är tämligen ointressanta oavsett kändisskap. Det beror ofta på att man inte får veta något nytt om personen. Eller den kände författaren eller artisten som just fått sin nya bok/cd totalsågad av kritikerna, så nämns inte detta med ett ord i den obligatoriska intervjun. Det ska vara trevligt.
Förr hette det intervju, nu säger man porträtt och det är inte alla som insett att därmed har ribban omedelbart höjts. Ett porträtt förväntas gå djupare och ge läsaren en större närhetskänsla till personen ifråga.
Verkliga kändisar är som rollfigurer i en film eller roman. Men hur är de i verkligheten? Om det nu är det som är det intressanta, för det mesta brukar det vara mer spännande att höra deras tankar om sitt jobb (eller det oväntade fritids-intresset) än att de älskar spinningpasset på gymet.
Ett sätt att skriva mer spännande porträtt tror jag är att göra en bredare research och tala med personer som stött på intervjuoffret i ett tidigare liv. Men det är inte alla redaktörer som tillåter den tiden för reportern. Jo, det är fritt fram men de vill inte betala för det.
Nu blir det de obligatoriska tre närstående som ska lovsjunga den intervjuade. Det är lika tråkigt som de där dokumentärporträtten (oftast amerikanska) i tv som enbart består av inklippta hyllningar av kolleger/släktingar. Boring var ordet.
Man kan lära av skönlitteraturen. Stephen King skriver i sin bok On writing om sina onda romanfigurer. Han försöker få dessa så vanliga som möjligt. Då blir de verkliga och inte klichéer och vi identifierar vi oss med dem och först då blir personen verkligt skrämmande.
Åter till den gamla sanningen: Beskriv hur människor är genom att berätta vad de gör. Tala inte själv om hur de är, låt läsaren förstå. King: “If I have to tell you, I lose”.
Kort sagt, det handlar om att försöka komma förbi den endimensionella kändisen och i stället göra personen levande. Vem är det som döljer sig bakom pappfiguren?
Lättare sagt än gjort. Men om man lyckas kan det bli skrämmande bra.