ATT STARTA EN storygrupp som arbetar med berättande journalistik på en nyhetsredaktion kan vara en satsning med trumpeter och flaggor. Men det kan också börja med en beslutsam och hängiven reporter med stöd i en välvilligt inställd deskredaktör som kan fixa plats i spalterna.
Sedan sparas alla läsarreaktioner, mail, telefonsamtal för att visa redaktionsledningen vilken effekt det berättande reportaget kan ha.
De flesta nyhetsredaktioner saknar en manual för berättande journalistik. Man kallar allting “en bra story” oavsett om det innefattar riktiga berättande element. Mer om det här.
Filmare förstår det och det är mer utvecklat inom etermedierna. Det behöver också komma till tidningarnas nyhetsdeskar.
Man kan jobba på många olika sätt. Här är några exempel från USA som jag hämtat från boken Telling True Stories.
I tidningen Pittsburg Post-Gazette samlades sex reportrar och fotografer i ett dunkelt mötesrum. De var trötta på att alltid klaga på hur dåligt allt var och ville i stället försöka göra något åt det. Därför bildade de i största hemlighet “The subversive storytellers”. Ingen deskredaktör bjöds in till deras möten eftersom de ville ha en öppen diskussion utan att någon sa “Bra idé Bob! Kan du ha den klar till i övermorgon?“
Det blev mycket prat men inget gjort. Det var ändå en deskredaktör som till sist satte fart på gruppen: “Hey Bob! Den nya baseballarenan invigs till helgen, kan inte du och den där gruppen du har bevaka det”.
Det var ingen vänlig invitation, men de tog chansen. Sju reportrar och fyra fotografer gjorde en annorlunda berättelse från läktaren, planen och bakom kulisserna, välskrivet, annorlunda bilder och ett starkt samarbete med desken.
Lite mer trumpetande var det när Virginian Pilot i Norfolk startade ett “Narrative team” som skrev för alla avdelningar, nyheter, ekonomi och sport. Den skulle inte bara bidra med goda historier till läsarna utan också bli ett gott exempel för resten av redaktionen.
Teamet jagade konstant bra stories, både kortare och längre, och blev ett litet laboratorium för berättande journalistik. Medlemmarna träffades en gång i veckan och diskuterade sina egna reportage och studerade goda exempel från andra tidningar. Alla ville ha så mycket konstruktiv kritik som möjligt. De hjälpte varandra att bli bättre, använda mer dialog och förbättra researchen ute på plats. De blev bra på att känna vad som funkade och inte funkade.
De jobbade med nyheter, även direkt vid stora händelser, breaking news. När orkanen Isabel i september 2003 slog till mot Virginias kust utsågs en reporter ur teamet som huvudskribent, den som satte ihop stormstoryn, det behövdes någon som kunde berätta den bra.
Detta att flera reportrar gör research men en, säger en, tar ansvar för skrivandet är något som borde praktiseras oftare. Så kan berättande journalistik skapas på en redaktion även om det bara finns en enda berättande reporter.
Stora tidningar kan ha större projekt. Efter att en redaktionschef på Chicago Tribune hade haft en jobbig flygresa kom idén upp att göra “A day in the life of the air travel system”.
64 (!) reportrar och fotografer engagerades. En grundlig research gjordes innan och varje reporter fick ett speciellt uppdrag under dagen med noggranna instruktioner vad de skulle leta efter.
Eftersom det var första gången för flera att jobba på ett nytt sätt var det viktigt att de förstod att de inte skulle göra ett vanligt nyhetsknäck. Målet var inte tio pratminus från tio olika personer. Det handlade inte om någon enkätjournalistik utan om kvalitet och fördjupning. Det var okej att bara prata med en enda person, så länge som det var rätt person. Stanna på plats, även om inget verkar hända och förlita dig på att om du tar noggranna anteckningar, får du också bra material.
En leadwriter samlade in allt material och skrev storyn. Kopior skickades ut till alla inblandade för synpunkter innan slutversionen skrevs. Cirka 15 procent av allt material kom i tidningen.
Fortsättning följer. Läs även föregående bloggpost.