VAD GÖR MAN åt poli­tiker som inte vill svara på frå­gor? Ett gam­malt klas­siskt prob­lem. I Ekots lördagsin­ter­vju illus­tr­erade energi­min­is­ter Anna-Karin Hatt ( c ) detta.
Det hand­lade om dem som är mot­stån­dare till vin­d­kraft­sut­byg­gnaden och hon fick frå­gan av Ekot:s Ci Holm­gren: “Vad tror du det är som gör att de inte vill ha vin­d­kraft?“
Det är en god idé att låta den inter­vjuade själv definiera ett prob­lem, då är det lättare för reportern att gå vidare än om reportern själv läg­ger grun­den för frå­gan. Det är ju detta som Carl Bildt så ofta använ­der sig av, näm­li­gen att ifrå­gasätta pre­mis­serna för frå­gan.
Men att få en poli­tiker att så att säga tala för mot­stån­darna är ingen lätt sak.
Så här sva­rade Anna-Karin Hatt: ” Generellt sett finns det ett väldigt starkt stöd för utbyg­gnad. Forskare vid Göte­borgs uni­ver­sitet gjorde en under­sökn­ing 2011 där de kunde visa att 88 pro­cent av alla sven­skar ville att vi skulle satsa lika mycket eller ännu mer på att bygga ut vin­d­kraften.“
Ny fråga: “Men de som inte vill då?“
Hatt: “Det är klart, ska man sen få ett stöd för en lokal etab­ler­ing — - — så är det vik­tigt att vin­d­krafts­bo­la­gen är duk­tiga på att — - — finns en bra förankring…“
Svaret är dubbelt så långt och hand­lar fort­farande om hur man ska förankra besluten.
Ci Holm­gren gör ett tredje försök: “Men de som ändå inte vill, vad tror du det är de inte vill ha?“
Hatt: “Fram­förallt tror jag det är så att om man kän­ner att man får något tydligt till­baka…“
Svaret är nu ännu län­gre men hand­lar fort­farande om att bola­gen ska förankra och föra dia­log. Ci Holm­gren ger upp.
Efter­som det var inled­nin­gen på pro­gram­met kanske hon skulle avbru­tit och star­tat om med upp­manin­gen “svara gärna på mina frå­gor”.
Jag tycker åtmin­stone det är bra om reportern för­ty­dli­gar för lyssnaren/läsaren att poli­tik­ern inte ville svara på frå­gan. Eller i det här fal­let själv fram­fört mot­stån­dar­nas argu­ment, dessa fick nu inte komma fram och poli­tik­ern slapp kon­fron­teras med dem.
I P1-morgon var det infra­struk­tur­min­is­ter Cata­rina Elm­säter (m) som hade svårt att svara på frå­gor om 15-minutersgräns för förse­nade tåg.
Hon utg­ick från en pre­miss som inte fanns, näm­li­gen att berömma sig själv för att de valt att mäta (som om någon var emot det). Hon valde också poli­tik­er­tricket att föra fram en färdig fras: “För resenären är ett förse­nat tåg alltid ett förse­nat tåg oavsett minuter”.
Dessvärre upprepade hon denna korkade och meningslösa sen­tens tre gånger.
Här behövdes inget för­ty­dli­gande. Elm­säter kla­rade på ett utmärkt sätt av att illus­tr­era sin egen svarslöshet.