Felvänt tänkande. Ur Don Frys Writ­ing your way

NÄR EN REDAKTÖR säger föl­jande: “Det där är ju jät­tein­tres­sant, det borde du fly­tta upp i tex­ten”, är jag på min vakt. Visst, det kan ligga något i det. Ibland kan till och med hela vinkeln hit­tas långt ner i tex­ten.
Men om en deskredak­tör vill fly­tta något som är bra län­gre upp i tex­ten beror det oftare på ett slen­tri­antänkande. Det går ut på att allt som är bra ska ligga så tidigt som möjligt i tex­ten. Och vad hän­der då med det som lig­ger län­gre ner, när det drän­eras på bra mate­r­ial?
Just det, bara tråki­gare och tråki­gare för läsaren. Detta tänkande kring jour­nal­is­tiskt skri­vande kallas den upp– och ned­vända pyra­mi­den. Det allra vik­ti­gaste först, sedan det näst vik­ti­gaste, därefter det tredje vik­ti­gaste och sedan det som inte är särskilt vik­tigt och sist det som egentli­gen är helt oin­tres­sant.
Så skrevs alla nyhet­sar­tik­lar förr (och dessvärre gan­ska många fort­farande). En av anled­ningarna var att man skulle kunna kapa tex­ten från slutet i sät­teriet om den var för lång utan att något vik­tigt gick för­lorat.
Tex­terna pus­s­lades ihop på sidorna av en ombrytare, en grafiker. Sedan bör­jade sidorna ritas av en redi­g­er­are som då hade bät­tre koll på textlängder, men ändå hängde pyra­mi­den kvar. Nu verkar vi vara till­baka i sät­terivari­anten när redi­g­er­aren häller in tex­ter i färdiga mal­lar.
Vad bety­der det för läsaren att skriva på detta sätt? Föru­tom att läsaren snart förstår att det bara blir tråki­gare och tråki­gare att fort­sätta, får den­samme inget sam­man­hang, tex­ten blir svår­förståelig. Den är helt enkelt inte skriven för läsaren.
För vad är det som är tråkigt? Jo, alla fakta och sam­man­hang. Det som ger läsaren insikt och förståelse. Detta vill någon med pyra­midtänkande trycka ner så långt som möjligt.
Det under­lig­gande bud­skapet är: läs inte vidare, det blir bara tråki­gare och tråki­gare.
Just där­för behöver man bra mate­r­ial även län­gre ner i tex­ten. Guld­mynt, brukar man kalla det. Särskilt i län­gre tex­ter är det vik­tigt att dessa guld­mynt kom­mer då och då som en slags belön­ing till läsaren. Något som på nytt väcker intresse och nyfiken­het.
Det kan vara en spän­nande anek­dot, ett träf­fande citat, en väl­for­mulerad mening, en berät­tande detalj som ger insikt — kort sagt alla möjliga spän­ningsknep man kan hitta på. Eller rättare sagt, som man kan hitta i sitt research­ma­te­r­ial.
Och har man lagt ut ett guld­mynt, ska­par det förvän­tan på ett nytt och om det kom­mer också är läsaren fast, för nu är den över­ty­gad om att det kom­mer fler.
Det upp-och ned­vända pyra­midtänkan­det plac­erar alla guld­mynt i bör­jan i en stor hög, vilket ger besvikna och förvir­rade läsare.
Så be din redak­tör att noga motivera var­för du ska fly­tta upp det som är “jät­tein­tres­sant”, när det i själva ver­ket gör bät­tre nytta län­gre ner i texten.