VIKTIGA TAL BRUKAR delas ut i förväg till pressen, med brasklap­pen “Det talade ordet gäller”. Även fel­sägningar som “Kära Öre­broare”? Antagli­gen inte.
Men vad är det i övrigt som gäller för det talade ordet? Alltså hur vi pratar. Alla har vi våra superkänsliga uttal­san­ten­ner pås­lagna. Visst pratar som­liga väldigt under­ligt ibland? De säger inte teve utan tevä.
Det där med anten­ner kom­mer från pro­fes­sorn i fonetik Olle Engstrand, vars nya bok jag läst. Den heter Kan du säga Schweiz? Alltså schve­jts inte sve­jtsch. Var det inte någon som sa ausvitsch också, i stäl­let för auschvits?
Engstrand visar att tal och skrift är mycket väsensskilda. Talet lever sitt eget liv på sina egna vil­lkor.
Och det går inte att skriva talad text direkt: åss´kurar eller ´sengke´tere. Åsksku­rar och Så enkelt är det. 

ENGSTRANDS BOK ger val­uta för pen­garna. Han reder bland annat ut hur man ska uttala ordet euro.
Gan­ska många säger jorå, pre­cis som i engel­skan. Men ordet ska utta­las som bör­jan på Europa. Där­för heter det ö´rå i Frankrike, åjrå i Tysk­land och jorå i Eng­land. Men på sven­ska blir det eurå eller evrå.
Jag hörde en annan språkvetare förk­lara det med att ordet euro inte kom­mer från engel­skan utan från latinet. Jäm­för med pseudo eller neu­rol­o­gisk.
Själ­vaste statsmin­is­tern har också kon­strat till det. Ste­fan Löfven har tagit bort accen­ten på e:et men ändå utta­lar han sitt namn som om den vore där (men accen­ten lär ska finns kvar i folk­bok­förin­gen).
Däre­mot utta­las inte fv som fv utan som v. Pre­cis som före 1906-års stavn­ingsre­form, fv i slutet på ord blir f, som Annie Lööf eller hand­boll­slaget Säve­hof. Utta­las Lööv och Säve­hov.
Men alla vet väl att Putin heter Vladi´mir i för­namn och inte Vla´dimir, som nam­net utta­las i övriga Östeu­ropa.
Och Anggela Merkel med tydligt g efter­som hon är tyska, ej And­jela.
Den allt­mer utbredda u-dialekten är ett intres­sant fenomen: bucker, mun­ster, fun­ster, durr. dum­stol, murkt. För att inte tala om den elääändiga Ä-dialekten: Läääsa, läääkare, räääkna.

EN INTRESSANT sak som Engstrand tar upp är ändrade betoningar. För inte så längesedan sa man inter´nett och  insta´gramm. Nu är betonin­gen på sista stavelsen.
Men Engstrand borde gjort en större affär av detta för det är en allmän ten­dens som brett ut sig.
Jag säger fort­farande effekt´iv. Men alla andra, verkar det som, säger numera eff´ektiv. Just detta ords förän­drade uttal la jag märke till första gån­gen i tv-reklam för tvättmeldel: “eff´ektiv mot fläckar”. Det låter kraft­fullare på något sätt.
Detta har fram­för allt poli­tiker tagit fasta på med alla möjliga kon­stiga betoningar. “Vi måste värna demokrat´in” var nor­malt förr. Nu säger alla demo´kratin.
In´tensiv i stäl­let för inten´siv är ett annat av många exem­pel. Olle Engstrands giss­ning är att engel­skans ljud och ton­fall kom­mer att påverka allt mer i framtiden.

DE DÄR UTTALSANTENNERNA är pås­lagna varje gång jag lyssnar på radio. Ibland undrar man om de avskaf­fat språkvår­darna på SR. Men de finns tydli­gen kvar.
En uppgift är väl att det blir enhetliga uttal, till exem­pel av geografiska namn. Men nu har tydli­gen kul­turredak­tio­nen ensidigt bestämt att det ska heta Belarus medan man i övrigt hör Vit­ryssland.
Utrikesko­r­re­spon­den­ten i Kina Hanna Sahlberg är en favorit när hon utta­lar kine­siska namn på per­fekt kine­siska. Engstrand är skep­tisk till detta och ser hellre uttal mer anpas­sade till sven­skan. Men då mis­sar han tro­värdigheten. Sahlberg kan kine­siska.
Å andra sidan är jag kon­stigt nog inte lika förtjust i Cecilia Uddéns ara­biska. Hon bör­jade dessu­tom tidigt säga “Daesh” i stäl­let för IS, vilket förvir­rar. Här är ett typiskt exem­pel på något som borde vara gemen­samt för alla i eter­me­dierna.
“Det talade ordet gäller” i alla sam­man­hang fort­farande, eller fot-tjatt som man säger numera.