EN AV DE YRKESSKADOR som en jour­nal­ist kan drab­bas av är den över­drivet kri­tiskt granskande blicken, att i alla lägen ifrå­gasätta och hitta ömma punk­ter. Att aldrig vara rik­tigt nöjd.
Att känna sig miss­ly­ckad om allt är per­fekt, om man inte lyck­ats hitta någon liten spricka i fasaden. Att aldrig vara ode­lat entu­si­astisk. Tänk om jag kunde ha min hus­trus spon­tana skratt. Nej, jag är skep­tisk. Vem vet, när allt kom­mer omkring kanske det inte var något att skratta åt.
Man påpekar ett litet fel i bar­nens sko­lar­beten när man i stäl­let helt och hål­let borde ägna sig åt beröm. Man kan inte gå och handla utan att granska varje vara. Var­för heter det ”Hushållspastej” och ”Vardagskorv”, det måste vara någon enklare sort. Bäst att kolla innehålls­förteck­nin­gen. ”Flintastek”? Den fanns inte när jag var liten. Har de hit­tat en ny del på grisen som inte gick att äta förut? Och var­för står det ”Första försäljn­ings­dag” på ett bröd? Säljs inte bröd alltid när det är färskt?
Visst är det bra att vara kri­tisk. Visst är det bra att inte bli lurad i affären. Men det blir så tröttsamt. Man skulle bara vilja gå omkring på Ica som en van­lig män­niska ibland, utan Stål­man­nenkosty­men.
Jag hit­tar alltid något fel när jag hand­lar. Alltid. Men man vill ju inte klaga. Man vill inte vara som en gnäll­gubbe. Eller den gnäll­gubben som man egentli­gen är.
Räd­slan att göra bort sig kanske är orsaken till att den kri­tiska blicken alltid är pås­la­gen.
Det som är en av mina största till­gån­gar som jour­nal­ist kan bli plågsamt pri­vat. För visst måste man som jour­nal­ist vara kri­tisk och ifrå­gasät­tande. Ständigt. Det lig­ger i själva upp­draget. Som en klok chefredak­tör sa: “Jag skulle aldrig anställa någon som inte sa emot mig.“
Det där har jag antagli­gen hört någon­stans men när jag tänker efter är det nog en skröna. Finns det verk­li­gen en chefredak­tör som sagt så? Jag är skep­tisk.
Alltså alltid ifrå­gasät­tande. Aldrig entu­si­astisk (jo, om man hit­tat något som är rik­tigt fet­fel någon­stans förstås).
Jag hörde en amerikansk jour­nal­ist säga något träf­fande om det här en gång. Han sa:
“If your mother tells you she loves you… well, check it out.”