Den sjun­gande krönikören.

I SÖNDAGENS God­mor­gon, världen intro­duc­er­ade Ulrika Knut­son en ny genre: den sjun­gande krönikan. Den hade inslag av både skillingtryck och Bell­man.
Det var ett gott grepp. En krönikör måste bjuda på sig själv. Det lig­ger i själva krönikans kärna att för­fattaren är per­son­lig.
Ulrika Knut­son kan gen­ren. Här några andra exem­pel från samma radio­pro­gram.
1) För några år sedan berät­tade hon om ett besök i Bask­ien, när hon råkade hamna på en restau­rang där ett bröl­lop skulle firas. Hon drogs in i fes­ten och det var livligt och trevligt.
Först efteråt fick hon reda på att säll­skapet till­hörde den ter­rorstäm­plade organ­i­sa­tio­nen ETA. Skrat­tet fast­nade i halsen och nu kom hon in på det som var hennes egentliga ämne, ter­ror­ism.
Detta är ett van­ligt och mycket tack­samt grepp i krönike­bran­schen: man utgår från någon per­son­lig hän­delse som för vidare in i ett större ämne.
2) Under Knutby-rättegången beskrev Ulrika Knut­son för­sam­lin­gen i den lilla byn utifrån tak­mål­ningarna i Knutby medeltid­skyrka, där Kristi brud är avbil­dad. (Att jag sedan stal idén till en egen krönika kan väl vara för­låtet.)
Bra grepp: bege sig bort från hän­delser­nas cen­trum för att få per­spek­tiv.
3) I sep­tem­ber tog Knut­son upp det då aktuella ämnet om Lars Vilks besök på en rasistkon­fer­ens i New York. Men hon stan­nade inte bara där, hon vidgade ämnet till andra lik­nande aktuella hän­delser: den för­fal­skade enkro­nan med kun­gasatir och nal­larna över Vit­ryssland.
Inte nog med detta, hon gav även per­spek­tiv bakåt till andra kon­tro­ver­siella konstnärs-personer som Dan Wol­gers och Lars Hillers­berg och hans tid­ning Puss.
Bra grepp: en skick­lig krönikör kom­menterar inte bara en aktuell hän­delse utan ser också tren­der och ger sam­man­hang och per­spek­tiv.
Allt detta och mer där­till behärskar krönikör­sproff­set Ulrika Knut­son. Hon vet dessu­tom att en bra krönika ska det sjunga om.